Med sin
essä The Death of the Author
gick teoretikern Roland Barthes inom litteraturkritiken i bräschen
för en idévärld där författarens roll värdesätts alldeles för
högt, och att berättaren egentligen är texten själv, snarare än
dess upphovsman. Vidare teoretiserade även Michel Foucault kring
detta i sin text What is an Author?
som delvis går åt samma håll, men i vilken han istället talar om
en ”auteurfunktion” utifrån vilken man definierar en specifik
text. Frågan jag ställer mig, och ämnar försöka besvara, är
huruvida dessa teorier kan appliceras på den tid vi nu lever i. Hur
ser den moderna auteuren eller berättaren ut? I vilka sammanhang
blir berättaren relevant, och varför, och på vilka verk väljer vi
att applicera Foucaults auteurfunktion?
Som
ett bärande mantra är följande meningar hämtade ur The
Death of the Author. ”Once
the Author is removed, the claim to decipher a text becomes quite
futile. To give a text an Author is to impose a limit on that text,
to furnish it with a final signified, to close the writing.”1
Det han hävdar är att man inom litteraturkritik genom att tilldela
texten en Auteur, läser Auteuren genom texten. När man sedan läst
Auteuren får man facit till att läsa texten genom dess upphovsman,
och således får man textens enda riktiga innehåll, dess
betydelse.2
Jag föreslår att man istället ska se Auteuren som ett verktyg, en
tillgång, med vars hjälp man kan få ut mer av den text man ägnar
sig åt att tolka. Att närvaron av upphovsmannen skulle förhindra
alternativa läsningar, ses lätt som motsägelsefullt när det är
just denna upphovsman som formulerat sin text och gjort den
tolkningsbar.
Idén
med att en text genom en Auteur får en - och endast just den -
specifikt definitiv innebörd, kommer från samma idé som
uppenbarligen givit essän sin titel, parafrasen av Nietzsches kända
uttalande om Guds död. Liknelserna man kan göra däremellan är
många, men Seán Burke lyckas effektivt motsäga den tanken. Han
menar att allsmäktigheten och den konstanta närvaron är en
förutsättning för att kristendomens gud, som han är definierad,
skall kunna existera, om något av det upphör så upphör även gud.
Skillnaden mellan detta och Barthes påstående att även Auteuren
själv är död är just denna, att det inte finns någon som helst
motsättning mellan Auteurens närvaro och alternativa läsningar av
hennes verk.3
Barthes
avslutar sin essä med att göra gällande hur läsarens födsel inte
kan ske på annat vis än genom Auteurens död.4
Ett på sätt och vis pragmatiskt påstående som kan blir sant först
när man anpassar sig efter det. Genom detta kan vi närma oss
Foucaults auteurfunktion, som ett slags mellanting mellan Barthes
döda berättare, och den närmast gudalika bild av Auteuren som han
kritiserar med sin text. Foucault anser att Auteuren som person är
sekundär till vad han kallar för ”author function”. Han utgår
från Barthes, utan att nämna honom vid namn, genom att förminska
uttalandet om Auteurens död till något ovidkommande, eller
åtminstone otillräckligt.
