Babels torns science fiction-kanon #15: O-bi, o-ba slutet på civilisationen

O-bi, o-ba slutet på civilisationen (O-bi, O-ba - Koniec cywilizacji, Piotr Szulkin, 1985)

Apati och misär utgör den centrala sinnesstämningen i O-bi, o-ba, filmen som ofelbart får en att vilja ta livet av sig i allt sitt elände. Och är det inte just detta postapokalyptiska skildringar ska handla om? Det finns som två fåror, den ena är den där exempelvis Mad Max eller The Book of Eli rör sig, där något slags vilda västern-ideal råder, där postapokalypsen är en attraktiv tid och plats att vistas i. Den andra är den öststatiska, där denna samt Tarkovskij och liknande rör sig. Kanske kan man rent av räkna in Vägen också. I deras postapokalyps vill jag inte vistas för ens en sekund, för jag ser inte att jag - mannen som börjar gråta av en välskriven poplåt - riktigt skulle klara av den totala uppgivenhet som råder. Fast i O-bi, o-ba är inte allt så hopplöst. Med närmast religiösa förtecken lovas invånarna i en efterkrigsbunker att en ark är på väg för att hämta dem, således finns hopp hos människorna.

Skarp samhällskritik riktas mot såväl religion som kapitalism, och det är en kritik som av någon anledning får större trovärdighet när den kommer från 80-talets Polen. Filmens bildspråk och estetik får allt att kännas så självklart. Och jag har aldrig i mitt liv sett en film som med samma precision och realism skildrar den postapokalyptiska världen.

Därför är O-bi, o-ba slutet på civilisationen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #14: Flykten från New York

 Flykten från New York (Escape From New York, John Carpenter, 1981)

Det är på något sätt ett potpurri av allt som kunde vara coolt med det tidiga 80-talet som John Carpenter kokat ihop, sammansvetsat till både ett av sina egna och ett av science fiction-historiens främsta verk.

Kurt Russell spelar den före detta soldaten såväl som brottslingen Snake Plissken som får som uppdrag att ge sig in i Manhattan för att få tag i viktiga dokument och föra med sig ut. Kruxet är att Manhattan är inte vad Manhattan en gång har varit. Det har förvandlats till ett högsäkerhetsfängelse utan underhållning, lämnat åt sitt öde med livstidsfångar som enda invånare. Givetvis har det blivit så underbart raserat och öde att man omöjligtvis kan annat än älska miljöerna - för att inte tala om dessa invånare. Ledare är The Duke, fantastiskt gestaltad av Isaac Hayes, ja ni fattar ju uppenbarligen hur briljant detta är.

Det allra mesta med Flykten från New York är älskvärt, scenografi och foto, intrig och karaktärer. Men som pricken över i fungerar John Carpenters makalösa soundtrack. Ledmotivet till filmen är utan tvekan det bästa han komponerat, och musiken förhöjer filmen ytterligare en nivå utöver den redan höga kvaliteten. Tillsammans med filmens väl invävda samhällskritik och så många faktorer av coolhet är filmen inget annat än ett mästerverk.

Och därför är Flykten från New York given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #13: Mad Max

 Mad Max och Mad Max 2 (George Miller, 1979 och 1981)

Grejen är att allt som Mad Max var på väg mot i del ett, gick i mål med del två. Jag tänker i klassisk punktform redogöra för varför Mad Max måste vara med här.

Postapokalypsen är förstås det mest uppenbara. Ingen annan film har förmodligen betytt så mycket för den estetik dessa öde landskap har. De australiska vidderna gör sig utmärkt och gav genren en standard att förhålla sig till, helt enkelt.

Kostymerna är även en del av detta. Norma Moriceau designade de som medverkar i andra filmen, där allt som påbörjats i ettan fullbordades. Att göra postapokalypsmodet till punk satt även det en standard. Mohawker och dylikt har aldrig varit coolt i verkligheten, men i framtiden när jorden gått under kommer det passa perfekt med combat boots och gasmasker.

Det är den kulturella påverkan, alltså. Förutom att det finns massor av detaljreferenser i olika sammanhang. Vidare till vad jag älskar (utöver ovanstående förstås, älskar ju givetvis denna postapokalyps i sig också).

Sak nummer ett jag älskar är hur den antar gamla western-motiv och Mel Gibson plötsligt är Clint Eastwood, fast i framtiden istället för dåtiden. För western är i sig rätt trist, men i postapokalypskostymen är det förstås underbart.

Sak nummer två är samurajer. Eller jag vet inte, jag tänker på sådana i alla fall. Jag är inte så värst påläst om Kurosawa och så vidare, men jag tycker att det går att ana spår. Om inte annat så definitivt i de svepande scenövergångarna.

