Topp5-fredag #38: Discovery

Daft Punk släppte ny skiva för typ en vecka sen. Folk går av någon anledning i taket över hur fantastisk och trist den är. De senare har naturligtvis fel, den är helt briljant. Ändå kan jag inte låta bli att stanna kvar vid deras absoluta magnum opus, då de för första gången ändrade den kommersiella dansmusiken till något den aldrig nått förut, nämligen populärmusiken. I allra högsta grad alltså. Listettor hela vägen kör vi på nu. I en topplista. Tjohej.

5. George Duke - I Love You More

Samplingarna talar för sig själv egentligen, jag håller nog truten här.

4. Edwin Birdsong - Bottle Cola Baby

Det kanske är den låten som stått sig bäst i dag, efter diverse reklamfilmer och så vidare. Fantastisk.

3. Little Anthony & The Imperials - Can You Imagine

Detta intro slår alla andra intron på skivan på fingrarna. Det är svårt att tro med tanke på den extremt höga kvaliteten på samplingar, men ingen når nånsin dessa höjder. Genialt lån, verkligen.

2. Barry Manilow - Who's Been Sleeping In My Bed

Det fantastiska här är ju förstås att jag kan Barrys repertoar utan och innan, trodde jag. Alla låtar som någonsin varit med i greatest hits-sammanhang eller dylikt ligger i mitt bakhuvud från första till sista ton. Det kanske låter sjukt men det är mest fantastiskt. Att då Daft Punk använder utmärkte Manilow till att göra modern musik är förstås allra bäst.

1. Interstella 5555

Ovan nämnda är de fyra samplingar som är så att säga officiella. Vidare kan vi bara spekulera. Men låt oss då spekulera. Inte i samplingar, utan i hur fantastiskt det kan vara. Hur fantastiskt det kan vara när Daft Punk gör en långfilm baserad på sina musikvideor, helt jäkla briljant, det är hur fantastiskt det kan vara. Ingen får missa Interstella 5555. Jag vet inte om den finns på internet att se, eller inte. Jag vill inte veta, jag vill i så fall inte visa, utan den ska bara ses och den förtjänar ett köp. Den som inte vill köpa hör av sig till mig för DVDn. Tack och godnatt.

Mina ord om Daft Punks Get Lucky

Jag valde att inte lyssna på något av det som läckte ut inför låtsläppet. Inte av anledningen att jag ville vara blank när jag väl fick höra låten (som jag tänker mig att en del säkert gjorde), utan på grund av ointresse. Jag hade sett intervjun med Giorgio Moroder och det var väl roligt, jag gillar ju honom, men det känns ändå lite mossigt förstås. Vidare har Daft Punk inte varit i närheten av den kvalitet de höll på Discovery, sedan dess, så varför skulle detta bli annorlunda?

Sen kunde jag ändå inte hålla mig mer än en dag. På lördagförmiddagen lyssnade jag ändå för när 80 procent av ens twitterflöde tjatar om låten känns det rimligt att lyssna för att få veta vad de skriver om. Och nog fasiken var den bra alltid, helt klart det bästa sedan Discovery, kvalitetsmässigt i paritet med det mesta på den skivan. Pharrell Williams bidrag till låten är förstås fantastiskt, precis som det mesta andra han någonsin sysslar med. Bryggan, eller vad man vill kalla det, har ett ljuvligt melodispråk som fick mig att smälta vid första lyssning, trumsektionen känns som hämtad från en Moroder-produktion från hans storhetstid och över huvud taget svänger det bara jävligt bra helt enkelt.

Jag har inte lyssnat på låten sen dess, jag räknar med att få höra den fullt tillräckligt många gånger framöver ändå. Men visst ska det sägas, att jag slutligen fick kapitulera, för Daft Punk är helt klart åter överlägsna vad gäller dansmusik.