Jag såg filmen Soul Boy (Hawa Essuman, 2010), ett förtjusande litet verk med en dryg timmes speltid. Filmen handlar om Abila, en pojke i sina tidiga tonår som tar sig an uppgiften att leta reda på sin fars själ, som han ska ha förlorat. Denna egensinnigt originella film är resultatet av ett projekt där Tom Tykwer med filmteam anordnade kreativa workshops för att uppmuntra och lära unga aspirerande filmskapare att uppfylla sina drömmar. Under Tykwers övervakning och mentorskap filmades Soul Boy på plats i Kibera i Nairobi, kanske det största slumområdet på hela kontinenten. Ett ganska unikt projekt, det må jag säga.
Som vanligt när det kommer till afrikanska filmer så finns sällan särskilt mycket skrivet. I bästa fall kan man hitta någon intressant kommentar på IMDb. I det här fallet finns ett enda användaromdöme, vilket jag reagerade på. Recensenten menar att storyn är orealistisk och därför känns europeisk, att Tykwers inverkan skulle ha åstadkommit detta. Det skrivs att filmen saknar autenticitet på grund av detta. Det intressanta är att jag hade - innan jag läst recensionen - bildat mig en motsatt uppfattning om filmen.
Det jag tänker mig är att många är intresserade av Afrika på film, däribland undertecknad. Man förväntar sig att se en viss representation, och uppfylls den inte så är det svårt att ta till sig. Om man vet att en film handlar om en pojke i Kibera - framför allt om man dessutom har sett kortfilmen Kibera Kid (Nathan Collett, 2006)(som ovannämnda recensent exempelvis) - så förväntar man sig en berättelse om misär, stöld och slödder. Jag tvivlar inte på att Nathan Colletts insats är en viktig sådan, och att han brinner för att visa världen verkligheten. Men det är ofrånkomligt att han är en vit man med ursprung i övre medelklassen, som dokumenterat exempelvis Kibera ursprungligen ur ett utifrånperspektiv, då det inte är hans bakgrund. Framför allt är det så att den berättelse Collett berättar är blott en av ett oändligt antal.
Det "orealistiska" i filmen antar jag åsyftar själen, att detta abstrakta tema skulle vara mer europeiskt. Detta tyder dock inte på något annat än ointresse och för den delen okunskap. Jag är ingen expert på området, för det är svårt att sätta sig in i, men jag har i alla fall försökt konsumera en del afrikansk film. En av de filmer jag har sett är Det magiska ljuset (Yeelen, Souleymane Cissé, 1987), en malisk fantasyfilm om en ung man med magiska krafter och hans sökande efter sin far, som han ska kämpa mot i nåt slags magisk duell. En annan film jag känner till men som ännu är i något förproduktionsstadie är filmatiseringen av romanen Zoo City. Både romanförfattarinnan och producenten som köpt filmrättigheterna är sydafrikaner. Berättelsen handlar om nåt slags urban fantasy-version av Johannesburg, där människor som begår brott drabbas av någon form av omvänd antropomorfism, eller kanske zoomorfism. Då jag inte läst romanen har jag inte riktigt förstått hur det ter sig.
Poängen med dessa exempel som förvisso bara är två stycken (jag kan säkert gräva fram rätt många fler), men ändå goda sådana, är att visa hur även berättelsen i Soul Boy delar mer med afrikansk berättarkultur och inhemska folksägner än Tom Tykwers udda filmer.
Det här kanske framstår som ovidkommande och meningslöst, men är i själva verket väldigt viktigt. Böcker som Den vita massajen är storsäljare för att vi är intresserade av exotismen hos den främmande kulturen, sedd genom vita ögon. Den koloniala synen finns i alldeles för stor grad kvar så till vida att majoriteten av västvärlden kulturkonsumenter anser att västerlänningen även är den optimala berättaren, även när det handlar om att berätta om främmande kulturer. De faktiska inhemska kulturuttrycken är ointressanta, och i det här fallet tydligen betraktat som orealistiskt, icke-autentiskt.
Värst av allt är att jag också mot min vilja påverkas av detta. Hade inte Tykwer legat bakom projektet så hade det förmodligen heller aldrig nått min kännedom. Och de afrikanska filmer jag är nyfiken på och hemskt gärna skulle vilja se, diverse filmer utsedda till bästa film vid African Academy Awards till exempel, finns inte att få tag på för att de aldrig ens fått inhemsk distribution. Det är sorgligt, för det resulterar i att många talangfulla filmskapare gör sina filmer för blinda ögon.