Men vänta, det är ju det här som är Star Wars. Western och Kurosawa fast i en sci fi-miljö. Och så är soundtracket till Mad Max 2 nästan som en kopia på John Williams Star Wars-teman också. Så det är ju uppenbarligen den övergripande anledningen till varför jag älskar Mad Max.

Ja det var väl lite grejer det. För sin specifika subgenre har nog ingen film varit lika inflytelserik eller betydande som de två första Mad Max-filmerna.

Och därför är Mad Max och Mad Max 2 givna en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #12: E.T.: The Extra-Terrestrial

E.T.: The Extra-Terrestrial

E.T. är mer än ett klassiskt skolboksexempel på produktplacering (hade jag fått ett spår av Reese's Pieces utlagt framför mig hade jag också följt det, för övrigt), nämligen en förmodat vanlig inkörsport för unga till science fiction. Som bekant har ju Steven Spielberg en stark kärlek till barn både vad gäller målgrupp för hans filmer och så klart rollfigurer i dem.

Det viktigaste i filmer riktade till barn är för mig att det finns en magi i dem. En fantastik. Det är den som verkar så att jag även som tjugofyraåring kan förtrollas som om jag vore tio igen. Dessa kriterier faller väl samman med science fiction. Utomjordingen själv är förstås en god symbol för magin och fantastiken. Så det är väl högst logiskt att man älskar E.T. liksom.

En annan viktig detalj är hur utomjordingen bemöts. Ofta har science fiction-filmer visat hur mänskligheten är väldigt skeptisk mot det som är främmande som en kommentar kring främlingsfientlighet. Det E.T. gör på området är att döma ut detta som idioti. Genom att låta Elliott vara nyfiken och vänlig mot E.T. visar man på hur främlingsfientligheten växer fram med åren när samhället får större inverkan på en. Således säger E.T. något viktigt om världen vi lever i, utöver att det är världens typ mysigaste film.

Därför är E.T.: The Extra-Terrestrial given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #11: Resan till månen

Resan till månen (Le voyage dans la lune, Georges Méliès, 1902)

Det är nog inte den första science fiction-filmen, hur man än definierar. Men det är ett fantastiskt exempel på att så fort människan fick filmkameran i handen så började hon göra fantastiska saker. Resan till månen är hur man än vrider och vänder på det väldigt tidigt, och framför allt fascinerande än idag.

Georges Méliès var en trollkarl framför kameran. Han gjorde saker som jag inte tror att någon begrep sig på då, och jag gör det fortfarande inte i dag. Lekfullheten och uppfinningsrikedomen är på absolut toppnivå, och det är lika tjusigt nu som då.

Berättelsen är baserad på både H. G. Wells och Jules Verne, och är kanske den första kortfilmen att använda någon av dessa sci fi-mästare som förlaga. Så om inte för att filmen i sig är fantastisk, så bör den ses för denna saks skull.

Därför är Resan till månen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #10: År 2001 - ett rymdäventyr

År 2001 - ett rymdäventyr (2001: A Space Odyssey, Stanley Kubrick, 1968)

År 2001 är ett av de vanligaste exemplen som tas upp när man diskuterar filmfoto. Och ja, det är förstås sanslöst snyggt. I filmen bidrar det dessutom med ytterligare en aspekt. De långa svepen och den låga klippfrekvensen bidrar starkt till känslan av den tidlöshet som rymden mer eller mindre innebär. Det är en väldigt elegant metaaspekt. Dessutom kompletteras fotot av fulländad scenografi, och filmen som visuellt mästerverk är ett faktum

Vidare är År 2001 ett av de mest klassiska exemplen på artificiell intelligens i film, detta medför givetvis teman som medvetande, mänsklighet och dylikt. Men det förtjusande med just denna film är hur subtilt den arbetar med dessa teman. Hur avskalad och lågmäld filmen är i sitt berättande bidrar direkt till den väldigt passande atmosfären, där känslan av rymdens isolering står i absolut fokus.

Antalet filmer som efterföljt i liknande miljöer och med teman som berör även År 2001 är förmodligen näst intill oräkneliga, vilket i sig kanoniserar Kubricks rymdepos. Utöver det är filmen i sig även den så nära felfri man möjligtvis kan komma.