It
is not enough, however, to repeat the empty affirmation that the
author has disappeared. For the same reason, it is not enough to keep
repeating (after Nietzsche) that God and man have died a common
death. Instead we must locate the space left empty by the author's
disappearance, follow the distribution of gaps and breaches, and
watch for the openings that this disappearance uncovers.5
Vad
han finner är att Auteurens funktion finns kvar även om Auteuren i
sig försvunnit. Han vidhåller att auteurfunktionen är en
nödvändighet i teorin, i sin egenskap av upphovsmakare till
diskurser, snarare än till enskilda verk.6
Det komplexa i Foucaults auteurfunktion ligger i de karaktärsdrag
han applicerar på den, bestående av fyra viktiga men något
svävande grundpelare, av vilka jag vill gå in närmare på två. En
utav dem (den fjärde i ordningen) lyfter bort auteurfunktionen från
den faktiska personen. Han använder som exempel hur en
romanförfattare vanligtvis iklär sig rollen som historieberättare
genom ett slags alter ego, där romanens ”jag” inte åsyftar
författaren som sådan, utan den tänkta berättaren. I detta fall
får mellanhanden, berättaren, auteurfunktionen.7
Nummer
två är hur ”it [auteurfunktionen] does not affect all discourses
in the same way at all times and in all types of civilization”.8
Här menas det att beroende på huruvida texten är vetenskaplig
eller skönlitterär, och vilket ämne den behandlar, får
auteurfunktionen olika betydelse.9
I relation till detta återkopplar Foucault även osökt till sin
inledning, där han frågar vad det spelar för roll vem som talar,
och själv besvarar sin fråga med att det inte spelar någon roll
alls. I exemplet förklarar Foucault att det inte skulle göra någon
skillnad för kosmologin om man fann tidigare oupptäckta texter av
Galileo, men att en motsvarande av Freud spelar en väsentlig roll i
diskursen kring psykoanalys. Just detta ser Burke som ett mer
definitivt svar på Foucaults fråga. Det faktum att Freud som person
i detta fallet spelar så stor roll, motsäger onekligen
föreställningen om hur Auteuren spelat ut sin roll.10
Låt
oss sammanfatta denna inledning kring Barthes och Foucault med några
egna påståenden om Auteuren och dess funktion: Auteurens närvaro
kan vara hämmande, men tillika användas som ett redskap för
djupare analys; läsarens födsel medför nytt liv till Auteuren,
snarare än att utgöra dess dödsstöt; auteurfunktionen åsyftar
inte en ensam skapare, utan snarare illusionen av denne;
auteurfunktionen är inte universell, utan snarare en anpassningsbar
variabel. Med dessa förutsättningar vill jag nu ta oss till vidare
resonemang kring Auteurens roll.
Varför
behöver vi en Auteur? När behöver vi en Auteur? Jag har redan gått
igenom Barthes och Foucaults syn på Auteurens roll inom
litteraturanalys, hur begreppet inte uppstod förrän någon gång
mellan slutet av 1700- och början av 1800-talet, då läsaren
plötsligt fann författaren relevant på ett nytt sätt.11
Även att Barthes betraktade Auteur-teorin som allt för förenklande
för kritikerna, då det genom denna skulle räcka för kritiker att
beakta Auteuren, snarare än de rådande normerna, för att analysera
ett verk.12
Det de inte nämner i sina texter är den tänkbara situationen att
Auteur-teorin uppstod för att berättare nu gjorde anspråk på en
sådan stämpel. Kanske var det så att kritiker behövde en
teoretisk grund för att ta sig an en ny filmrörelse, men det säger
i så fall mer om dem, än om filmskaparna. Astruc inledde sin
klassiska essä om kamerapennan på följande vis:
One cannot help but noticing that something
is happening in the cinema at the moment. Our sensibilities have been
in danger of getting blunted by those everyday films which, year in
year out, show their tired and conventional faces to the world. The
cinema of today is getting a new face. How can one tell? Simply by
using one's eyes. Only a film critic could fail to notice the
striking facial transformation which is taking place before our very
eyes.1
För
Astruc var det uppenbart. För honom fanns det inte på världskartan
att man inte skulle ge dessa filmskapare ett epitet värdigt namnet.
För Astruc var det enda naturliga att läsa deras filmer som
skönlitterära texter, fast i ett annat medium. Idén med ”la
caméra stylo”, eller kamerapennan, kom från potentialen Astruc
såg i filmmediet som berättarformat, hur man med samma flexibilitet
som med en penna kunde skriva sina berättelser.14
Att förklara Auteuren död blir därför som ett hån mot en hel
filmrörelse, mot människor som haft nåt att säga, och valt att
göra det genom film.