Visar inlägg med etikett Tom Tykwer. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tom Tykwer. Visa alla inlägg
onsdag 26 juni 2013
måndag 24 juni 2013
Tom Tykwer älskar bilolyckor
Eftersom jag har slutat med substans och numera hellre sysslar med meningslösa observationer av banala likheter som återkommer i regissörers skapande så kommer här ett till sånt inlägg.
Nä, riktigt så illa är det väl inte. Jag skrev ju för inte alls länge sen om Tom Tykwers återkommande teman vilket väl ändå faktiskt innehöll någonting som åtminstone påminner om något intressant. Nu är jag hur som helst klar med Tom Tykwer, jag har sett alla de långfilmer han regisserat, och en till sak slog mig. Det handlar om hur han verkar älska att inkorporera bilolyckor i sina filmer. I kronologisk ordning.
Dödsängeln Maria
Maria får något slags hjärtstopp mitt på ett övergångsställe, samtidigt som en stor lastbil stannar bara decimeter ifrån henne. Det sker ingen bilolycka, men det är nära, nära.
Wintersleepers
Två bilar krockar, helt enkelt. En människa dör som direkt orsak, allt som går fel i filmen gör det som indirekt följd av denna händelse.
Spring Lola
Eftersom filmen visar händelseförloppen i tre olika parallella tänkbara scenarion, kan man inte säga hur många bilolyckor som sker utan att det blir en metafysisk fråga. Men vi får se mer än en i alla fall.
Prinsessan + krigaren
Sissi hade dött utav den stora bil som kör rakt in i henne om det inte vore för ett sugrör i halsen och så.
Heaven
Eventuellt en mer självreflekterande scen här när Philippa även hon är väldigt nära att bli påkörd, känns som att Tykwer kanske tröttnat lite på den idén här men tyckte det var kul att slänga in även om det (förmodligen) inte fanns i manus.
Parfymen: Berättelsen om en mördare
Nej, men filmen utspelar sig liksom innan bilar fanns, så det ter sig rätt rimligt.
The International
Återigen har Tykwer inte skrivit manus och således kan han inte riktigt kontrollera detta. Men visst springer de lite vårdslöst över vägen ibland, med bilar som tutar som följde. Det hade kunnat sluta illa!
Tre
Förvånansvärt nog saknas de helt här, bilolyckorna. Adam åker moppe några gånger i väldigt snygga scener, och bilar finns ju också, men de krockar aldrig. Kanske har Tykwer kommit över hela grejen nu.
Cloud Atlas
Haha, sällan prällan. I Cloud Atlas är det tillbaka. Mest framträdande när journalisten i Tykwer-regisserade 70-talshistorian kör av vägen, men även fler tillfällen (dessutom regisserade av honom) skulle kunna nämnas.
Så ja, visst kan det här med film va spännande minsann. Framför allt när man tänker på helt obetydliga saker. Men jag undrar minsann, varför en viss scen återkommer snarlikt i flera av de här fallen, och varför Tykwer i allmänhet implementerar bilolyckor eller åtminstone tendenser i sina berättelser. På något sätt måste det väl finnas en koppling till hans verkliga erfarenheter, liksom.
Nä, riktigt så illa är det väl inte. Jag skrev ju för inte alls länge sen om Tom Tykwers återkommande teman vilket väl ändå faktiskt innehöll någonting som åtminstone påminner om något intressant. Nu är jag hur som helst klar med Tom Tykwer, jag har sett alla de långfilmer han regisserat, och en till sak slog mig. Det handlar om hur han verkar älska att inkorporera bilolyckor i sina filmer. I kronologisk ordning.
Dödsängeln Maria
Maria får något slags hjärtstopp mitt på ett övergångsställe, samtidigt som en stor lastbil stannar bara decimeter ifrån henne. Det sker ingen bilolycka, men det är nära, nära.
Wintersleepers
Två bilar krockar, helt enkelt. En människa dör som direkt orsak, allt som går fel i filmen gör det som indirekt följd av denna händelse.
