Topp5 #43: Sammanfattning av juni

Semestertid, eller så. Jag har varit i Visby ett par dagar nu, och har några till framför mig. Men då jag även haft fina vänner på besök uteblev bland annat fredagens topplista. Den kommer nu istället. Och nu är ju månaden så gott som slut, så då är det väl dags för sammanfattningen. Filmer som nämnts tidigare och därmed uteblir från listan är Stalker, Stoker, St. Elmo's Fire, Soul Boy samt hela Tom Tykwers filmografi. Jag kommer även hoppa över Frances Ha (Noah Baumbach, 2012) på grund av att jag ämnar skriva ett separat inlägg om gårdagens vistelse i Fårösund på Bergman-veckan.

5. Down By Law (Jim Jarmusch, 1986)

Mycket bra skrivet, välspelat noir-inspirerad dramakomedi. Fast dramakomedi låter så fel. Det är roligt i alla fall, bitvis helt briljant. Bör ses.

4. Trance (Danny Boyle, 2013)

Danny Boyle fortsätter leverera i sina filmer. Trance skulle på pappret kunna vara precis hur trist som helst, om det inte var en regissör som Boyle som låg bakom den. Han ger alltid sina filmer en egen atmosfär, en egen identitet, och i Trance leder det till en hiskeligt kompetent kriminalthriller. Och man älskar ju Vincent Cassel och James McAvoy, så det är gott.

3. Bonnie and Clyde (Arthur Penn, 1967)

En sån där klassiker jag väntat för länge med att se. Det är hemskt snyggt, med fulländad scenografi och strålande kameraarbete. Ständigt intressant och fortfarande bland det bästa i sin genre. Antalet gånger filmen citerats och hänvisats till i popkulturella sammanhang är fler än man kan räkna, och nu kan även jag intyga att nog sjutton finns det fog för det minsann.

2. De 400 slagen (Les quatre cent coups, Francois Truffaut, 1959)

Jag såg ju Fahrenheit 451 nån gång för ett ganska bra tag sen, men insåg nyligen det orimliga i att det enda jag sett av Truffaut var amerikanskt. Så jag såg De 400 slagen och häpnade. Jean-Pierre Léaud måste varit en av de absolut bästa barnskådespelare jag någonsin sett agera, i Truffauts väldigt säkra regi lyfts all glädje och sorg fram fram till sin mest yttersta gräns, och filmen blir en väldigt stark upplevelse.

1. Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969)

Hela New Hollywood-grejen har länge känts som något jag gillar men inte utforskat riktigt. Så känns det väl fortfarande i och för sig, men efter att ha sett Midnight Cowboy har jag avverkat åtminstone en till av de största titlarna. Nu sysslar jag inte med betyg på den här bloggen, jag är inget fan av sådana. Men det här är alltså riktigt nära femman, det ska ändå sägas. Jag kan inte tänka mig att den stannar på fyra efter omtitt. Allt, verkligen allt med filmen är fantastiskt. Sällan känner jag så för karaktärer, och Dustin Hoffman visar verkligen varför han har den legendariska status han besitter.

Topp5(10)-fredag #35: Sammanfattning av april

Dags för en ny månadssammanfattning, såhär när april nått sitt slut och den efterlängtade våren till synes är här för att stanna. Jag har sett väldigt många bra filmer i april, de som redan omnämnts kommer inte med på listan, helt i vanlig ordning. Dessa är följande: Dödsmatchen, Miss Kicki, Äta sova dö, Oblivion och M. Butterfly. Ändå känner jag att jag hade kunnat lista tio favoriter från senaste månaden OCH INGEN KAN HINDRA MIG så idag tar jag mig friheten att göra så. Var så goda.

10. Clerks (Kevin Smith, 1994)

Rapp dialog och allt som oftast skojig, väldigt imponerande film i förhållande till sin budget och känns mer tidstypiskt amerikanskt nittiotal än vad något annat kan göra för mig.

9. The Beach (Danny Boyle, 2000)

The Beach får mig nästan att vilja åka till östasien och bada. Detta är en oerhört stark bedrift, för det finns verkligen mycket få resmål som lockar mig lika lite som det, men så vackra som miljöerna görs i The Beach är det svårt att värja sig. Sanslöst bra soundtrack också, förresten.

8. Play (Ruben Östlund, 2011)

Få svenska filmer har någonsin väckt lika mycket känslor och åsikter som Play. Som filmhantverk är den näst intill fulländad, innehållet är klart mer problematiskt. Dock ska det ju sägas att det är just det som är tanken, förstås. Jag tror helt enkelt att man måste se den för att kunna bilda sin uppfattning (så klart), för att se om man själv ser förövarna som förtryckare eller förtryckta, et cetera.

7. Heights (Chris Terrio, 2005)

En sån där pärla som jag älskar att råka plocka ut ur filmhyllan, köpt på chans i nån reaback och osedd sen dess. Heights tillhörde väl inte de allra starkaste sådana filmerna jag råkat slumpkolla, och förälskat mig i, men den förtjänar sannerligen att kännas till. Samt att ses, väldigt fint och opretentiöst drama.

