Visar inlägg med etikett Francis Ford Coppola. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Francis Ford Coppola. Visa alla inlägg

måndag 26 augusti 2013

Världens bästa film: The Outsiders

I motsats till Midnight Cowboy som jag skrev om förra veckan är The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) knappast en för mig ny upptäckt. Det skulle snarare kunna hävdas att det är min äldsta favoritfilm (förutom Trollkarlen från Oz och Star Wars-filmerna). Det måste ha varit i högstadiet jag fattade tycke för den, efter att min bror köpt dvdn och jag knyckt åt mig den för att se nåt bra. Jag såg nåt bra.

En av de uppenbara anledningarna till varför filmen fått en given plats i filmhistorien är förstås den uppsjö av stjärnskådespelare som gjorde tidiga roller i The Outsiders. En annan är att det är Coppola, vilket ger ett egenvärde i sig. Men för mig handlade det aldrig om det. Låt mig börja med hur The Outsiders kom att bli till, för att förklara dess värde för mig.

I grunden är det en skolbibliotekarie vid namn Jo Ellen Misakian som tackas för att denna film över huvud taget existerar. Hon gjorde nämligen en namninsamling hos skolans elever och samlade 110 underskrifter som hon skickade tillsammans med ett exemplar av boken till Francis Ford Coppola. Det var helt rimligt gjort, jag kan intyga att boken är helt fantastisk åtminstone i den åldern (det har aldrig blivit av att jag läst om den). Men hör och häpna när hon tre månader senare fick svar från Coppolas producent Fred Roos (som tidigare legat bakom bland annat produktionen av Gudfadern och Apocalypse Now), där han skrev att han framfört önskemålet till Coppola, och rekommenderat honom att läsa boken. Ett par år senare påbörjades projektet.

Brevkorrespondensen finns tillgänglig här och är nästan rörande, att det kunde fungera på det sättet.

Det filmen gör så förbaskat bra är detsamma som romanen, skildringen av den rastlösa ungdomen. Det finns stänk av nostalgi inte minst i "The Complete Novel"-släppet av filmen, där Coppola lagt in lite mer 50-talsrock och nya scener. Det är den som gäller som bästa version för övrigt. Det fascinerande är hur nostalgin lyckas vara allmängiltig. Jag växte knappast upp med Elvis och Carl Perkins, jag åkte inte på drive in-bio och jag var garanterat inte raggare. Men nostalgin appellerar till mig lika väl för det, för den fångar just den monumentalt universala sommarnattskänslan som hör ungdomen till. Natten som aldrig ska ta slut, och det där.

Ändå är denna väl fångade känsla inte mer än en ingång till den betydligt mörkare berättelse som filmen förmedlar. Det handlar om klassmotsättningar och grupper av människor som hamnar helt utanför samhällets ram. Lägg till ett dråp och du har katastrof. Filmen lyckas göra även detta universalt genom att anspela på utanförskap och grupptillhörighet rent allmänt snarare än de specifika händelser som sker i filmen. De mänskliga porträtten är aldrig på något sätt bundna till deras klädstil.

Avslutningsvis ett stycke Robert Frost (jag kan inget om poesi men det är vackert):
Nature's first green is gold,
Her hardest hue to hold.
Her early leaf's a flower;
But only so an hour.
Then leaf subsides to leaf.
So Eden sank to grief,
So dawn goes down to day.
Nothing gold can stay.

fredag 23 augusti 2013

Topplistefredag #47: New Hollywood

Det är väl bara att börja jobba ikapp missade veckor med dubbelt så långa listor helt enkelt. Åtminstone idag. Inte mindre än tio filmer inom sfären som är New Hollywood, amerikanska nya vågen, det postmodernistiska amerikanska filmskapandet. För det är något jag betat av mängder av filmer inom under de senaste veckorna. Några som hade varit självklara på listan uteblir i vanlig ordning på grund av tidigare medverkande. Dessa är denna gång Moment 22 och Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harold å Maude samt Bonnie & Clyde och Midnight Cowboy.

10. Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)

Underbart foto och fina rocklåtar skapar en stämning som gör det till en fröjd att följa filmens karaktärer på deras äventyr. Slutet är briljant.

9. En galen hemmafrus dagbok (Diary of a Mad Housewife, Frank Perry, 1970)

Tydligen en raritet som inte finns annat än som VHS-rip. Väldigt god komisk tajming och över huvud taget väldigt bra film, om än med vissa svagheter.

8. Oss pojkar emellan (The Boys in the Band, William Friedkin, 1970)

Karaktärerna och dialogen är utmärkt skriven, och man älskar ju filmer med tydlig begränsning i tidsförlopp och rum. Som en Vem är rädd för Virginia Woolf? fast med ett gäng homosexuella män istället för två heteropar. Uppfriskande om inte annat!



