Efter inspelningen av Mr. Jealousy behöll Baumbach sin skådespelarstab och bestämde sig för att utföra ett litet experiment. På sex dagar filmade de en långfilm där ingenting gick som det skulle. Baumbach var missnöjd och hans producent drog sig ur projektet, vilket hindrade det från att färdigställas slutgiltigt, man kan tänka sig att en dag till eller två hade underlättat. Till hans förtret bestämde sig filmbolaget som låg bakom projektet att ge ut filmen på DVD utan Baumbachs tillstånd, varför han inte står angiven som vare sig regissör eller manusförfattare. Hans skådespelarprestation är svårare att förneka.
Men den enes död är den andres bröd, eller hur det nu är man brukar säga. När jag såg Highball fick jag hålla för munnen för att inte skratta ut högt, något som händer sällan när det gäller mig och filmer. Jag fullkomligt älskade filmens manus, där berättelsen utspelar sig i en och samma Brooklynlägenhets fester under ett år. Paret i lägenheten har festerna för att utvidga sitt sociala liv. Kvinnan vill ingå i ett intellektuellt umgänge, mannen vill nog mest dricka sitt hembryggda öl. Gästerna vill varken det ena eller det andra. Det som för historien framåt under det skildrade året är mannens bästa vän Felix, som är ett jävla arsle. I slutet blir han snäll. Och jag blir rörd.
Stundtals är filmen som sagt hysteriskt rolig, och rakt igenom är den skapligt absurd i de flesta avseenden. När Baumbach själv menar att den inte ser bra ut, vill jag hävda motsatsen. Den känns väldigt levande, på ett sterilt sätt. Det hade varit hemskt spännande att se visionen som låg bakom filmen, vad som hade hänt om budget funnits för det som var tänkt. Men även i nuläget är Highball det mest intressanta Baumbach gjorde på 90-talet, och den blev omedelbart en favoritfilm hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar