Det är betyngande att skriva, det är för all del desto mer betyngande att höra, att tänka på. Min relation till Hoffman var djupt förankrad i makalösa karaktärsporträtt och ett oerhört konnesörskap vad gäller de roller han tog åt sig. Något slags bevis, om än bara för mig själv, är den betygstatistik vad gäller mina egna bedömningar, som han representerar. Det finns ingen annan skådespelare jag sett så många filmer med, som hållit så hög standard. Det är en statistik han toppar, och det är en statistik som säger så mycket om hans skådespelarpersona.
En av mina starkaste bilder av Hoffman är den från Happiness, där han med enorm övertygelse gestaltar depressiva Allen, en man som inte har särskilt mycket kvar att leva för. Utan vidare paralleller kan ändock konstateras att Hoffman sannerligen besitter förmågan att göra en rollgestaltning till verklighet.
Vidare är det svårt att undgå briljansen som visas i huvudrollen i Synechdoche, New York. Jag har själv inte ännu omfamnat den till fullo, känner jag. Även om jag ser fram emot att en vacker dag sätta världens-bästa-film-stämpeln på den. Ofrånkomligt är hur som helst den oerhörda prestation som krävs för att fylla skorna som tillhör den högst egensinniga regissör som är filmens huvudroll. Utan Philip Seymour Hoffman i dessa stora skor är det tveksamt huruvida Charlie Kaufman ens hade varit ett namn inom filmregin, och inte bara det välförtjänta som manusförfattare. Oavsett vilket, så gjorde de tillsammans en helt makalös film.
Det råder dock inget tvivel om att jag främst kommer minnas Hoffman för ett specifikt, och just detta specifika samarbete. Tillsammans med geniregissören Paul Thomas Anderson uppnådde Hoffman sannerligen stoverk. Från den alldeles utomordentliga långfilmsdebuten Hard 8, via vad som inte kan betraktas som annat än mästerverk i Magnolia vidare till senaste exemplet The Master har Hoffman inte bara antagit utmaningar som satt hans förmågor på prov, utan roller som både låtit honom själv utvecklas så väl som överbevisa sin enorma kompetens. Anderson är sedan sin första film en av de främsta regissörerna i modern tid, men det är en relevant fråga att ställa sig hur filmerna hade varit utan sina magnifika rollprestationer av vilka Hoffman är en oförneklig nyckelgestalt. Inte minst är nämnda The Master ett ypperligt exempel på detta.
Sägas bör att jag absolut hade förväntat mig, och hoppats på ett långt mer långgående samarbete mellan dessa två moderna filmiska hjältar, två människor som tillsammans gjorde saker de allra flesta aldrig har anledning att mer än drömma om. Samtidigt, för att nå något slags positiv vinkel, önskar jag att Hoffman har det bättre var än han är nu, än han hade det i vårt sinnesliv. Brukar man heroin, har man med allt att förmoda mer att önska av världen. Förhoppningsvis är det där han har hamnat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar