Det är midsommarafton, och vad i världen är svenskare än just midsommar? Ja det skulle väl kanske vara vår fantastiska vistradition. En lista med svenska sommarsånger kan förstås göras hur oändligt lång som helst beroende på var man sätter sina gränser. Jag håller mig till Olle Adolphson, för att han är min absoluta favorit. Visor skrivna av andra sållas också bort, för att göra urvalet ännu något enklare. Ytterligare begränsning blir det urval Spotify har att bjuda på. Sen är det väl så att alla visor inte nödvändigtvis har explicita sommarteman, men det är liksom den känslan de inger som räknas.
5. Råd till dej - och mej
En av mina absoluta favoritrader av Adolphson är "se dig för innan du går hem, för gräs gör fläckar på klänningen". Jag tycker det är så himla fint. Det gäller hela låten, texten är rakt igenom innovativ, spännande och rolig.
4. Blåst
Det sägs aldrig i låten att det är sommar det rör sig om, men det är den han beskriver. "Vinden pressade varm och stark", det må vara blåsigt, men nog måste det väl va sommar alltid. När jag såg Jakob Hellman på Gröna Lund för ett par år sedan spelade han just denna vilket fick mig att smälta totalt förstås. Jag var förstås beredd på att han skulle tolka någon Adolphson-visa, men att han en sen augustikväll väljer just denna, en av mina favoriter. Ja det var sagolikt.
3. Grön kväll i Margretelund
Jag älskar det anspråk Olle Adolphson gör här. Istället för att berätta i ""jag-form", gör han det väldigt nonchalant i en sällan tidigare beprövad "vem-form". Det är rent genialt. Scenariot han målar upp kan man ju bara drömma om, ytterligare en av mina favoritrader återfinns också i "vem gick en mil till stan när det var nästa dag, med en sprucken cigarr i mun?".
2. Nu är det gott att leva
- på en sommardag. Och han har så rätt. Ackordfärgningarna är helt perfekta och kompletterar melodin till en av Olle Adolphsons allra, allra finaste visor där han besjunger kärlekens lov. Förtjusande.
1. Trubbel
Ja, de flesta känner den väl genom Monica Zetterlund eller Håkan Hellström. Freddie Wadling har också gjort en förbannat bra inspelning av den. Min personliga favoritversion är denna, från En stol på Tegnér är den definitivt en av höjdpunkterna som jag föredrar framför den orkestrerade albumversionen. Den berättelsen Olle berättar är ju faslig förstås, men den är väl alla bekant med. Om inte så är det hög tid att råda bot på det hela. Det här hör eventuellt till de fem bästa svenska låtarna som någonsin skrivits, vill jag rent av hävda.
Spotify-lista finnes här.
Visar inlägg med etikett Olle Adolphson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Olle Adolphson. Visa alla inlägg
fredag 21 juni 2013
tisdag 18 december 2012
Min vän Marcus
I mitt liv har jag haft ett skapligt antal goda vänner, får ändå sägas. Men det finns nog ingen av dem som jag håller av lika mycket som min vän Marcus. Marcus är personifierad godhet och briljans. Vi fann varandra på allvar för ungefär fyra år sen och har sedan dess delat många upplevelser. Som brukligt är, har många av dessa upplevelser varit av det kulturella slaget, varför jag nu ämnar ägna detta inlägg åt att erinra några av de minnen och popkulturella verk som sitter hårdast präntade i hjärnbarken från tillfällen vi delat.
Vårt umgänge har sin rot i en gemensam fäbless för Heroes of Might and Magic III, Under över ett års tid gick sällan mer än en dag utan att all vår fritid gick åt till detta fantastiska spel. Vi provade uppföljare och försökte på alla vis hitta något att ersätta det med, när lusten för spelandet började tryta, men inget var gott nog. Inget förutom Uno, men om det kan man nog inte säga särskilt mycket mer än att vi blev smått besatta, så vi lämnar det därhän. Detta må till synes vara petitesser till upplevelser, men när man ser till hur många timmar som ägnades åt dessa spel får man nog revidera den uppfattningen.
Det andra vi enades i var en passion för matlagning. Förmodligen hundra club sandwich senare gjorde vi ytterligare en när jag förra månaden besökte honom i Uppsala. Det är inte omöjligt att det var den godaste av alla.
