Apropå Wes Anderson - symmetriska scener

Nu i Wes Anderson-tider pratas det mycket om hans foto, framför allt så har det dykt upp en viral video som exemplifierar hans kärlek till symmetri. Den har förstås länge varit en orsak att älska Anderson, han använder den onekligen som ingen annan. Jag gissar att det är en av de tendenser han plockat från Stanley Kubrick. Såhär såg ju liksom 2001 ut. Eller varför inte The Shining? (jag hade infogat bild, om det inte fanns alldeles för många scener som exemplifierar detta att välja mellan)

En annan favorit jag har är Den lilla butiken. Även den kan tänkas ha legat till grund för delar av Andersons uttryck, inte bara fotomässigt då. Dialogen, är nog den aspekt som slår mig hårdast. Såhär kan den se ut. I den finns flera exempel på hur man lät dess huvudpersoner spegla varandra i varsin halva av bildrutan, och därigenom skapa symmetri. Väldigt elegant.

Jag skulle även vilja påtala en av de allra snyggaste promobilder jag känner till, tagen från supertjusiga Cosmopolis. Ett roligt sammanträffande kan sägas vara att dess regissör David Cronenberg använt fyra av skådespelarna i The Grand Budapest Hotel i framträdande roller i sina egna filmer. Nåja, lite roligt sammanträffande i alla fall.

Just det. Avslutningsvis måste ju även Yasujiro Ozu nämnas. Jag har inte sett filmen, men denna trailer visar ganska väl vad jag menar. Hans orörliga kamera bäddar för lysande symmetrisk bildkomposition.
God Morgon (1959) av Yasujiro Ozu - Trailer

Topp5 #49: Sammanfattning av juli

Ja det finns väl ingenting som säger att jag inte kan posta julis topplista en aning sent, och dessutom mitt i veckan. Så jag gör det. Det känns som att det vore lite skamligt att hoppa över denna månad eftersom jag såg bra film även då. Det skulle bli alldeles för mycket om jag tog upp alla Solondz filmer som jag såg och älskade då. Även Todd Fields två filmer som jag nämnde i min text om Revolutionary Road sorterar jag bort mest för att de måste få ett eget inlägg känner jag. Även om det säkert inte kommer ändå. Så ändå.

5. Falling Down (Joel Schumacher, 1993)

Om man läser huvudkaraktären som en allegori för USAs suveränitet, nationen som med sin egenhävdade moral står över alla andra, så får man en stark och oväntad kritik mot Amerikas roll i världspolitiken. Jag finner det fascinerande.

4. I sista minuten och Studie i brott (North by Northwest och Vertigo, Alfred Hitchcock, 1959 och 1958)

Oerhört hög kvalitet på berättandet i dessa Hitchcock-filmer, tämligen magnifikt. Egentligen är det förstås inte rättvist att klumpa ihop dem, men jag vill ju få plats med mer roligt. Toppenbra i alla fall.

3. Manhattan (Woody Allen, 1979)

Jag vill hävda att Allen i Manhattan tog det briljanta från Annie Hall och förfinade till något ännu bättre, och jag kan inte föreställa mig en bättre Allen än är. Manus måste nog vara hans roligaste och mest konsekventa, såväl som det smartaste intrigmässigt. Resultatet är givetvis lysande.

2. Bara en natt och Bara en dag (Before Sunrise och Before Sunset, Richard Linklater, 1995 och 2004)

Förtjusande dramer i vilka två människor möts för blott en dag med nio års mellanrum. Det är förstås dialogen, den slutna intrigen och den fina kemin mellan dess två huvudpersoner. Tredje filmen är på väg, själv ska jag se den imorgon. Om den görs rätt kan denna trilogi bli en väldigt unik sådan i flera avseenden. Om inte så finns två väldigt fina första filmer.

1. Föräldrarna (Tōkyō monogatari, Yasujiro Ozu, 1953)

När jag såg den tyckte jag förvisso att den var väldigt bra, förstås, men jag var lite återhållsam i min bedömning dels på grund av att jag blev väldigt rastlös. I efterhand har den uppenbarligen vuxit. Fotot är magiskt vackert, och berättelsen rör vid intressanta strömningar som för sin tid och plats var väldigt typiska, och hade så varit under en lång tid. Men konflikten mellan det gamla och det nya gestaltas väldigt vackert i Föräldrarna.