Det
kan väl vara så, att auteur-teorin blev relevant inom
filmvetenskaplig analys av en nödvändighet, för att kunna läsa
filmerna på ett nytt sätt, snarare än som en nödlösning, där
kritiker annars inte förstod vad som pågick på duken. På samma
sätt skulle man kunna hävda att det förhåller sig än i dag,
många decennier efter ”second cinema”, många decennier efter
proklamerandet av ”the death of the author”, och ännu längre
tid efter Astrucs ”la caméra-stylo”. Regissörer som hämtat
stor inspiration från exempelvis den franska nya vågens auteurer
kan läsas genom auteur-teoretiskt perspektiv såväl som med någon
annan teoretisk ingång. Ett exempel skulle kunna vara Wes Anderson,
som väl kan anses vara en modern Auteur. Han har ett cineastiskt arv
från den gamla tidens Auteurer genom sin unika bildkomposition,
magnifika kamerasvep och en klippteknik som kan anses vara
okonventionell. Man kan även se hans populärkulturhistoriska
medvetenhet som en hyllning till en lång rad Auteurer genom vilka
han själv låter sig ta uttryck, som ett slags meta-auteur som låter
sina förebilder berätta hans egen historia genom sina verk. Vidare
kan även konstateras att han lägger en stor vikt vid sina
karaktärer, allt som oftast drabbade av ångest, utanförskap och
något slags psykisk åkomma. Det som kan kopplas direkt till
tidigare Auteurer, tillsammans med hans egna återkommande teman gör
honom till en tydlig representant för Auteur som modernt begrepp,
alla sagda egenskaper som hans filmer innehar skulle kunna läsas ur
en auteur-teoretisk vinkel. Likväl hindrar hans auteurskap ingen att
analysera hans filmer med strukturalistisk grund, eller placera de
frekventa referenserna i en postmodernistisk diskurs. Lika gärna som
man kan se de återkommande dragen hos hans filmkaraktärer som ett
auteurgrepp, kan man genom dem göra en psykoanalytisk läsning av
filmen. Och det är – föga förvånande – på detta sätt hans
filmer brukar bemötas, med en blandning av alla nämnda vinklar, och
för den delen fler därtill. Istället för att låta sig begränsas
av Auteuren, kan man av densamma låta sig berikas. Framför allt så
kan vederbörande text berikas med större substans, mer mening.
Minns
ni Barthes påstående om att det är texten själv som berättar,
snarare än dess författare? Detta påstående hade kunnat vara
svårt att argumentera emot, om det inte vore för praktiska bevis
som uppstod när Gus Van Sant 1998 gav sig på det radikala
experimentet att återskapa Psycho (Alfred
Hitchcock, 1960). Filmen är skapad utifrån samma manus signerat
Joseph Stefano, som originalfilmen, och försöker återskapa så
gott som varje scen bildruta för bildruta. Det som blir tydligt är
att regissörens roll i allra högsta grad gör skillnad. Det finns
egentligen ingenting annat än manus och kameravinklar som håller
ihop de två filmerna. Även om Van Sant säkerligen använt andra
metoder för att regissera filmen än vad Hitchcock gjorde, och
således styrt filmen i en annan riktning, så vore det naivt att
bortse från det faktum att ingen annan som arbetade på filmen var
densamma – och således användes ej heller samma miljöer mer än
tematiskt. Detta för mig osökt in på den moderna Auteuren, den
återuppståndna och omdefinierade, samt hur den anknyter till
begreppet ”auteurfunktion”.
Som
exempel i mitt redogörande för den moderna Auteuren vill jag i
huvudsak använda David Cronenberg. För om Wes Anderson är
praktexemplet på nutidens inkarnation av den gamle Auteuren, så är
Cronenberg snarare en motsvarighet, ett exempel på vilken form
Auteur-berättande inom film har haft i mer modern tid. Till hjälp
har jag mina tidigare tankar kring den moderne Auteuren. (1)
Auteurens närvaro kan vara hämmande, men kan tillika
användas som ett redskap för djupare analys; I Cronenbergs fall kan
jag exemplifiera med Cosmopolis (Cronenberg, 2012) och de
sexuella undertoner filmen har. Ovetande om Cronenbergs tidigare
filmer uppfattas detta som främmande, märkligt, kanske motbjudande,
men med Crash (1996) eller subtexten i Existenz (1999)
kan man se förklaringen i Cronenbergs fascination för det sexuellas
samhälleliga betydelse. Ett annat typexempel skulle kunna vara en av
