Det lilla i det stora: Tinker Tailor Soldier Spy

Jag såg om Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011) igår. När jag nu redan var bekant med berättelsen från början gav det mig möjlighet att lägga märke till fler detaljer. De flesta av de detaljer jag kommer ta upp kanske jag redan hade sett, i och för sig, men det gör dem inte sämre. För visst är det så att Tinker Tailor Soldier Spy är en exceptionellt välskriven film, med ett foto som överträffar det allra mesta, men nyckeln för mig till varför den faktiskt är så fantastiskt bra ligger i mindre detaljer och enstaka scener.

Jussi Björling
Det allra första sker redan i öppningsscenen, när Prideaux besöker Control i hans lägenhet. Control öppnar dörren och man hör Jussi Björlings rika tenor spelas i svagt i bakgrunden, "Sveeerige!" tjuter han. Fantastisk detalj.

Bert-referensen
När Prideaux åkt till Budapest, strax innan han blir skjuten ljuder ett violinstycke. Det är Edward Elgars Salut d'Amour som spelas. De flesta kanske inte lägger märke till denna detalj, men när jag såg den på bio möttes mina och min vän Eriks ögon i samförstånd när vi såg det briljanta i valet av stycke. Det är nämligen på så vis att Salut d'Amour även används i ett tidigare Alfredson-sammanhang som ligger oss väldigt varmt om hjärtat, Bert (SVT, 1994). Om man som jag sett Bert fler gånger än man kan räkna till är en självrefererande detalj som denna förstås väldigt rolig.

Smileys glasögon
Det är ett så smart grepp, att låta Smileys glasögonmodell visa när i tiden respektive scener utspelar sig. Inte mer med det.

John le Carrés gästspel
I en av filmens festscener brister festdeltagarna ut i den Sovjetiska nationalsången. Detta i sig är smått bisarrt när anföranden av sången bär tomtedräkt och ansiktsmask föreställande Lenin, och ännu mer av att den första gästen att resa sig och sjunga med är John le Carré själv.

Julio Iglesias
Julio Iglesias gränslöst utmärkta tolkning av La mer spelas under filmens sista fyra minuter, och gör dem till fyra av mina favoritminuter i filmhistorien. Detta musikval, av Tomas Alfredson, är kanske det allra bästa med hela filmen.

Vidare finns det en hel del narrativa detaljer som jag också älskar, men inte går in på för att det skulle bli alldeles för mycket. Bra så.

Topp5-fredag #17: Ackompanjemang av min apokalyps

Folk talar om jordens undergång som om den vore relevant. Vissa använder ordet apokalyps, vilket kanske i sin egentliga betydelse vore roligare. Uppenbarelsen liksom. Numera används ordet mer i just sammanhanget undergång, och även om jag inte direkt kan sålla mig till den grupp dårar som tror att denna är nära så får jag erkänna att jag funderat en aning över det. Främst har jag tänkt på vilka låtar som skulle vara filmmusiken i scenen i filmen där just min värld går under. Så, fem låtar som skulle få ackompanjera min apokalyps. De har något slags cineastiskt värde, i hur jag upplever dem.

5. Jeff Buckley - New Year's Prayer

Den är obehagligt och enslig och känns på något sätt representativ för hur kroppen skulle reagera på att världen går under snart. Kan med fördel innefatta något slags knark i denna filmsekvens, det känns passande.

4. Larry Clinton - Heart and Soul

Jag gillar denna melodi väldigt mycket, och jag gillar tanken på att färdas bakåt i tiden genom musiken i samma ögonblick som verkligheten som vi känner den går under. I filmscenen dansar huvudpersonen (jag?) för sig själv efter för många glas billig whisky, när allt försvinner.

3. Blueboy - So Catch Him

Jag tänker mig ett snyggt kollage. I huvudsak en effektiv metafor i en bilfärd i motljus, ett motljus som blir allt starkare när allt tar slut. Detta klipps med bilder från övriga narrativ i filmen, liknande motsvarande sekvenser i typ Magnolia (Paul Thomas Anderson, 1999).

2. Roy Orbison - Only the Lonely

Återigen finns faktorn att musiken tar en bakåt, och det finns även något väldigt melankoliskt i många gamla poplåtar av den här typen som jag upplever det. Kanske just för att de alla har använts tidigare i sådana sammanhang på film.

1. Edward Elgar - Salut d'Amour

Det eviga måstet och det självklara valet i de flesta filmscener. Även här skulle det kunna röra sig om ett kollage, vilket inleds med en gatuviolinist som spelar stycket för att byggas på med piano och eventuellt mer stråkar när man byter scen. Även om låten är komponerad som en förlovningspresent så upplever jag den inte så. Förmodligen är det betingat i hur den används i Bert (SVT, 1994) och Tinker Tailor Soldier Spy (Tomas Alfredson, 2011), men för mig är den hur som helst väldigt vemodig och känns oundvikligt cineastisk. Därför är den givet förstahandsval.

Spotify-listan.