6. The Social Network (David Fincher, 2010)

Ja då var det den där facebookfilmen ja. Jag har sedan den kom känt ett genuint ointresse gentemot filmen, jag har inte kunnat förstå vad som skulle kunna vara kul med den. Det skulle förstås visa sig vara felaktigt, för den var ju finfin. Berättartekniskt sett utmärkt, vilket var vad som fångade mig. Då åsyftar jag inte tillbakablicksupplägget, som hade kunnat skippas, utan tempot och intrigerna. Väldigt bra då.

- Här börjar det bli lite löjligt bra nästan, följande fem filmer var smått fantastiska allihop och kan knappt rangordnas, men man får väl göra så gott det går.

5. Ghost World (Terry Zwigoff, 2001)

En film att känna igen sig i, vi på något sätt tenderat att sticka ut ur sammanhang där alla andra framstår som naturbegåvningar, och varit nöjda med den rollen. Väldigt udda berättelse som har både värme och humor, svärta och själ. Extremt positiv överraskning!

4. The Machinist (Brad Anderson, 2004)

Det jag framför allt annat uppskattade med The Machinist var hur den inte försökte lura tittaren. Jag tycker att många andra filmer med liknande twister lätt går i fällan att de inte vill göra sin twist för uppenbar, och därför döljer den nästan helt. När slutet sen kommer så är det helt utan förvarning, och som tittare känner man sig grundlurad. I vissa fall funkar det förvisso väldigt bra, men i flera har jag funnit det irriterande. I The Machinist döljer man inget, ens egen förvirring ligger på samma nivå som huvudpersonens. Det älskar jag den för.

3. Fåglarna (The Birds, Alfred Hitchcock, 1963)

Har jag inte sett den innan? Nej, faktiskt inte. Men visst var den väl just så bra som man kunde tänka sig. Allt är oerhört välgjort i minsta detalj, fågelscenerna må vara väldigt obehagliga, men spänningen runt omkring går inte heller av för hackor. Stort!

2. Metropolitan (Whit Stillman, 1990)

Jag gillar ju filmer som handlar om det sociala spelet som människor antingen glatt väljer att delta i, eller ofrivilligt finner sig i för att få vara del av ett sammanhang. När det handlar om hur normer och konventioner styr människor istället för tvärtom. Metropolitan är ett prima exempel med en av de mest välskrivna dialogerna i mitt filmminne.

1. Vägen (The Road, John Hillcoat, 2009)

Ja folk har väl gått in i långvariga depressioner för mindre. Jag blev väldigt gripen av Vägen, nästan kusligt gripen. Den där fascinationen man ju har för postapokalyps, där man vill vara en del av världen, man vill liksom leva Fallout-livet, den sken igenom även här. Det saknas helt ljuspunkter (förutom en enstaka coca cola-burk), vägen som vandras är från början till slut becksvart, men fascinationen kvarstår. Någonting i mig ser ändå denna förfallna verklighet, där människor äter av varandra för att överleva, som något att föredra framför eländet som är nutiden. Även om detta såklart är dårskap, och det slutgiltiga valet givetvis skulle falla på detta höghus i Huddinge där jag nu befinner mig, kan jag inte låta bli att finna fascinationen i sig fascinerande. Vägen väcker så mycket känslor på så många nivåer.

Det var 3D, det var det, det.

I nästan hundra år har 3D kommit och gått som gimmick i filmbranschen, men har nog aldrig känts lika lite som en trend och lika mycket som något som kommit för att stanna, som det gör nu. På grund av skepsis har jag valt att inte se någon 3D-bio under flera års, men hamnade här om dagen ändå i en salong - iförd glasögon som ett annat fån - måttligt nyfiken på spektaklet som skulle uppenbara sig. Det har aldrig känts lika tydligt som nu att 3D inte borde vara mer än en fluga den här gången heller. Det blir extra relevant i och med att regissören Danny Boyle nyligen uttalade sig negativt om 3D-film, och fördömde den som just en trend. Och honom litar man ju på.

Visst fanns det scener där känslan förhöjdes av den moderna tekniken, visst fanns det tillfällen då 3D-effekten inte alls störde, men de var få. Här följer några anledningar till varför 3D sänker, snarare än höjer den filmiska upplevelsen.

Det första problemet är ljuset. Det är fakta att 3D-tekniken kan sänka ljuset med upp till så sanslöst mycket som 88%, en ganska tokhög siffra. Med tanke på att stora 3D-filmer inte helt sällan är pampigt färgsprakande alster, vars värld i viss mån bygger på det fantastiska färgspelet, förtas en viktig aspekt av filmens visuella språk av att färgerna tonas mörkare.

Nästa problem är skärpan. 3D-film kräver digitalt filmande vilket utesluter den främsta kameratekniken från produktionen. I många fall skulle högkvalitativ digitalfilm duga alldeles utmärkt till en film, men när skärpan sätts i sådant fokus som den gör i 3D-film blir det påtagligt hur tekniken brister. Om bara ett av de lager man bygger upp är skarpt, och resten suddiga, krävs det att det lagret är så skarpt det bara kan bli för att man ska uppnå den önskade effekten.