Spring Lola
Eftersom filmen visar händelseförloppen i tre olika parallella tänkbara scenarion, kan man inte säga hur många bilolyckor som sker utan att det blir en metafysisk fråga. Men vi får se mer än en i alla fall.
Prinsessan + krigaren
Sissi hade dött utav den stora bil som kör rakt in i henne om det inte vore för ett sugrör i halsen och så.
Heaven
Eventuellt en mer självreflekterande scen här när Philippa även hon är väldigt nära att bli påkörd, känns som att Tykwer kanske tröttnat lite på den idén här men tyckte det var kul att slänga in även om det (förmodligen) inte fanns i manus.
Parfymen: Berättelsen om en mördare
Nej, men filmen utspelar sig liksom innan bilar fanns, så det ter sig rätt rimligt.
The International
Återigen har Tykwer inte skrivit manus och således kan han inte riktigt kontrollera detta. Men visst springer de lite vårdslöst över vägen ibland, med bilar som tutar som följde. Det hade kunnat sluta illa!
Tre
Förvånansvärt nog saknas de helt här, bilolyckorna. Adam åker moppe några gånger i väldigt snygga scener, och bilar finns ju också, men de krockar aldrig. Kanske har Tykwer kommit över hela grejen nu.
Cloud Atlas
Haha, sällan prällan. I Cloud Atlas är det tillbaka. Mest framträdande när journalisten i Tykwer-regisserade 70-talshistorian kör av vägen, men även fler tillfällen (dessutom regisserade av honom) skulle kunna nämnas.
Så ja, visst kan det här med film va spännande minsann. Framför allt när man tänker på helt obetydliga saker. Men jag undrar minsann, varför en viss scen återkommer snarlikt i flera av de här fallen, och varför Tykwer i allmänhet implementerar bilolyckor eller åtminstone tendenser i sina berättelser. På något sätt måste det väl finnas en koppling till hans verkliga erfarenheter, liksom.
söndag 16 juni 2013
Tom Tykwers sympatiska mördare och det oundvikliga ödet
De senaste dagarna har jag hängett mig åt att sätta mig in i Tom Tykwers filmografi. Ett av de huvudsakliga teman som filmerna jag sett har delat, har även gett en intressant dimension till filmernas berättelser, en tänkvärd vinkel av verkligheten.
Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.
Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.
Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.
I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.
Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också Wintersleepers (Winterschläfer, 1997) Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).
Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.
Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.
Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i Cloud Atlas. Även i Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.
Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.
Först en kortfattad introduktion av filmerna, två stycken utvalda för att de bäst representerar detta tema ur den speciella vinkeln, även om de två andra jag sett också berör ämnet om än på andra sätt. Vissa så kallade spoilers kan förekomma.
Heaven (Tykwer, 2002)
Heaven handlar om lärarvikarien Filippa som planerar ett mord och planterar en bomb. Det är en hämndaktion mot mannen hon anser vara ansvarig för både hennes mans och flera av hennes elevers död. Ett missöde uppstår och istället för denna man är det fyra oskyldiga som omkommer. Filippa blir förkrossad, och så småningom gör hon sitt bästa för att rätta till sitt misstag, och dödar även den man som bomben var ämnad för.
Parfymen: Berättelsen om en mördare (The Perfume: The Story of a Murderer, Tykwer, 2006)
Jean-Baptiste Grenouille har övermänskligt luktsinne. I sin besatthet av att skapa den optimala parfymen tar han livet av unga kvinnor för att preservera doften av deras oskuldsfulla väsen, och därigenom utvinna de essenser som ska utgöra nyckeln till den perfekta doften.
I båda fallen handlar alltså filmerna om mördare. Beräknande och planerande, rent av vad som brukar kallas kallblodiga mördare. I Heaven är hämnden motivet, men motivet ter sig långsökt när omständigheterna runtomkring uppenbaras. Oavsett vilket så är det som händer istället inget annat än oförlåtligt. Det spelar ingen roll vilken intention man har, när man istället stjäl fyra oskyldiga människors liv. I Parfymen är det ännu mer uppenbart, Jean-Baptiste drivs av sin fascination av dessa kvinnors kroppslukt, morden sker endast för att ge honom den parfym han eftersträvar. Ändå är båda karaktärerna av sådant slag att man omöjligtvis kan undgå att sympatisera med dem.
