Moroder har gjort ett antal filmsoundtracks jag älskar, i synnerhet specifika låtar. Jag kommer förmodligen vid lämpligt tillfälle göra en uppföljare till denna lista med ytterligare fem höjdpunkter, tills vidare skjuter jag från höften med dessa.
5. Scarface (Push it to the Limit)
Vid filmens mittpunkt, kollaget med pengatvättningen och tigern, lyx och flärd och i ett annat sammanhang hade det här inte varit en bra låt, men just här kunde inget ha varit coolare.
4. The Legend of Babel
Jag såg Moroders version av Metropolis väldigt nyligen för första gången, och det må så ha varit att det inte var hans bästa musikskapande på det stora hela, men det var förstås en stor filmgärning att restaurera och förnya en sådan film. Vissa spår håller väldigt hög klass, det är daterat men vad fan gör väl det. Ackompanjerande en av mina favoritscener i filmen stod instrumentalstycket The Legend of Babel ut som något utöver det vanliga.
3. The NeverEnding Story
Underbar film med lika underbar temalåt. Fruktansvärd frisyr på Limahl men det är överkomligt, melodin kommer före. Den sedvanliga Moroder-basen kommer till sin fulla rätt och har nog aldrig låtit så bra som här.
2. Midnight Express
En sån duo, det är som om Moroder alltid varit ämnad att jobba med Harold Faltermeyer (som å sin sida gick vidare med Top Gun- och Snuten i Hollywood-teman bland annat) som här lyckas göra ett instrumentaltema som hör till 70-talets absolut bästa. Fantastisk film med ett minst lika fantastiskt soundtrack.
1. Flashdance... What a Feeling
Jag gillar hur dessa goda syntherrar och producenter dyker upp i varandras produktioner så gott som hela tiden. Moroder, Faltermeyer och Keith Forsey. Här är det Keith Forsey som är samarbetspartnern och oavsett filmisk kontext är det här en av 80-talets bästa poplåtar. Så, helt enkelt. Än en gång är det i första hand melodin som gör det, men även produktionen bidrar också med sitt, lagom fläskig och pompös, oemotståndlig.
På Spotify.
Visar inlägg med etikett Den oändliga historien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Den oändliga historien. Visa alla inlägg
fredag 5 april 2013
måndag 10 september 2012
Filmreflektion: Cosmopolis
Innan jag slutför min text om Cronenberg i allmänhet skriver jag denna om Cosmopolis i synnerhet. Jag såg den på svenska premiärdagen i fredags, och den har ensam etsat sig fast trots att jag såg flertalet andra filmer strax innan och för den delen en tidigare idag. Det är ändå Cosmopolis jag funderar över.
Det första som slog mig med filmen var hur olik den var Cronenbergs tidigare filmer, rent visuellt. Allt är väldigt ljust och allt känns väldigt 2012. Det handlar om multimiljardären Eric Packer, spelad av Robert Pattinson, som vill åka till frisören. Det låter ju förstås väldigt trivialt, men det görs ett praktexempel på aforismen "resan är målet". "Resan" sker mestadels, för att inte säga så gott som uteslutande i Packers limousine som stänger ute allt gatuljud såväl som Howard Shores soundtrack, vilket gör att limousinen blir till en egen värld som för både Packer och filmen framåt. Väldigt snyggt och smart grepp. Jag får nästan lite samma känsla som av Existenz (1999) tack vare just det upplägget. Huvudkaraktären färdas framåt på en redan utstakad bana, och stannar upp för berättelsebärande händelser. Egentligen är ju upplägget för den delen detsamma som i klassiska äventyrsromaner såsom Resan till jordens medelpunkt, Trollkarlen från Oz eller Den oändliga historien. Hur som helst så klär det även detta "äventyr" väldigt väl.
Dialogen är liksom Pattinsons skådespel över huvud taget styltig och dan, men ändå alldeles utmärkt. De rappa replikerna levereras på ett vis som gör att hela Cosmopolis blir till en annan värld. Ingenting känns igen från åtminstone min verklighet. Men det kan förstås även ha att göra med att jag inte har X antal miljarder på kontot. Ändå tror jag att det är just Cronenbergs tanke att alienera publiken från Packers liv. Han görs på intet sätt till en särskilt sympatisk karaktär, utan betraktas snarare med en utomståendes ögon.
Det finns så klart mycket att ta upp, men jag tänkte avrunda snart. Mot slutet av filmen vänds denna låtsasvärld, om man vill kalla den det, uppochned och allt blir smutsigt och äckligt. Givetvis innehåller filmen även diverse helt bisarra scener (prostataundersökningen och råttmännen till exempel) varvade med ett par smått Cronenberg-explicita sexscener och en Marx-parafras. Känslan finns verkligen där, av att Cronenberg hittat hem igen, på något sätt. Jag ser fram emot att låta Cosmopolis växa ytterligare, och så småningom se om den.
Det första som slog mig med filmen var hur olik den var Cronenbergs tidigare filmer, rent visuellt. Allt är väldigt ljust och allt känns väldigt 2012. Det handlar om multimiljardären Eric Packer, spelad av Robert Pattinson, som vill åka till frisören. Det låter ju förstås väldigt trivialt, men det görs ett praktexempel på aforismen "resan är målet". "Resan" sker mestadels, för att inte säga så gott som uteslutande i Packers limousine som stänger ute allt gatuljud såväl som Howard Shores soundtrack, vilket gör att limousinen blir till en egen värld som för både Packer och filmen framåt. Väldigt snyggt och smart grepp. Jag får nästan lite samma känsla som av Existenz (1999) tack vare just det upplägget. Huvudkaraktären färdas framåt på en redan utstakad bana, och stannar upp för berättelsebärande händelser. Egentligen är ju upplägget för den delen detsamma som i klassiska äventyrsromaner såsom Resan till jordens medelpunkt, Trollkarlen från Oz eller Den oändliga historien. Hur som helst så klär det även detta "äventyr" väldigt väl.Dialogen är liksom Pattinsons skådespel över huvud taget styltig och dan, men ändå alldeles utmärkt. De rappa replikerna levereras på ett vis som gör att hela Cosmopolis blir till en annan värld. Ingenting känns igen från åtminstone min verklighet. Men det kan förstås även ha att göra med att jag inte har X antal miljarder på kontot. Ändå tror jag att det är just Cronenbergs tanke att alienera publiken från Packers liv. Han görs på intet sätt till en särskilt sympatisk karaktär, utan betraktas snarare med en utomståendes ögon.
Det finns så klart mycket att ta upp, men jag tänkte avrunda snart. Mot slutet av filmen vänds denna låtsasvärld, om man vill kalla den det, uppochned och allt blir smutsigt och äckligt. Givetvis innehåller filmen även diverse helt bisarra scener (prostataundersökningen och råttmännen till exempel) varvade med ett par smått Cronenberg-explicita sexscener och en Marx-parafras. Känslan finns verkligen där, av att Cronenberg hittat hem igen, på något sätt. Jag ser fram emot att låta Cosmopolis växa ytterligare, och så småningom se om den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)