Därför är År 2001 - ett rymdäventyr given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #9: Blade Runner

Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Jag tror mig ha gjort det väldigt klart många gånger, att Blade Runner är en av mina absoluta favoritfilmer. I min kandidatuppsats som jag delade med mig av för några månader sedan gick jag i detalj in på många av de aspekter som gör dess samhällskritik så väldigt relevant, och därmed även mycket av vad som gör den till en av de bästa filmerna som någonsin skapats. De teman jag då skrev om mest var konsumtionssamhället och kommersialismen, bibliska metaforer och bilder, samhälleliga klassklyftor och teknisk utveckling, och existentiell mänsklighet.

Baserad på Philip K. Dicks berättelse med den förtjusande titeln Do Androids Dream of Electric Sheep?, utgör alltså Blade Runner även genom sin förlaga en viktig punkt i science fiction-historien. För Philip K. Dick är givetvis en av de allra största, och detta är förmodligen den bästa filmatiseringen av hans verk.

Blade Runner ställer många frågor. Många väldigt enkla frågor som dock söker desto mer komplexa svar. Vad innebär det att vara människa? I filmen framställs de syntetiska människorna, replikanterna, som mer mänskliga än de biologiska människorna. Man ger flera alternativ till läsningar, flera tänkbara svar på frågan, av vilka inget ensamt utgör ett fullgott sådant. Filmen är över huvud taget väldigt rik på innehåll. Den går att läsa i oändlighet, men spelar även på en renodlat dramatisk nivå. Noir-estetiken som Ridley Scott placerat i Los Angeles 2019 är fulländad, neonljus i ösregn, höga hus som kastar skuggor över de markytor där människorna rör sig. Det är sanslöst vackert i sig, och utan tvekan en milstolpe i utvecklingen av science fiction-genrens utseende. Eftersom filmen även har så tydligt mänskliga teman blir den en dramathriller lika mycket som något annat.

Nej, det känns knappt som att det är någon idé att försöka förklara. Det finns för mycket att ta i för att alls kunna göra det rättvisa. I nämnda uppsats närmade jag mig väl någonting, men det finns förstås alltid mer att tillföra. Så det är liksom bara att sätta igång, och se filmen om och om igen (det är då alltså final cut-versionen som bör ses). Det kommer jag fortsätta med.

Därför är Blade Runner given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #8: Apornas planet

Apornas planet (Planet of the Apes, Franklin J. Shaffner, 1968)

Åh, det är en sån godbit, Apornas planet. Som barn såg jag den mest som en äventyrsfilm med apor, det var gott nog för mig. Ser man till helheten är den ju dock mer intrikat än så, förstås.

Den kombinerar rymdfärd med tidsresa på ett sätt som minst sagt får en att höja på ögonbrynen, framför allt om man inte känner till filmens slut sedan innan. Vidare har den postapokalyptiska teman och en estetik som kombinerar detta med djungler och som sagt apor. Ja, man hör ju förstås hur förtjusande det låter.

Aporna ja, som fick akademipris för sina sanslöst fina kostymer, är således supersnygga. De är en trovärdig evolutionsmässig följd av vår tids motsvarande primater. Lägg till Charlton Heston i huvudrollen och det är fest. Han överspelar helt lysande, varenda replik levereras med en brinnande innerlighet som gränsar till pekoral, men istället blir genial ur Hestons mun.

Tim Burton tillförde i sin nyinspelning en ytterligare poäng i slutet av filmen, kring vilken det råder delade meningar. Jag tycker den är en utmärkt modernisering. Men oavsett vilket, så kan nog de flesta enas om att originalfilmen i själva verket var perfekt redan som den var, inte minst i science fiction-kontext.

Därför är Apornas planet given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #7: The Terminator

The Terminator och Terminator 2: Domedagen (James Cameron, 1984 respektive 1991)

Kanske borde trean också vara med i beräkningen, men jag har inte för avsikt att gå in på filmerna i sig utan mer den helhet de utgör. Och de två första är väl då de viktigaste.

Att inte nämna Arnold vore förstås dåraktigt. Jag har inget alls till övers för honom i vanliga fall, utan tycker att nästan alla hans roller spelas rätt katastrofalt dåligt. Men när han får uppgiften att gestalta en maskin, så gör han det onekligen oklanderligt. Hans brytning och nästan överdrivet styltiga sätt att leverera repliker på är som klippt och skuret för rollen som Terminator. James Cameron kunde helt enkelt omöjligtvis hittat någon bättre för detta ändamål.

Liksom gårdagens inläggsämne fungerar även The Terminator på två för sammanhanget vitala nivåer. Filmmässigt hör den till det bästa Cameron åstadkommit, och som action hör den till det bästa som någonsin åstadkommits. Det kittlar i varenda nerv i kroppen.

