Musikinspelning, Solondz och en rolig nyhet

Sedan i lördags har jag varit strandsatt i ett stort hus i Arlanda-trakten i vilket vi spelar in vad som ska bli Honeymilks debutalbum. Dagarna går för fort för att hinna skriva nåt här. Men nu är det natt, då finns lite tid över. Övrig dötid fyller jag liksom med film. Hur som haver, i höst kommer det släppas en förbannat bra skiva signerad undertecknad och kompani. Alla kommer få gåshud. Alla kommer älska.

Två av filmerna jag sett här har varit en fortsättning på ett projekt jag påbörjade ett par dagar tidigare, nämligen att se igenom Todd Solondz filmografi. För många år sen såg jag Storytelling (Solondz, 2001) vilken jag då föll hårt för, så jag började med hans första och såg igår hans senaste. Däremellan såg jag allt däremellan. Jag finner mig djupt fascinerad av det han säger med sina filmer, och sättet han gör det på. Hur Palindromes (Solondz, 2004) är en vag uppföljare till Welcome to the Dollhouse (Solondz, 1995) liksom Life During Wartime (Solondz, 2009) till Happiness (Solondz, 1998), med utbytta skådespelare och till synes obetydliga men ändå väldigt givande referenser till föregående filmer. I och med Dark Horse (2011) gjorde han sin första film på tio år utan anknytning till tidigare filmer, och lyckas lika bra där. Han är utöver väldigt kompetent även mycket konsekvent. Hela hans filmografi är mer eller mindre utmärkt. Jag borde återkomma till honom vid tillfälle, men som vanligt när jag utlovar något sånt blir det väl inte av. Vi får se. Han förtjänar det i alla fall.

Vidare har jag en rolig nyhet som jag håller hemlig ett tag till. Den innefattar en viss svensk filmsajt och en film med nåt slags anknytning till den där Håkan Hellström som alla pratar om. Mer om det en annan gång.

Kandidatuppsats, Tarkovskij, Denny Crane och rock.

Det har gått en tid nu sedan jag postade den kandidatuppsats som i dag opponerades på. Jag är mer än nöjd när jag beaktar det faktum att jag utnyttjade min tid så förbaskat illa, och som vanligt gjorde allt i sista sekunderna. Uppsatsen med titeln Framtiden var här - samtida samhällskritik i framtida dystopier kommer med att publiceras här (förmodligen uppdelad i kortare inlägg) efter min slutgiltiga revidering som kommer ske i veckan. Den handlar om bra science fiction och är himla spännande, ska ni se.

Jag hade gärna ägnat det här inlägget åt en film eller så, men har svårt att formulera tankarna till nåt vettigt. Jag såg Stalker (Andrej Tarkovskij, 1979) i fredags. Som första möte med den ryske legendens filmografi var det ett relativt tungt sådant. Långsamt och svårt, eftertänksamt och förstås briljant. Men jag känner inte att jag alls bottnar i att skriva något vidare om den i nuläget, så jag går vidare till fortsatt helg.

Boston Legal (David E. Kelley, 2004-2008) dök upp som en kär gammal vän i lördags. När somliga sprang Stockholm Maraton eller vad det nu rörde sig om, så hade jag Boston Legal-maraton som substitut. Det är fortfarande förbaskat bra alltså. Så väldigt välskrivet och funkar på flera nivåer, alltid relevant och lagom ifrågasättande av samhället.

Vidare börjar det närma sig inspelning av Honeymilks debutalbum. Nya låtar har dykt upp som barn med storken, och det känns som att det kan bli en riktigt diger samling. Detta är eventuellt första gången jag nämner Honeymilk här förresten, minns ej så noga. Det är i alla fall mitt band, om någon missat det.

Så jag skrev alltså just ett helt vanligt blogginlägg som handlade om min vardag snarare än populärkultur. Förkastligt kan tyckas men man lever ju bara en gång så vad gör man liksom.