Närläsning: Tidfararens vithet och den Andre #4

Och så avslutningsvis en sammanfattning och så, som fortsättning på tidigare analys som kan läsas här.

Slutdiskussion

”Långt tillbaka i tiden, kanske för tusentals generationer sen, hade människan fördrivit sin medbroder från solskenet och friheten. Nu kom brodern tillbaka – men ack, hur förändrad!”¹

Ovanstående citat innehåller på sätt och vis ett slags essens av skillnaderna mellan Wells roman och Pals film. Wells förmåga att ställa existentiella frågor kring livet, mänskligheten och världen blir tydliga redan i denna debutroman, medan Pal väljer att förenkla berättelsen och anpassa den till sin tid, med en tydlig spegling av det rådande kalla kriget och världspolitiken som den såg ut 1960. I Wells roman kan man se de dragen av hans tillhörighet till den sena upplysningen, hur människan utvecklats till två avarter som följd till klasskillnader och motsättningarna däremellan. Den oundvikliga revolutionen som medför morlockernas makthavande efter generationer av förtryck osar starkt av marxism, och trots att morlockerna besitter vad som kan kallas de dåliga mänskliga egenskaperna medan eloanerna fått bibehålla de goda, poängteras hur Tidfararens förakt mot underjordsfolket har sin grund i hans sympatier för ”den Andre”, som han närmar sig och så smått börjar identifiera sig med. Pal tar till fasta på dessa skillnader men genom att låta eloanerna bli mänskliga och mer identifikationsvänliga blir de snarare en liknelse för den goda västvärlden medan morlockerna intar position som ett slags förtryckarvälde – speglat i verkligheten av de två parterna i kalla kriget där eloanerna representerar väst och morlockerna öst.

Man kan mycket väl hävda att detta är det naturliga överförandet av en berättelse från en tid till en annan, anpassad väl för att avbilda samtiden, men det vore att förenkla. Genom att flytta rollen som ”de Andra” från eloanerna till morlockerna i första hand, tappar hela berättelsen ett djup, det skapas en oproblematiserad svartvithet erinrande av den i traditionella amerikanska krigsskildringar där subjekten är just goda och de andra reduceras till en onyanserad ondska. På grund av förlorat resonemang kring mänsklighetens utveckling blir morlockerna i filmen ett självklart objekt utan mervärde utöver sin roll som konfliktskapare. I Wells roman finns både eloanerna som ”den Andre”, och med tiden som Tidfararen börjar bli en av dem kan man påstå att rollen överlämnas till morlockerna. Det gör berättelsen flerdimensionell och belyser människans tendens att gruppera sig och således utesluta, en ”den Andre” är alltid obligatorisk för att positionera sig mot.

Centralt i båda versionerna är Tidfararens vithet, som nog till viss del får sägas representera Wells eget upplysta intellekt och vida utvecklade visionärskap. Oavsett vem som i första hand blir ”den Andre” så är det i båda fallen ”den Andre” hans vithet definieras utifrån, vare sig det rör sig om eloanernas infantila, intellektbefriade och smått drömska tillvaro eller morlockernas brutala mörker, kannibalism och monstruositet. I enlighet med Dyers tolkningar av vithet innehar Tidfararen alla de egenskaper som tillskrivs den vita mannen, han blir en tydlig norm för världsordningen, medan eloanerna, trots sin ljusa hudton, och morlockerna å sin sida mycket väl representerar svartheten, eller kanske i synnerhet ett ”annanskap”.²

1 Wells, 104.

2 Dyer, 826ff.