Men den absoluta nyckeln till briljans är förstås slutet i första filmen, och hur detta spinns vidare på. Ingen hade mig veterligen tidigare utforskat tidsresekonceptet på ett liknande sätt. Att Cameron dessutom vid ett första försök lyckas bemästra det, är ju inte så dumt det heller. Visst kan man prata om logiska luckor som tidsresandet medför, men jag är av den bestämda uppfattningen att eftersom vi ännu inte lyckats genomföra en tidsresa av den här typen, vet vi omöjligtvis hur logiken kring den skulle fungera. Så det är ju bara spekulationer.

Nej, med Terminator-filmerna skapade Cameron definitivt verk som både utforskar intressanta teman kring tidsresor och mänsklighet, och som präglade både sin sam- och framtid.

Därför är The Terminator given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #6: The Matrix

The Matrix (Andy och Lana Wachowski, 1999) 

Det som gör att The Matrix är en så förbannat bra film är antalet nivåer den fungerar på. Utöver att den är både djup och eftertänksam, väldigt smart, så är den även häftig med fet action liksom. Det är en bra kombination. Ur ett science fiction-perspektiv är förstås filmens teman och intrig det mest intressanta, men jag tänker ändå inte börja där. För viktig är även den inverkan som filmens actiondelar haft både på genren och mediet i stort. För den var ju väldigt inflytelserik. Sci fi fick ett uppsving under hela 00-talet som det förmodligen inte hade fått utan The Matrix.

Givetvis är det dock inte där det allra största med The Matrix ligger. The Matrix konkretiserade teman som ett par andra filmer bara månader och enstaka år tidigare vidrört men gjort mer abstrakta (vilka filmer återkommer jag till, båda påtänkta måste vara med i listan här), framför allt då verklighetstemat. Filmen ställer frågan om vad som är verkligt och vad som inte är det, i förlängningen väcks existentiella frågor om individens varande. Som tidigare konstaterats är de bibliska liknelserna, metaforerna och allegorierna ett gammalt tema i science fiction-filmen. I The Matrix är de monumentala, vilket berikar filmen ytterligare.

Vidare är det intressant att applicera de frågor filmen ställer på en modern kontext, med sociala medier och även den väldigt lättsinnade skräpkultur som aldrig tycks avta utan vars påverkan på samhället bara verkar eskalera med alla värderingar som hör till.

Därför är The Matrix given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #5: Terrassen

Jag kör på! Så länge jag har filmer som måste vara med i listan är det väl lika bra att bara fortsätta liksom. I dag blir det lite smalare än de tidigare, ändock fundamental

Terrassen (La jetée, Chris Marker, 1962)

Den största, tydligaste direkta påverkan Terrassen har haft på efterföljande science fiction-film är förstås i De 12 apornas armé, som är mer eller mindre en kommersiell långfilmsversion av den. Men det blir det nog mer om när (om?) den får en plats i denna inläggsserie. I förlängningen har det lett till teman i exempelvis Oblivion också förstås. Den finns säkerligen refererad i andra sammanhang med.

Terrassen är utan tvekan en konstfilm (utan att göra någon som helst distinktion mellan konst och underhållning i film). Det var liksom så Chris Marker jobbade. Nästan uteslutande består den av stillbildsfotografier som ackompanjeras av en berättarröst. En utmärkt berättarröst. Den kan vara svårfångad, verka mindre intressant än den är, klurig. Men den som håller sig fast hela halvtimmen den spelas (föredömlig speltid!) får sig en rejäl twist på slutet. På så sätt kan man se den som rätt långt före sin tid, då dessa överraskande vändningar inte blev så jättepoppis i sci fi-filmen förrän senare.

Det är en synnerligen annorlunda postapokalyps, och ett väldigt intrikat användande av tidsresetemat. Terrassen är därför oerhört intressant både ur ett rent filmperspektiv såväl som ur science fiction-vinkeln. Kanske är det även Chris Markers främsta verk.

Därför är Terrassen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #4: Tillbaka till framtiden

Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Science fiction-komedier är en rätt känslig grej. Det är lätt hänt att det bara blir plojigt trams av det hela. Tillbaka till framtiden är ett utmärkt exempel på den raka motsatsen, nämligen en sci fi-komedi som både är lekfullt rolig och genomtänkt såväl som eftertänksam.

