Slutdiskussion
”Långt
tillbaka i tiden, kanske för tusentals generationer sen, hade
människan fördrivit sin medbroder från solskenet och friheten. Nu
kom brodern tillbaka – men ack, hur förändrad!”1
Ovanstående
citat innehåller på sätt och vis ett slags essens av skillnaderna
mellan Wells roman och Pals film. Wells förmåga att ställa
existentiella frågor kring livet, mänskligheten och världen blir
tydliga redan i denna debutroman, medan Pal väljer att förenkla
berättelsen och anpassa den till sin tid, med en tydlig spegling av
det rådande kalla kriget och världspolitiken som den såg ut 1960.
I Wells roman kan man se de dragen av hans tillhörighet till den
sena upplysningen, hur människan utvecklats till två avarter som
följd till klasskillnader och motsättningarna däremellan. Den
oundvikliga revolutionen som medför morlockernas makthavande efter
generationer av förtryck osar starkt av marxism, och trots att
morlockerna besitter vad som kan kallas de dåliga mänskliga
egenskaperna medan eloanerna fått bibehålla de goda, poängteras
hur Tidfararens förakt mot underjordsfolket har sin grund i hans
sympatier för ”den Andre”, som han närmar sig och så smått
börjar identifiera sig med. Pal tar till fasta på dessa skillnader
men genom att låta eloanerna bli mänskliga och mer
identifikationsvänliga blir de snarare en liknelse för den goda
västvärlden medan morlockerna intar position som ett slags
förtryckarvälde – speglat i verkligheten av de två parterna i
kalla kriget där eloanerna representerar väst och morlockerna öst.
Man
kan mycket väl hävda att detta är det naturliga överförandet av
en berättelse från en tid till en annan, anpassad väl för att
avbilda samtiden, men det vore att förenkla. Genom att flytta rollen
som ”de Andra” från eloanerna till morlockerna i första hand,
tappar hela berättelsen ett djup, det skapas en oproblematiserad
svartvithet erinrande av den i traditionella amerikanska
krigsskildringar där subjekten är just goda och de andra reduceras
till en onyanserad ondska. På grund av förlorat resonemang kring
mänsklighetens utveckling blir morlockerna i filmen ett självklart
objekt utan mervärde utöver sin roll som konfliktskapare. I Wells
roman finns både eloanerna som ”den Andre”, och med tiden som
Tidfararen börjar bli en av dem kan man påstå att rollen
överlämnas till morlockerna. Det gör berättelsen flerdimensionell
och belyser människans tendens att gruppera sig och således
utesluta, en ”den Andre” är alltid obligatorisk för att
positionera sig mot.
Centralt
i båda versionerna är Tidfararens vithet, som nog till viss del får
sägas representera Wells eget upplysta intellekt och vida utvecklade
visionärskap. Oavsett vem som i första hand blir ”den Andre” så
är det i båda fallen ”den Andre” hans vithet definieras
utifrån, vare sig det rör sig om eloanernas infantila,
intellektbefriade och smått drömska tillvaro eller morlockernas
brutala mörker, kannibalism och monstruositet. I enlighet med Dyers
tolkningar av vithet innehar Tidfararen alla de egenskaper som
tillskrivs den vita mannen, han blir en tydlig norm för
världsordningen, medan eloanerna, trots sin ljusa hudton, och
morlockerna å sin sida mycket väl representerar svartheten, eller
kanske i synnerhet ett ”annanskap”.2
1 Wells,
104.
2 Dyer,
826ff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar