Eloanerna
som den Andre i H. G. Wells
”Och
så framställer plötsligt en av dem en fråga som ställer honom på
en femårings nivå i intellektuellt avseende – frågar mig rent ut
om jag kommit från solen i ett åskväder!”1
När
Tidfararen först anländer till det framtida London och ser Themsens
flodbädd som enda kännetecken för att han är kvar på samma plats
som han lämnade via den fjärde dimensionen, stöter han direkt på
en sorts främmande varelser. Om ”den Andre” definieras som en
motpol till subjektet, finns här inget tvivel om att det är dem han
stött på.2
Eloanerna beskrivs som fem fot långa, androgyna och högst homogena
i sitt utseende.3
Det sistnämnda kan tolkas på två sätt – antingen att de likt
många djurarter har så stora yttre likheter att man ej ser skillnad
mellan dem, eller en symbolisk liknelse vid hur Said beskriver
1800-talets syn på orientalister som en efterbliven ras där man ser
till sin nidbild av det homogena kollektivet snarare än individer
och subjekt.4
Den senare tolkningen stärks av att eloanerna till en början
kommunicerar med Tidfararen via gester och ljud, då de utvecklat ett
nytt språk som han förstås inte är bekant med. När Tidfararen
väl börjar lära sig deras grundläggande fraser finner han hur
deras ordförråd är så bristfälligt och sparsmakat att det
fortfarande ter sig omöjligt att oproblematiskt kommunicera med dem,
vilket kan ses som synnerligen underutvecklat i motsats till Tidfararens
egen breda och välutvecklade vokabulär.
Hur
eloanerna intellektuellt sett skiljer sig från dagens västerlänning
i och med avsaknad av läs- och skrivkonst och övrigt kulturellt
uttryck underbygger förstås deras roll som ”de Andra”, men
utöver det kan man med så gott som vartenda motsatspar som
Tofighian tar upp applicera begreppen på förhållandet mellan
Tidfararen och hans nya vänner eloanerna.5
Om han är människa är de definitivt ett slags submänniskor, som i
egenskap av sin korta längd och androgyna yttre sätts i direkt
motsats till Tidfararens vuxna manlighet. Medan man hela tiden får
följa Tidfararens tankar och planer – teorier om hur världen kom
att bli som den blev – så lever eloanerna för dagen, eller rent
av för stunden, utan att tänka efter för så mycket som en sekund.
Den slutliga distanseringen mellan Tidfararen och eloanerna blir även
på ett sätt den avgörande, där Tidfararen som subjekt får ett
tydligt och betydelsefullt eget väsen. Tidfararens första närmande
till eloanerna sker när han räddar livet på Weena, som fallit i
sjön och som ingen annan bryr sig om. Genom hela berättelsen får
man ta del av Tidfararens empati och medmänsklighet såväl som hans
förtvivlan och uppgivenhet. Genom hela berättelsen poängteras även
denna brist hos eloanerna, hur de inte känner till döden eller ens
känslan rädsla.
Ytterligare
ett exempel vill jag ta upp, på hur Wells gör eloanerna än mer
primitiva med en tydlig symbolik till något slags urmänniska,
nämligen att elden inte längre är uppfunnen. När Tidfararen
tänder en tändsticka blir Weena helt till sig och försöker leka
med eldslågan, för att hon aldrig sett något liknande. När elden
– som i dag är bland de mest självklara ting i världen – blir
något främmande, gör det givetvis även detta framtida folk till
främlingar.
1 Herbert
George Wells, Tidsmaskinen, övers.
Kjell Ekström och Sam J. Lundwall (Höganäs:
Bra Klassiker, 1986), 51.
2 Nadi
Tofighian, föreläsningen Föreställd gemenskap och den Andre
15 oktober 2012.
3 Wells,
48ff.
4 Edward
W. Said, Orientalism, övers.
Hans O. Sjöström (Stockholm:
Ordfront, 1993), 206.
5 Tofighian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar