I motsats till Midnight Cowboy som jag skrev om förra veckan är The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) knappast en för mig ny upptäckt. Det skulle snarare kunna hävdas att det är min äldsta favoritfilm (förutom Trollkarlen från Oz och Star Wars-filmerna). Det måste ha varit i högstadiet jag fattade tycke för den, efter att min bror köpt dvdn och jag knyckt åt mig den för att se nåt bra. Jag såg nåt bra.
En av de uppenbara anledningarna till varför filmen fått en given plats i filmhistorien är förstås den uppsjö av stjärnskådespelare som gjorde tidiga roller i The Outsiders. En annan är att det är Coppola, vilket ger ett egenvärde i sig. Men för mig handlade det aldrig om det. Låt mig börja med hur The Outsiders kom att bli till, för att förklara dess värde för mig.
I grunden är det en skolbibliotekarie vid namn Jo Ellen Misakian som tackas för att denna film över huvud taget existerar. Hon gjorde nämligen en namninsamling hos skolans elever och samlade 110 underskrifter som hon skickade tillsammans med ett exemplar av boken till Francis Ford Coppola. Det var helt rimligt gjort, jag kan intyga att boken är helt fantastisk åtminstone i den åldern (det har aldrig blivit av att jag läst om den). Men hör och häpna när hon tre månader senare fick svar från Coppolas producent Fred Roos (som tidigare legat bakom bland annat produktionen av Gudfadern och Apocalypse Now), där han skrev att han framfört önskemålet till Coppola, och rekommenderat honom att läsa boken. Ett par år senare påbörjades projektet.
Brevkorrespondensen finns tillgänglig här och är nästan rörande, att det kunde fungera på det sättet.
Det filmen gör så förbaskat bra är detsamma som romanen, skildringen av den rastlösa ungdomen. Det finns stänk av nostalgi inte minst i "The Complete Novel"-släppet av filmen, där Coppola lagt in lite mer 50-talsrock och nya scener. Det är den som gäller som bästa version för övrigt. Det fascinerande är hur nostalgin lyckas vara allmängiltig. Jag växte knappast upp med Elvis och Carl Perkins, jag åkte inte på drive in-bio och jag var garanterat inte raggare. Men nostalgin appellerar till mig lika väl för det, för den fångar just den monumentalt universala sommarnattskänslan som hör ungdomen till. Natten som aldrig ska ta slut, och det där.
Ändå är denna väl fångade känsla inte mer än en ingång till den betydligt mörkare berättelse som filmen förmedlar. Det handlar om klassmotsättningar och grupper av människor som hamnar helt utanför samhällets ram. Lägg till ett dråp och du har katastrof. Filmen lyckas göra även detta universalt genom att anspela på utanförskap och grupptillhörighet rent allmänt snarare än de specifika händelser som sker i filmen. De mänskliga porträtten är aldrig på något sätt bundna till deras klädstil.
Avslutningsvis ett stycke Robert Frost (jag kan inget om poesi men det är vackert):
Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.