Det slutliga och klart största problemet är den falska illusionen av en tredje dimension. Det 3D-film gör för att lura åskådaren att den är just tredimensionell är att placera objekt på skärmen i olika lager. Lagren i sig har ingen nämnvärd djupkänsla, men de får det att se ut som om föremål befinner sig på olika avstånd från biostolen. Ibland kan saker överskriva dessa lager, oftast rör det sig om att någonting flyger från bakgrunden ut mot publiken. Då kan det bli lite småhäftigt. Men i stort sett bygger tekniken på att lura tittaren att ett obefintligt djup existerar.

Sedan urminnes tider har vanlig "2D-film" (vilket urbota korkat begrepp, för övrigt) gjort detta på ett långt smidigare och bättre sätt. Det handlar förstås om rumsutnyttjande och djupfokus. Genom att skapa fokus på djupet i en film får man på riktigt känslan av den tredje rumsdimensionen, på ett osimulerat och trovärdigt sätt. Utöver detta, så blir heller inte blicken lika styrd. I filmen jag såg i 3D hade jag problemet att jag inte kunde se något annat än de föremål som just då var i fokus, detaljrika bakgrunder förstördes effektivt av oskärpa. Detta är en logisk följd av 3D-tekniken, som inte uppstår på samma sätt i traditionell film, förutsatt att regissören är skicklig nog att hantera sin produktion förstås. Vidare är det ju faktiskt även så att samverkan mellan näthinna och hjärna hos en människa inte låter sig luras av att en bioduk är platt. Det är enklare att anta att bilen i bakgrunden är i naturlig storlek men på ett stort avstånd ser mindre ut, än att det skulle röra sig om en miniatyrmodell som rör sig på samma djup som förgrundsdialogen.

Jag kanske framstår som korkad eller cynisk när jag avfärdar 3D efter bara ett biobesök, men den moderna tekniken har fått många år på sig att utvecklas nu, och det fungerar fortfarande inte utan att man istället berövas på massor av andra egenskaper filmmediet har att erbjuda. Jag har även kunnat konstatera att väldigt många storfilmer, ofta de jag uppskattat allra mest de senaste åren, inte över huvud taget varit filmade i 3D, utan istället varit redigt goda hantverk. Detta talar förstås ytterligare för hur mycket av en gimmick 3D-tekniken är, skapad för att sälja snarare än för att förbättra. Så ja, jag sållar mig (hör och häpna!) helt klart till ringhörnan med Danny Boyle och Christopher Nolan snarare än den med James Cameron och Michael Bay. Inget nytt under solen här inte.

Topp5-fredag #16: Apor

I dag är det den inofficiella apdagen, jag tänkte därför göra en lista med favoritapor i musiken. Liksom Arctic  Monkeys, Gorillaz, The Blow Monkeys och förstås The Monkees. Men jag kom inte längre än så och övergav idén. Andra naturliga valet blir förstås apor på film, för såna finns det ju gott om. Inte minst finns många favoriter.

5. Kong i King Kong (Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack, 1933)

Många skulle förmodligen hävda att Kong är given på förstaplatsen. När jag sätter honom som femma resonerar jag som så att han knappt ens är stjärnan i sin egen film. Nog för att han betraktas som en gud av lokalbefolkningen, men han delar ändå ön med diverse dinosaurier som är betydligt mycket coolare, förstås.

4. Schimpanserna i laboratoriet i 28 dagar senare (28 Days Later..., Danny Boyle, 2002)

De må se ut som helt vanliga schimpanser, men det rör sig trots allt mer eller mindre om människoätande monsterapor som förvisso inte får allt för mycket utrymme i filmen, men spelar stor roll i ett starkt anslag.

3. Primaten med benet i År 2001 - Ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

Väldigt klassisk öppningssekvens, och även välförtjänt sådan. Denna uråldriga apa tog upp benet och använde det som ett vapen, ett verktyg. Genom denna handling började utvecklingen mot dagens människa.

2. Nikko i Trollkarlen från Oz (The Wizard of Oz, Victor Fleming, 1939)

Nikko är ledaren för de flygande aporna. Liksom i nästan alla andra fall vad gäller detta mästerverk till film är sminket och kostymerna förtjusande, det råder inget tvivel om att dessa apor verkligen är just apor. Blå apor med vingar. Och Nikko är den främste av dem alla.

1. Dr. Zaius i Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Schaffner, 1968)

Den huvudsaklige representanten för orangutangerna, den till synes allvetande och tydligt starkt människoföraktande vetenskapsministern Dr. Zaius är en hemskt träffande porträttering av den vita mannens historiska överhet, fast gestaltad av en apa. Istället för att vara en brutal tyrann som följer "har mycket, vill ha mera"-principen representerar han den intellektuella och bildade fascismen. Det finns givetvis fler fantastiska karaktärer, inte mins apor, i Apornas planet, men ingen riktigt som Zaius.