I nästan hundra år har 3D kommit och gått som gimmick i filmbranschen, men har nog aldrig känts lika lite som en trend och lika mycket som något som kommit för att stanna, som det gör nu. På grund av skepsis har jag valt att inte se någon 3D-bio under flera års, men hamnade här om dagen ändå i en salong - iförd glasögon som ett annat fån - måttligt nyfiken på spektaklet som skulle uppenbara sig. Det har aldrig känts lika tydligt som nu att 3D inte borde vara mer än en fluga den här gången heller. Det blir extra relevant i och med att regissören Danny Boyle nyligen uttalade sig negativt om 3D-film, och fördömde den som just en trend. Och honom litar man ju på.
Visst fanns det scener där känslan förhöjdes av den moderna tekniken, visst fanns det tillfällen då 3D-effekten inte alls störde, men de var få. Här följer några anledningar till varför 3D sänker, snarare än höjer den filmiska upplevelsen.
Det första problemet är ljuset. Det är fakta att 3D-tekniken kan sänka ljuset med upp till så sanslöst mycket som 88%, en ganska tokhög siffra. Med tanke på att stora 3D-filmer inte helt sällan är pampigt färgsprakande alster, vars värld i viss mån bygger på det fantastiska färgspelet, förtas en viktig aspekt av filmens visuella språk av att färgerna tonas mörkare.
Nästa problem är skärpan. 3D-film kräver digitalt filmande vilket utesluter den främsta kameratekniken från produktionen. I många fall skulle högkvalitativ digitalfilm duga alldeles utmärkt till en film, men när skärpan sätts i sådant fokus som den gör i 3D-film blir det påtagligt hur tekniken brister. Om bara ett av de lager man bygger upp är skarpt, och resten suddiga, krävs det att det lagret är så skarpt det bara kan bli för att man ska uppnå den önskade effekten.
Det slutliga och klart största problemet är den falska illusionen av en tredje dimension. Det 3D-film gör för att lura åskådaren att den är just tredimensionell är att placera objekt på skärmen i olika lager. Lagren i sig har ingen nämnvärd djupkänsla, men de får det att se ut som om föremål befinner sig på olika avstånd från biostolen. Ibland kan saker överskriva dessa lager, oftast rör det sig om att någonting flyger från bakgrunden ut mot publiken. Då kan det bli lite småhäftigt. Men i stort sett bygger tekniken på att lura tittaren att ett obefintligt djup existerar.
Sedan urminnes tider har vanlig "2D-film" (vilket urbota korkat begrepp, för övrigt) gjort detta på ett långt smidigare och bättre sätt. Det handlar förstås om rumsutnyttjande och djupfokus. Genom att skapa fokus på djupet i en film får man på riktigt känslan av den tredje rumsdimensionen, på ett osimulerat och trovärdigt sätt. Utöver detta, så blir heller inte blicken lika styrd. I filmen jag såg i 3D hade jag problemet att jag inte kunde se något annat än de föremål som just då var i fokus, detaljrika bakgrunder förstördes effektivt av oskärpa. Detta är en logisk följd av 3D-tekniken, som inte uppstår på samma sätt i traditionell film, förutsatt att regissören är skicklig nog att hantera sin produktion förstås. Vidare är det ju faktiskt även så att samverkan mellan näthinna och hjärna hos en människa inte låter sig luras av att en bioduk är platt. Det är enklare att anta att bilen i bakgrunden är i naturlig storlek men på ett stort avstånd ser mindre ut, än att det skulle röra sig om en miniatyrmodell som rör sig på samma djup som förgrundsdialogen.
Jag kanske framstår som korkad eller cynisk när jag avfärdar 3D efter bara ett biobesök, men den moderna tekniken har fått många år på sig att utvecklas nu, och det fungerar fortfarande inte utan att man istället berövas på massor av andra egenskaper filmmediet har att erbjuda. Jag har även kunnat konstatera att väldigt många storfilmer, ofta de jag uppskattat allra mest de senaste åren, inte över huvud taget varit filmade i 3D, utan istället varit redigt goda hantverk. Detta talar förstås ytterligare för hur mycket av en gimmick 3D-tekniken är, skapad för att sälja snarare än för att förbättra. Så ja, jag sållar mig (hör och häpna!) helt klart till ringhörnan med Danny Boyle och Christopher Nolan snarare än den med James Cameron och Michael Bay. Inget nytt under solen här inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar