Topp5(10)-fredag #35: Sammanfattning av april

Dags för en ny månadssammanfattning, såhär när april nått sitt slut och den efterlängtade våren till synes är här för att stanna. Jag har sett väldigt många bra filmer i april, de som redan omnämnts kommer inte med på listan, helt i vanlig ordning. Dessa är följande: Dödsmatchen, Miss Kicki, Äta sova dö, Oblivion och M. Butterfly. Ändå känner jag att jag hade kunnat lista tio favoriter från senaste månaden OCH INGEN KAN HINDRA MIG så idag tar jag mig friheten att göra så. Var så goda.

10. Clerks (Kevin Smith, 1994)

Rapp dialog och allt som oftast skojig, väldigt imponerande film i förhållande till sin budget och känns mer tidstypiskt amerikanskt nittiotal än vad något annat kan göra för mig.

9. The Beach (Danny Boyle, 2000)

The Beach får mig nästan att vilja åka till östasien och bada. Detta är en oerhört stark bedrift, för det finns verkligen mycket få resmål som lockar mig lika lite som det, men så vackra som miljöerna görs i The Beach är det svårt att värja sig. Sanslöst bra soundtrack också, förresten.

8. Play (Ruben Östlund, 2011)

Få svenska filmer har någonsin väckt lika mycket känslor och åsikter som Play. Som filmhantverk är den näst intill fulländad, innehållet är klart mer problematiskt. Dock ska det ju sägas att det är just det som är tanken, förstås. Jag tror helt enkelt att man måste se den för att kunna bilda sin uppfattning (så klart), för att se om man själv ser förövarna som förtryckare eller förtryckta, et cetera.

7. Heights (Chris Terrio, 2005)

En sån där pärla som jag älskar att råka plocka ut ur filmhyllan, köpt på chans i nån reaback och osedd sen dess. Heights tillhörde väl inte de allra starkaste sådana filmerna jag råkat slumpkolla, och förälskat mig i, men den förtjänar sannerligen att kännas till. Samt att ses, väldigt fint och opretentiöst drama.

6. The Social Network (David Fincher, 2010)

Ja då var det den där facebookfilmen ja. Jag har sedan den kom känt ett genuint ointresse gentemot filmen, jag har inte kunnat förstå vad som skulle kunna vara kul med den. Det skulle förstås visa sig vara felaktigt, för den var ju finfin. Berättartekniskt sett utmärkt, vilket var vad som fångade mig. Då åsyftar jag inte tillbakablicksupplägget, som hade kunnat skippas, utan tempot och intrigerna. Väldigt bra då.

- Här börjar det bli lite löjligt bra nästan, följande fem filmer var smått fantastiska allihop och kan knappt rangordnas, men man får väl göra så gott det går.

5. Ghost World (Terry Zwigoff, 2001)

En film att känna igen sig i, vi på något sätt tenderat att sticka ut ur sammanhang där alla andra framstår som naturbegåvningar, och varit nöjda med den rollen. Väldigt udda berättelse som har både värme och humor, svärta och själ. Extremt positiv överraskning!

4. The Machinist (Brad Anderson, 2004)

Det jag framför allt annat uppskattade med The Machinist var hur den inte försökte lura tittaren. Jag tycker att många andra filmer med liknande twister lätt går i fällan att de inte vill göra sin twist för uppenbar, och därför döljer den nästan helt. När slutet sen kommer så är det helt utan förvarning, och som tittare känner man sig grundlurad. I vissa fall funkar det förvisso väldigt bra, men i flera har jag funnit det irriterande. I The Machinist döljer man inget, ens egen förvirring ligger på samma nivå som huvudpersonens. Det älskar jag den för.

3. Fåglarna (The Birds, Alfred Hitchcock, 1963)

Har jag inte sett den innan? Nej, faktiskt inte. Men visst var den väl just så bra som man kunde tänka sig. Allt är oerhört välgjort i minsta detalj, fågelscenerna må vara väldigt obehagliga, men spänningen runt omkring går inte heller av för hackor. Stort!

2. Metropolitan (Whit Stillman, 1990)

Jag gillar ju filmer som handlar om det sociala spelet som människor antingen glatt väljer att delta i, eller ofrivilligt finner sig i för att få vara del av ett sammanhang. När det handlar om hur normer och konventioner styr människor istället för tvärtom. Metropolitan är ett prima exempel med en av de mest välskrivna dialogerna i mitt filmminne.

1. Vägen (The Road, John Hillcoat, 2009)

Ja folk har väl gått in i långvariga depressioner för mindre. Jag blev väldigt gripen av Vägen, nästan kusligt gripen. Den där fascinationen man ju har för postapokalyps, där man vill vara en del av världen, man vill liksom leva Fallout-livet, den sken igenom även här. Det saknas helt ljuspunkter (förutom en enstaka coca cola-burk), vägen som vandras är från början till slut becksvart, men fascinationen kvarstår. Någonting i mig ser ändå denna förfallna verklighet, där människor äter av varandra för att överleva, som något att föredra framför eländet som är nutiden. Även om detta såklart är dårskap, och det slutgiltiga valet givetvis skulle falla på detta höghus i Huddinge där jag nu befinner mig, kan jag inte låta bli att finna fascinationen i sig fascinerande. Vägen väcker så mycket känslor på så många nivåer.