Det är här det där temat kommer in, det som delas av alla de totalt fem filmer jag sett av Tom Tykwer, utöver ovan nämnda är det också Wintersleepers (Winterschläfer, 1997) Spring Lola (Lola rennt, 1998) och förstås Cloud Atlas (Tykwer och Wachowski-syskonen, 2012).
Egentligen rotar sig det hela i den kompatibilistiska världsbilden, med det förutbestämda som en nödvändighet men där man ändå tillåter den fria viljans närvaro. Den idéhistoriska delen av det hela bottnar jag inte i, så jag tänker inte gå in mer på den. Men det är den grundprincipen som utgör fundamentet i Tykwers filmiska berättande. Det som är tydligt i alla filmerna är att varje handling följs av en konsekvens. I Cloud Atlas är det på ett epoköverskridande plan, i Spring Lola rör det sig om en knapp halvtimme och tre olika tänkbara scenarion som kan utspelas. Människans fria vilja, och möjlighet att välja sina handlingar får stärkning i sistnämnda filmen, där olika händelser följer en och samma ursprungsscen. Samtidigt begränsas det fria valet av andra människors tidigare handlingar. Även om det är upp till individen att välja sin handling, går det inte att handla utanför de ramar som omvärlden satt upp i form av handlingar och följder.
Det är snurrigt, jag har själv svårt att riktigt förstå.
Men den tillvaro man vistas i är oundvikligen inget mer än summan av alla de handlingar som människor tidigare utfört. Individens handling blir inget mer än en vattendroppe i ett världshav, men vad är å andra sidan ett världshav om inte en jävla massa vattendroppar, för att använda en liknelse som Tykwer själv använder i Cloud Atlas. Även i Wintersleepers är det tydligt, hur det ena påverkar det andra, och hur världen har en alldeles exceptionell förmåga att få dess befolkning att häpna. Händelser som till synes verkar vara de allra mest märkliga av sammanträffanden, är i själva verket den naturligt logiska följden av respektive människors individuella handlingar. Det är denna samverkan av alla världens skeenden som berättigar sympatin för de två ovan nämnda mördarna, det blir tydligt hur filmernas huvudpersoner aldrig enskilt kan beskyllas för att ha begått de brott som de med uppsåt gjort.
Tykwer är särdeles skicklig när det kommer till att skildra just dessa tankegångar, och jag finner mig lika fascinerad varje gång det uppdagas vad händelser har för kopplingar och sammanhang.
fredag 1 februari 2013
Topp5-fredag #22: Sammanfattning av januari
Vid ett par tillfällen i höstas fick jag anledning att göra topp5-listor till sammanfattningar av kurser i skolan. Det var ett bra upplägg men dessvärre såg vi inte så mycket film sen, varför jag inte kunde fortsätta. Nu tänker jag att jag kan återuppta idén fast fokusera översiktligt på de filmer jag sett istället för bara de jag sett på Universitetet. Jag kommer medvetet undvika att ta med de filmer jag redan skrivit om på bloggen, annars hade listan inte riktigt fyllt sitt syfte. Så Hitchcock, Lincoln, Searching for Sugar Man och Brev från en okänd kvinna kommer gå onämnda.
5. Taken (Pierre Morel, 2008)
Det var väl på tiden att man som sista man på jorden såg Taken, kan det kännas som. Och den var ju ändå riktigt bra. Framför allt i början av filmen har filmens stora problem som jag ser det, mindre begåvad setup och lite väl stereotypa scenarion, vilket dock inte spelar någon som helst roll när filmen väl kommit igång och blivit en av de rent dramaturgiskt mest välgjorda thrillers jag sett.
4. Den tysta flykten (Silent Running, Douglas Trumbull, 1972)
Sånt här älskar man ju. Filmer om när folk åker runt isolerade i ett rymdskepp. Trumbull hade tidigare jobbat med specialeffekter på 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Oddissey, Stanley Kubrick, 1968) vilket förstås avslöjar att något om att den är visuellt tilltalande i alla fall. Den vidrör även relevanta teman som klimathotet, och lyckas i sina bästa stunder närma sig intensiteten i andra liknande filmer som just 2001 eller typ Alien (Ridley Scott, 1979)
3. Welcome to the Rileys (Jake Scott, 2010)
Det här var en sån där reabacksfilm. Tjugo kronor tror jag att jag betalade för filmen, på ICA Maxi av alla ställen. Det skulle visa sig vara ett väl värt köp. James Gandolfini är magnifik och det är nästan så att man rent av gillar Kristen Stewart också. Framför allt så gillar man samspelet dem emellan. Filmen handlar om mänskliga relationer och situationen som uppstår när ens barn går ur världen. Utan stora anspråk lite smått fantastisk, om än lite alldaglig i vissa sekvenser.
