Än en gång har jag varit dålig på att hålla tiden. Det har att göra med att jag såg
Lincoln (Steven Spielberg, 2012) på premiärdagen i går. Det var väldigt spontant och ganska välkommet. En intressant sak med Spielberg är att han är en av världens största filmregissörer och producenter, som ändå helt saknar auteurskap. Men trots att han gör det, så vet man alltid vad man har att vänta när det rör sig om Spielberg-filmer, ett gediget hantverk och slag på stora trumman med John Williams-orkestrar och hela köret. Eftersom
Lincoln är något av en favorit inför Oscarsgalan 2013 (inte nödvändigtvis hos undertecknad dock) tänker jag ägna ett liten topplista åt vad jag anser gör den värd sina nomineringar. För någon bästa film tycker jag verkligen inte att det är, men goda aspekter finns det absolut (de dåliga lämnar jag åt andra att ta upp).
5.
Det historiska värdet
Det är förstås som så att en film om Abraham Lincoln automatiskt får ett stort historiskt värde, framför allt när det är en stor produktion regisserad av Steven Spielberg. Att den redan har dragit in mer än 250 procent av sin budget säger att USAs biobesökare håller med, men jag vill hävda attden bär minst lika stor relevans för omvärlden där vi inte har alls samma koll på denna del av historien. Det finns väl ett självklart minus i att berättelsen är något onyanserad, men det är man väl van vid och beredd på vid det här laget.
4.
Visad självmedvetenhet
Det finns några exempel på en god självmedvetenhet både vad gäller det nämnda historiska värdet och brister i vilken information man egentligen utgår ifrån i sitt filmskapande. Ett exempel på det förstnämnda är det utmärkta repliken från talmannen, efter att demokratiske senatorn George H. Pendleton ifrågasatt hans beslut om att rösta i frågan om det trettonde tillägget, som lyder "This isn't usual, Mr. Pendleton. This is history". Det är en rolig självreflexiv detalj som betonar att det här är inte bara en vanlig film, utan något mer unikt än så. Det andra exemplet jag tänker på är när Fru Lincoln nämner att hon efter detta kommer bli ihågkommen som den miserabla kvinnan som bara gjorde Lincoln ledsen. Genom denna detalj inte bara problematiserar man sin egen tveksamma framställning av henne som karaktär, utan man ifrågasätter även vad man rent historiskt sätt egentligen vet om henne.
3.
Thaddeus Stevens och William Bilbo
Genom Tommy Lee Jones och James Spader får man två ömsom helfestliga, ömsom berättelsedrivande karaktärsgestaltningar. Thaddeus Stevens passionerade tal för jämlikhet mellan raserna, om än i värsta fall bara inför lagen, är stundtals berörande, och de sarkastiska förolämpningar han ger sina meningsmotståndare är rakt igenom underhållande. James Spader var också väldigt rolig. Jag skrattade aldrig under filmen, det var inte en sån film, men Spaders karaktär William Bilbo fick mig att le brett vid många tillfällen. Säkert fånig och oseriös enligt vissa, befriande underhållande enligt mig.
2.
Det fantastiska fotot
Denna Oscar kan jag nog påstå att jag tycker
Lincoln förtjänar. Allt känns till hundra procent genomtänkt in i minsta detalj, en få förunnad precision. Ja, en tredje Oscar för Janusz Kaminski under Spielberg-regi vore nog på sin plats, då jag upplever detta mer fulländat än hans två tidigare prisade filmer
Schindler's List (Spielberg, 1993) och
Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, Spielberg, 1998). Framför allt finner jag det imponerande hur man lyckas fånga tiden filmen utspelar sig i samtidigt som man lyckas få det att kännas så modernt som det gör.
1.
Daniel Day-Lewis
Ja, han har gjort det igen kan man väl säga. En av världens absolut mest hängivna och fascinerande skådespelare har än en gång lyckats vara sådär ospektakulärt nedtonad men fortfarande förundransvärt välpresterande. Daniel Day-Lewis fullkomligt slukar en med sina rollprestationer, så även i Lincoln, där han själv utgör uppskattningsvis en tredjedel av filmen för mig. Det går liksom inte att värja sig, varje gång är han där och gör allt så jävla bra att man inte kan annat än häpna.