Genom åren har vi lyssnat på, spelat och sjungit oändligt antal svenska poprader och en vacker dag (det var en synnerligen vacker dag vill jag minnas, men det minnet kan förstås bedra) lämnade vi Visby för Stockholm och såg [ingenting] på Dramaten. Det var onekligen en magisk upplevelse, även om vi båda sett bandet i andra sammanhang, så var det här en särdeles unik upplevelse. Men även om [ingenting] gjort ett stort avtryck i vår gemensamma tid kan det knappast liknas med vad Olle Adolphson gjort. Ingen annan än Marcus kommer någonsin förstå min oerhörda fascination och kärlek till denna avlidna vissångare (ja det vore väl Peter Morén då, förstås), men det behövs inte heller, Olles visor kan vi gott behålla för oss själva.
Samtidigt som jag flyttade till Stockholm sommaren 2010, så flyttade Marcus till Uppsala. Sedan dess har våra sammankomster blivit mer sporadiska, men aldrig desto mindre framemotsedda. I en tid då många lägger prestige i att ha en oromantiserad bild av det förflutna, trivs jag gott med att frossa i nostalgi. Som Olle Adolphson så fint besjunger dåtidens otvekbara triumf i Sigge Skog, förhåller även jag mig till den som en ouppnåelig men ack så eftersträvansvärd utopi. För att nutiden kan bara aldrig bli riktigt lika bra. När vi ses talar vi inte sällan om hur vi i framtiden, som två familjefäder ses med jämna mellanrum för att åter laga club sandwich, spela Heroes of Might and Magic III, och sjunga oss igenom den digra repertoar av svenska poplåtar som vi genom åren lärt oss. För om inte nutiden kan bli lika fin som det förflutna, så kanske åtminstone framtiden kan bli det.
Det må finnas oändligt mycket mer att nämna, men något måste ju sparas inför kommande år.
En enorm gratulation vill jag härmed ge den förmodat finaste människa jag någonsin känt, grattis på födelsedagen Marcus önskar din tillgivne vän.
Och så avslutningsvis en ganska genial dikt som Marcus skrev en gång.
"En dröm är en dröm man kan drömma,
drömmar drömmer man när man drömmer,
en dröm är en kaka man kan äta."
Vårt umgänge har sin rot i en gemensam fäbless för Heroes of Might and Magic III, Under över ett års tid gick sällan mer än en dag utan att all vår fritid gick åt till detta fantastiska spel. Vi provade uppföljare och försökte på alla vis hitta något att ersätta det med, när lusten för spelandet började tryta, men inget var gott nog. Inget förutom Uno, men om det kan man nog inte säga särskilt mycket mer än att vi blev smått besatta, så vi lämnar det därhän. Detta må till synes vara petitesser till upplevelser, men när man ser till hur många timmar som ägnades åt dessa spel får man nog revidera den uppfattningen.
Det andra vi enades i var en passion för matlagning. Förmodligen hundra club sandwich senare gjorde vi ytterligare en när jag förra månaden besökte honom i Uppsala. Det är inte omöjligt att det var den godaste av alla.
Genom åren har vi lyssnat på, spelat och sjungit oändligt antal svenska poprader och en vacker dag (det var en synnerligen vacker dag vill jag minnas, men det minnet kan förstås bedra) lämnade vi Visby för Stockholm och såg [ingenting] på Dramaten. Det var onekligen en magisk upplevelse, även om vi båda sett bandet i andra sammanhang, så var det här en särdeles unik upplevelse. Men även om [ingenting] gjort ett stort avtryck i vår gemensamma tid kan det knappast liknas med vad Olle Adolphson gjort. Ingen annan än Marcus kommer någonsin förstå min oerhörda fascination och kärlek till denna avlidna vissångare (ja det vore väl Peter Morén då, förstås), men det behövs inte heller, Olles visor kan vi gott behålla för oss själva.
Samtidigt som jag flyttade till Stockholm sommaren 2010, så flyttade Marcus till Uppsala. Sedan dess har våra sammankomster blivit mer sporadiska, men aldrig desto mindre framemotsedda. I en tid då många lägger prestige i att ha en oromantiserad bild av det förflutna, trivs jag gott med att frossa i nostalgi. Som Olle Adolphson så fint besjunger dåtidens otvekbara triumf i Sigge Skog, förhåller även jag mig till den som en ouppnåelig men ack så eftersträvansvärd utopi. För att nutiden kan bara aldrig bli riktigt lika bra. När vi ses talar vi inte sällan om hur vi i framtiden, som två familjefäder ses med jämna mellanrum för att åter laga club sandwich, spela Heroes of Might and Magic III, och sjunga oss igenom den digra repertoar av svenska poplåtar som vi genom åren lärt oss. För om inte nutiden kan bli lika fin som det förflutna, så kanske åtminstone framtiden kan bli det.