2. Beasts of the Southern Wild (Benh Zeitlin, 2012)
Det känns som att det närmsta jag kommer filmen med ett adjektiv är ordet magisk. För det finns magi här. Lilla flickan Hushpuppy som är filmens huvudperson är helt bedårande, och hela filmens magi uppstår genom henne, då man kan förmoda att det som visas är sett ur hennes perspektiv. Hennes far är en betydligt mer problematisk karaktär, som är omöjlig att veta om man på något sätt ska sympatisera med, eller om han är filmens antagonist. Det går egentligen inte att göra mycket mer än att uppmana att se den, då den förtjänar att ses av alla.
1. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski, 2012)
Wow wow wow wow wow. Jag hade inga direkta förväntningar på Cloud Atlas. Jag har ju hört om folk som tycker den är sisådär eller för konstig och osammanhängande och bla bla bla. Själv förstår jag inget alls av den kritiken. Jag kommer få anledning att återvända hit, när jag sett filmen på bio om några veckor när den nått Sverige, då kommer jag förmodligen gräva ner mig djupare i den. Tills dess kan jag nämna lite småsaker jag älskade med den.
5. Taken (Pierre Morel, 2008)
Det var väl på tiden att man som sista man på jorden såg Taken, kan det kännas som. Och den var ju ändå riktigt bra. Framför allt i början av filmen har filmens stora problem som jag ser det, mindre begåvad setup och lite väl stereotypa scenarion, vilket dock inte spelar någon som helst roll när filmen väl kommit igång och blivit en av de rent dramaturgiskt mest välgjorda thrillers jag sett.
4. Den tysta flykten (Silent Running, Douglas Trumbull, 1972)
Sånt här älskar man ju. Filmer om när folk åker runt isolerade i ett rymdskepp. Trumbull hade tidigare jobbat med specialeffekter på 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Oddissey, Stanley Kubrick, 1968) vilket förstås avslöjar att något om att den är visuellt tilltalande i alla fall. Den vidrör även relevanta teman som klimathotet, och lyckas i sina bästa stunder närma sig intensiteten i andra liknande filmer som just 2001 eller typ Alien (Ridley Scott, 1979)
3. Welcome to the Rileys (Jake Scott, 2010)
Det här var en sån där reabacksfilm. Tjugo kronor tror jag att jag betalade för filmen, på ICA Maxi av alla ställen. Det skulle visa sig vara ett väl värt köp. James Gandolfini är magnifik och det är nästan så att man rent av gillar Kristen Stewart också. Framför allt så gillar man samspelet dem emellan. Filmen handlar om mänskliga relationer och situationen som uppstår när ens barn går ur världen. Utan stora anspråk lite smått fantastisk, om än lite alldaglig i vissa sekvenser.
2. Beasts of the Southern Wild (Benh Zeitlin, 2012)
Det känns som att det närmsta jag kommer filmen med ett adjektiv är ordet magisk. För det finns magi här. Lilla flickan Hushpuppy som är filmens huvudperson är helt bedårande, och hela filmens magi uppstår genom henne, då man kan förmoda att det som visas är sett ur hennes perspektiv. Hennes far är en betydligt mer problematisk karaktär, som är omöjlig att veta om man på något sätt ska sympatisera med, eller om han är filmens antagonist. Det går egentligen inte att göra mycket mer än att uppmana att se den, då den förtjänar att ses av alla.
1. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy och Lana Wachowski, 2012)
Wow wow wow wow wow. Jag hade inga direkta förväntningar på Cloud Atlas. Jag har ju hört om folk som tycker den är sisådär eller för konstig och osammanhängande och bla bla bla. Själv förstår jag inget alls av den kritiken. Jag kommer få anledning att återvända hit, när jag sett filmen på bio om några veckor när den nått Sverige, då kommer jag förmodligen gräva ner mig djupare i den. Tills dess kan jag nämna lite småsaker jag älskade med den.