7. Sista natten med gänget (American Graffiti, George Lucas, 1973)

Nostalgin flödar och atmosfären är så tjock att man kan röra vid den. Smart skriven film med väldigt goda metaaspekter i övergången från 50- till 60-tal och den från ungdomen till att vara vuxen.

6. Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976)

Antihjältarnas urtyp. Scorsese är förstås stensäker i sin regi och filmen förtjänar alla de hyllningar den någonsin fått.

5. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, John Boorman, 1967)

Väldigt snygg film i sin scenografi och klippning, med intressant användande av färger för att skapa en känsla av surrealism. Som thriller betraktad håller den klar Hitchcock-klass.

4. Avlyssningen (The Conversation, Francis Ford Coppola, 1974)

Det är en ren fröjd att skåda - och kanske framför allt höra - hur Coppola utforskar ljudets möjligheter. Inte bara i det filmtekniska, utan även mekaniken kring själva avlyssningarna. Öppningsscenen är oslagbar.

3. Den sista färden (Deliverance, John Boorman, 1972)

Mycket närmare perfektion än såhär är svårt att komma. Filmen är hela tiden väldigt väl avvägd för att hålla rätt tempo, sättet som relationerna mellan filmens karaktärer utvecklas är lysande. Och så banjon förstås.

2. Välkommen Mr Chance! (Being There, Hal Ashby, 1979)

Sellers är strålande i det ganska komiska drama som är Välkommen Mr Chance!. Hur Ashby hittar dessa märkligaste av berättelser vet jag inte, men han är definitivt rätt man för dem. Den bär på mycket vishet under sitt förhållandevis lättsamma skal, och blev en av mina absoluta favoriter på stört.

1. Mandomsprovet (The Graduate, Mike Nichols, 1967)

Det känns sinnessjukt att jag inte får upp några träffar när jag söker efter Mandomsprovet här på Babels torn. Hur i hela fridens namn kan jag ha undvikit att nämna detta mästerverk över huvud taget? Från början till slut, in i minsta detalj en perfekt film. Många scener står ändå ut som än mer perfekta, ofta med hjälp av utomordentliga musikval. Och Hoffman, åh Hoffman. En sån man.


fredag 26 april 2013

Topp5-fredag #34: The Ousiders (fortsättningen)

Anledningarna är flera, till varför jag kommit att tänka på The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) den senaste tiden, men vilka de är finns ingen mening med att gå in djupare på. Vad alla vet om detta mästerverk är nog främst hur filmen fungerande som språngbräda för en handfull lyckade skådespelarkarriärer. Om man nu kan rangordna sådana på ett rimligt vis vet jag inte, men mitt försök kommer här.

5. Rob Lowe

Jag vet inte mycket om Rob Lowe mer än att han spelat in väldigt många filmer och funnits i mitt medvetande hemskt länge. Jag har inte sett många av filmerna han har gjort, men avgörande för att han får femteplatsen framför Ralph Macchio är så enkel som att Austin Powers-filmerna är roligare än Karate Kid-trilogin, även om vederbörande rollkaraktär är mindre prominent i förstnämnda.

4. Patrick Swayze

I första hand Dirty Dancing, och det räcker väl egentligen? En ikonisk roll till ett förtjusande soundtrack, världens snyggaste man? Nä men typ. Liksom med Rob Lowe har jag inte sett så mycket, men något säger mig att jag gillar Swayze. Liksom resten av världens befolkning.

3. Matt Dillon

Han var ju med i hela den där S. E. Hinton-trilogin som kom 82-83, med Tex, Rumble Fish och The Outsiders, och det var så jag lärde känna och älska honom. Vidare finns det en roll som gör honom i mina ögon oförglömlig, om han inte var det innan, nämligen den i Drugstore Cowboy (Gus Van Sant, 1989). Sedan dess har han väl hållit sig rätt så ljummen (var med i en till Van Sant-film i och för sig, som jag inte sett) men dessa meriter räcker ändå långt för mig.

2. Tom Cruise

Det kan omöjligtvis begäras en motivering för Tom Cruise. Det finns liksom ingen poäng med att rabbla upp filmer och roller, listan skulle bli oändlig. Vad som kan konstateras är att jag alltid finner stort nöje i att se Tom Cruise spela, åsidosätt hans tveksamma privatliv och kvar finns en av de mest kompetenta skådespelarna i modern tid. Och så har han varit med i fantastiskt bra filmer också, även utöver hans egen insats.

1. Emilio Estevez

Är jag dum i huvudet som sätter Gordon Bombay från The Mighty Ducks-filmerna i toppen? Javisst, och det med nöje. Emilio kanske var min allra första favoritskådis, i just den rollen. Sen älskade jag honom i The Breakfast Club, samt hans regi-succé Bobby. I mitt fall, och förmodligen enbart i just mitt fall, räcker detta för förstaplatsen på listan.



Förresten, Ponyboy-skådisen som jag inte ens minns namnet på hamnade utanför diskussionerna om listan redan från början på grund av att han inte gjort nåt av värde sen 83.