slutsekvenserna i The Dark Knight Rises (Christopher Nolan,
2012), när Alfred ser Bruce Wayne och Selina Kyle tillsammans. Utan
att läsa in Nolan i filmen, ter det sig som om Wayne skulle ha
överlevt filmen, medan den som är bekant med slutscenen i Inception
(Nolan, 2010) snarare skulle se även detta slut som ett öppet
sådant, med möjlighet för tolkningar. (2) Läsarens födsel medför
nytt liv till Auteuren, snarare än att utgöra dess dödsstöt; Ju
mer jag läser in i Cronenbergs filmer, och ju fler av hans filmer
jag ser, desto större utdelning får jag tillbaka. Det korrelerar
till stor del med föregående punkt, där man har förutsättningen
att Auteuren som teori är av godo. Observera att det fortfarande
inte finns någonting som förhindrar en ”auteurlös” läsning av
ett verk, den kan ske både i ovetskap om Auteuren såväl som i
ignorans av densamma. (3) Auteurfunktionen åsyftar inte en ensam
skapare, utan snarare illusionen av denne; Här kommer vi in på en
av de egenskaper som jag finner grundläggande för denna mall av den
moderna Auteuren. Här lämpar det sig även att återkoppla till Van
Sants Psycho. Regissören är inte – och bör ej ses
som – ensam Auteur. Tillsammans med återkommande fotografer,
skådespelare, manusförfattare och andra produktionsmedarbetare kan
regissören däremot skapa en illusion av en Auteur. Cronenberg
använder sin syster som kostymdesigner i alla sina filmer, Howard
Shore har tonsatt varje Cronenberg-produktion sen sin första – The
Brood (1979). Utöver dessa finns ytterligare en rad
samarbetspartners såväl bakom som framför kameran, som återkommer
i hans produktioner. Tillsammans bildar denna stora grupp en
sammanhängande enhet, som får den moderna auteurfunktionen, som
vanligtvis skulle tillskrivas Cronenberg som person. (4)
Auteurfunktionen är inte universell, utan snarare en anpassningsbar
variabel; Med tidigare punkt avklarad vill jag ändå inte stänga
dörrarna helt för den ensamma Auteuren. Som sagt vill jag se
auteurfunktionen som ett flytande begrepp, som kan anta praktiskt
taget vilken skepnad som helst så länge den besitter egenskapen att
berätta. I egenskap av berättelsebärande kan vilken delaktig
filmskapare som helst vara en del av mekaniken som utgör
auteurfunktionen. Det kan verka motsägelsefullt gentemot
föreställningen om hur kollektivet tillsammans utgör
auteurfuntionen, men poängen är att denna auteurfunktion som sagt
måste hållas flytande för att fylla största möjliga funktion i
analysen. På så sätt kan man bryta ned auteurfunktionen till sina
beståndsdelar, där både Denise Cronenberg och Howard Shore får
sin beskärda del av auteurskapet.
Man
kommer inte ifrån att Auteuren som ikon har luckrats upp. Film som
berättarmedium är inte detsamma i dag som det var vare sig när
Astruc förklarade Auteurernas intåg i filmanalysen eller när
Barthes utlyste författarens död. Det är inte mer än rimligt att
Auteuren och auteurfunktionen hålls lika flytande som utvecklingen
av det medium de verkar inom. Kopplingarna mellan auteur-teorin och
Wes Anderson, David Cronenberg eller Gus Van Sant är inte svåra att
dra, men likheter mellan deras verk blir desto knepigare att finna.
Ju längre utvecklingen når, desto bredare blir det spektra som
måste beaktas. Om det kan nog alla enas, i att ingenting är evigt,
och Auteuren kan inte betraktas som densamma i dag, som för ett
halvt sekel sedan.
1 Roland
Barthes, ”The Death of the Author”, Theories of Authorship,
red. John Caughie (London: Routledge, 1995) 212.
2 Ibid.
3 Seán
Burke, The Death and Return of the Author: Criticism and
Subjectivity in Barthes, Foucault and Derrida (Edinburgh:
Edinburgh University Press, 1998) 25.
4 Barthes,
213.
5 Michel
Foucault, ”What is an Author?”, The Foucault Reader, red.
Paul Rabinow (New York: Pantheon Books, 1984) 105.
6 Ibid.,
105ff.
7 Ibid.,
111f.
8 Ibid.,
113.
9 Ibid.,
109.
10 Burke,
92ff.
11 Foucault,
109.
12 Barthes,
212.
13 Alexandre
Astruc, ”The Birth of a New Avant-Garde: La Caméra-Stylo”,
Critical Visions in Film Theory: Classic and Contemporary
Readings, red. Timothy
Corrigan, Patricia White och Meta Mazaj (Boston: Bedford/St.
Martin's, 2010) 351.
14 Ibid.,
352.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar