Topp5-fredag #22: Sammanfattning av januari

Vid ett par tillfällen i höstas fick jag anledning att göra topp5-listor till sammanfattningar av kurser i skolan. Det var ett bra upplägg men dessvärre såg vi inte så mycket film sen, varför jag inte kunde fortsätta. Nu tänker jag att jag kan återuppta idén fast fokusera översiktligt på de filmer jag sett istället för bara de jag sett på Universitetet. Jag kommer medvetet undvika att ta med de filmer jag redan skrivit om på bloggen, annars hade listan inte riktigt fyllt sitt syfte. Så Hitchcock, Lincoln, Searching for Sugar Man och Brev från en okänd kvinna kommer gå onämnda.

5. Taken (Pierre Morel, 2008)

Det var väl på tiden att man som sista man på jorden såg Taken, kan det kännas som. Och den var ju ändå riktigt bra. Framför allt i början av filmen har filmens stora problem som jag ser det, mindre begåvad setup och lite väl stereotypa scenarion, vilket dock inte spelar någon som helst roll när filmen väl kommit igång och blivit en av de rent dramaturgiskt mest välgjorda thrillers jag sett.

4. Den tysta flykten (Silent Running, Douglas Trumbull, 1972)

Sånt här älskar man ju. Filmer om när folk åker runt isolerade i ett rymdskepp. Trumbull hade tidigare jobbat med specialeffekter på 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Oddissey, Stanley Kubrick, 1968) vilket förstås avslöjar att något om att den är visuellt tilltalande i alla fall. Den vidrör även relevanta teman som klimathotet, och lyckas i sina bästa stunder närma sig intensiteten i andra liknande filmer som just 2001 eller typ Alien (Ridley Scott, 1979)

3. Welcome to the Rileys (Jake Scott, 2010)

Det här var en sån där reabacksfilm. Tjugo kronor tror jag att jag betalade för filmen, på ICA Maxi av alla ställen. Det skulle visa sig vara ett väl värt köp. James Gandolfini är magnifik och det är nästan så att man rent av gillar Kristen Stewart också. Framför allt så gillar man samspelet dem emellan. Filmen handlar om mänskliga relationer och situationen som uppstår när ens barn går ur världen. Utan stora anspråk lite smått fantastisk, om än lite alldaglig i vissa sekvenser.

2. Beasts of the Southern Wild (Benh Zeitlin, 2012)

Det känns som att det närmsta jag kommer filmen med ett adjektiv är ordet magisk. För det finns magi här. Lilla flickan Hushpuppy som är filmens huvudperson är helt bedårande, och hela filmens magi uppstår genom henne, då man kan förmoda att det som visas är sett ur hennes perspektiv. Hennes far är en betydligt mer problematisk karaktär, som är omöjlig att veta om man på något sätt ska sympatisera med, eller om han är filmens antagonist. Det går egentligen inte att göra mycket mer än att uppmana att se den, då den förtjänar att ses av alla.

1. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski, 2012)

Wow wow wow wow wow. Jag hade inga direkta förväntningar på Cloud Atlas. Jag har ju hört om folk som tycker den är sisådär eller för konstig och osammanhängande och bla bla bla. Själv förstår jag inget alls av den kritiken. Jag kommer få anledning att återvända hit, när jag sett filmen på bio om några veckor när den nått Sverige, då kommer jag förmodligen gräva ner mig djupare i den. Tills dess kan jag nämna lite småsaker jag älskade med den.

Först och främst själva grundkonceptet med separata berättelser som man klipper mellan. Rent dramaturgiskt funkar det alldeles utmärkt, för så fort man tröttnar lite på en berättelse kommer nästa och byter av. Så fort man börjar fundera på vad som egentligen försiggår i en av de andra berättelserna så klipps det över till den och man får sin upplösning. Att alla berättelserna har samma inbördes dramaturgiska kurvor gör att klippningen inte bara blir smidig och naturlig, utan även stärker intensiteten utan att alls förringa spänningsmomenten. Vidare älskade jag att det fanns så mycket att ta i, så många återkommande teman och idéer som jag ser väldigt mycket fram emot att få leta efter i en biosalong. Ja, det här är en av de mest ambitiösa filmerna jag någonsin sett, och som det känns nu så lyckades den hela vägen.