Det må finnas oändligt mycket mer att nämna, men något måste ju sparas inför kommande år.
En enorm gratulation vill jag härmed ge den förmodat finaste människa jag någonsin känt, grattis på födelsedagen Marcus önskar din tillgivne vän.
Och så avslutningsvis en ganska genial dikt som Marcus skrev en gång.
"En dröm är en dröm man kan drömma,
drömmar drömmer man när man drömmer,
en dröm är en kaka man kan äta."
fredag 14 september 2012
Topp5-fredag #3: Stockholmssånger
Hösten har kommit på allvar i dag, med regn och rusk och allt vad det innebär. Det slog mig än en gång att "Stockholm har blivit kallt". Jag brukar komma att tänka på just den Orup-låten när det är kallt här i stan. Så i dag listar jag fem favoriter om Stockholm.
5. Alf - Gröna linjen
Alf kommer från Skåne och sjunger på skånska men oftast handlar det dock om Stockholm, då han bor här sen ett bra tag tillbaka. Hiten Gröna linjen är kanske inte hans bästa låt, men en utmärkt beskrivning av just gröna linjen. Han har en förmåga att alltid hitta rätt ord.
4. Olle Ljungström - Sthlm, Sthlm
Som så ofta annars är Olle Ljungströms lyrik skapligt abstrakt och rätt så svårfångad, men det finns ändå något talande i så gott som varje textrad. En av många Ljungström-favoriter.
3. Håkan Hellström - Sigge Skog
Egentligen en låt av Olle Adolphson, men det finns något visst med att Göteborgs stolthet sjunger den. En tvetydig hyllning till barn- och ungdomen som ifrågasätter människans förmåga att minnas och förvränga minnen. Finns även i finfin version av Svante Thuresson bland andra.
2. Orup - Stockholm
Alltså det finns väl egentligen inte så mycket att säga om detta Pet Shop Boys-doftande mästerverk. Det är tveksamt och Orup lyckats få till en låt så välkomponerad utöver Stockholm. En bitterljuv och alldeles förtjusande skildring av Sveriges huvudstad.
1. [ingenting] - Bergochdalbanan
Jag låter Anna Järvinen stå för motiveringen. Såhär lät det i Dramatens foajé för snart tre år sen innan [ingenting]s spelning.
Och så avslutningsvis en Spotify-lista med låtarna.
5. Alf - Gröna linjen
Alf kommer från Skåne och sjunger på skånska men oftast handlar det dock om Stockholm, då han bor här sen ett bra tag tillbaka. Hiten Gröna linjen är kanske inte hans bästa låt, men en utmärkt beskrivning av just gröna linjen. Han har en förmåga att alltid hitta rätt ord.
4. Olle Ljungström - Sthlm, Sthlm
Som så ofta annars är Olle Ljungströms lyrik skapligt abstrakt och rätt så svårfångad, men det finns ändå något talande i så gott som varje textrad. En av många Ljungström-favoriter.
3. Håkan Hellström - Sigge Skog
Egentligen en låt av Olle Adolphson, men det finns något visst med att Göteborgs stolthet sjunger den. En tvetydig hyllning till barn- och ungdomen som ifrågasätter människans förmåga att minnas och förvränga minnen. Finns även i finfin version av Svante Thuresson bland andra.
2. Orup - Stockholm
Alltså det finns väl egentligen inte så mycket att säga om detta Pet Shop Boys-doftande mästerverk. Det är tveksamt och Orup lyckats få till en låt så välkomponerad utöver Stockholm. En bitterljuv och alldeles förtjusande skildring av Sveriges huvudstad.
1. [ingenting] - Bergochdalbanan
Jag låter Anna Järvinen stå för motiveringen. Såhär lät det i Dramatens foajé för snart tre år sen innan [ingenting]s spelning.
Och så avslutningsvis en Spotify-lista med låtarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)