Först och främst själva grundkonceptet med separata berättelser som man klipper mellan. Rent dramaturgiskt funkar det alldeles utmärkt, för så fort man tröttnar lite på en berättelse kommer nästa och byter av. Så fort man börjar fundera på vad som egentligen försiggår i en av de andra berättelserna så klipps det över till den och man får sin upplösning. Att alla berättelserna har samma inbördes dramaturgiska kurvor gör att klippningen inte bara blir smidig och naturlig, utan även stärker intensiteten utan att alls förringa spänningsmomenten. Vidare älskade jag att det fanns så mycket att ta i, så många återkommande teman och idéer som jag ser väldigt mycket fram emot att få leta efter i en biosalong. Ja, det här är en av de mest ambitiösa filmerna jag någonsin sett, och som det känns nu så lyckades den hela vägen.
fredag 11 januari 2013
Topp5-fredag #19: Sci fi-film 2013
För första gången skriver jag ett inlägg från telefonen. Det är opraktiskt men enda lösningen då jag sitter på tåg mot Uppsala. Veckans topp5 listar några science fiction-filmer vi ser fram emot under det kommande året, kul va.
5. Ender's Game (Gavin Hood, 2013)
Det räcker med regissörens beskrivning "rymdbalett" som variation på rymdopera, samt Harrison Ford i ny rymdroll för att intressera mig (storyn verkar också spännande).
4. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy Wachowski, 2012)
Ja, det kommer bli storslaget och förmodligen en minnesvärd upplevelse att ta del av denna. Jag har saknat stora sci fi-epos men 2013 är det dags.
3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)
Ny apartheidskildring i vad som verkar vara en mer sofistikerad berättelse än District 9 var. Framtidsdystopi och allt det där bådar mycket gott.
2. Last Days On Mars (Ruairi Robinson, 2013)
Jag tänker mig en ny thriller á la Sunshine (Danny Boyle, 2007), Moon (Duncan Jones, 2009) och Event Horizon (Paul W. S. Anderson). Eller Alien (Ridley Scott, 1979), 2001 - Ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968) och Den tysta flykten (Douglas Trumbull, 1972) om det ska va på det viset. Kan alltså bli hur bra som helst.
1. Oblivion (Joseph Kosinski, 2013)
Egentligen vet jag ingenting om den här filmen, och jag ämnar hålla det så. Återigen är det egenskapen stort rymdepos som lockar mig och de bilder jag sett av filmen (undviker trailers i vanlig ordning) ser ut att kunna vara något långt utöver det vanliga. Förhoppningsvis får jag rätt i det.
Det blev lite kortfattat och så, men det får väl gå på resande fot.
5. Ender's Game (Gavin Hood, 2013)
Det räcker med regissörens beskrivning "rymdbalett" som variation på rymdopera, samt Harrison Ford i ny rymdroll för att intressera mig (storyn verkar också spännande).
4. Cloud Atlas (Tom Tykwer, Andy Wachowski, 2012)
Ja, det kommer bli storslaget och förmodligen en minnesvärd upplevelse att ta del av denna. Jag har saknat stora sci fi-epos men 2013 är det dags.
3. Elysium (Neill Blomkamp, 2013)
Ny apartheidskildring i vad som verkar vara en mer sofistikerad berättelse än District 9 var. Framtidsdystopi och allt det där bådar mycket gott.
2. Last Days On Mars (Ruairi Robinson, 2013)
Jag tänker mig en ny thriller á la Sunshine (Danny Boyle, 2007), Moon (Duncan Jones, 2009) och Event Horizon (Paul W. S. Anderson). Eller Alien (Ridley Scott, 1979), 2001 - Ett rymdäventyr (Stanley Kubrick, 1968) och Den tysta flykten (Douglas Trumbull, 1972) om det ska va på det viset. Kan alltså bli hur bra som helst.
1. Oblivion (Joseph Kosinski, 2013)
Egentligen vet jag ingenting om den här filmen, och jag ämnar hålla det så. Återigen är det egenskapen stort rymdepos som lockar mig och de bilder jag sett av filmen (undviker trailers i vanlig ordning) ser ut att kunna vara något långt utöver det vanliga. Förhoppningsvis får jag rätt i det.
Det blev lite kortfattat och så, men det får väl gå på resande fot.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)