1943 beskrev René Barjavel den så kallade farfarsparadoxen, en av de vanligaste komplikationerna med att skriva berättelser om tidsresande. Ursprungsidén är den där en människa reser tillbaka i tiden för att döda sin farfar, vilket i så fall förhindrar vederbörande människas födsel. Alltså åkte människan aldrig tillbaka i tiden, och dödade aldrig sin farfar. Men då föddes ju människan, och kunde således åka tillbaka för att döda sin farfar. Det är en så kallad logisk paradox. Nog för att den kallas för farfarsparadoxen, men den omfattar även andra berättelser där en person reser tillbaka i tiden och på något sätt upphäver sin egen tillkomst och existens.

I Tillbaka till framtiden är denna paradox central. Med stor lekfullhet utforskar Zemeckis de olika möjliga utgångarna från Marty McFlys tidsresa. Det är väldigt kompetent genomfört, betydande luckor är obefintliga. Ja, det är ganska förvånande och överraskande att en film som till synes inte är mer än en ren underhållningsexplosion, även har ett så välskrivet manus. Men så är Tillbaka till framtiden-filmerna rätt så unika också. Den leker som sagt med farfarsparadoxen, ett av tidsresans mest klassiska dilemman, och gör det på ett väldigt innovativt sätt. Den utgör ett praktexempel på hur en science fiction-film ska använda sitt koncept för att bygga en intrig, istället för att låta intrigen ta överhand.

Därför är Tillbaka till framtiden given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #3: Mannen från Mars

Mannen från Mars (The Day the Earth Stood Still, Robert Wise, 1951)

Mannen från Mars är exempel på flera saker. Det är en av de där tidiga 50-talsfilmerna som handlar om närkontakt av tredje graden. Det är en av de första i en rad av filmer som i sina svenska översättningar prompt skulle innehålla "Mars", vare sig det var med i originaltiteln eller inte. Den har musik av Bernard Hermann som gjorde thereminen till det typiska science fiction-instrumentet (utöver flera andra intressanta aspekter).

Filmen uppstod som en kommentar på den nyligen inträdda atomåldern, och den misstanke som under denna tidiga kalla krigstid riktades mot allting främmande. Människans enfald och dumhet blir uppenbar när det visar sig att utomjordingen som bemöts med militära styrkor och eldkraft, i själva verket kom till jorden för att be mänskligheten att sluta fred. Denna utomjording anspelar även på kristus, och ger filmen en biblisk tematik vilket i sin tur blir förvaltande av ett science fiction-arv, något jag tidigare redogjort för.

Även utseendemässigt har Mannen från Mars kommit att bli ikonisk. Dess tefat var en synnerligen tidig representation av farkosten, och även en synnerligen snygg sådan. Varelserna som anlände i den är också i sin minimalistiska design en inspirationskälla för många senare kreatörer.

Vidare kan det vara intressant att veta att Arthur C. Clarke själv rangordnar filmen som den sjunde bästa science fiction-filmen någonsin (där han placerar den ovanför 2001, mästerverket som han själv). Mannen från Mars bär uppenbarligen på en stor inverkan på efterföljande filmer, och representerar i sig själv väldigt mycket av det typiska för efterkrigstidens science fiction-film.

Därför är Mannen från Mars given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #2: Alien

Jag går raskt vidare till nästa punkt i protokollet. Det är alltså utan någon egentlig inbördes rangordning denna lista utformas, numreringen är högst formell för att förenkla räknande av titlar. Så fram femtiotvå år i tiden från gårdagens inlägg, till Ridley Scotts första mästerverk.

Alien (Ridley Scott, 1979)

Med utgångspunkten i "Jaws in space" utgjorde Alien en ytterst viktig milstolpe i både science fiction- och skräckfilmens historia. Premissen för filmens intrig går dock givetvis att spåra längre tillbaks än till Hajen, personligen gör jag det till 1870 och ett av science fiction-litteraturens tidigaste och mest grundläggande verk - En världsomsegling under havet. Det vore banalt att påstå att manusförfattarna till Alien tagit idén från Jules Verne, så är det så klart inte. Min poäng är däremot att Alien tar tillvara på en tematik som använts i science fiction-sammanhang i hundra år. Temat är alltså den avskilda gruppen som hotas av okänd fara. I En världsomsegling är det i ubåten Nautilus, i de djupaste av hav. De okända farorna varierar, men det säger sig självt att de är just okända när man rör sig i såna miljöer. Och kanske kan man dra det till att Kapten Nemo själv i sin mystik utgör en fara i sig, för den övriga besättningen. I Alien är det uppenbarligen utomjordingarna som är de stora farorna, men även här finns tematiken i att skeppets besättning själv i viss mån blir en del av problemet.

Nåja, nog om dessa kopplingar. Vad som kan konstateras är i alla fall att Alien förvaltar ett arv. I övrigt är den förstås magnifik i sitt klaustrofobiska återförenande av science fiction- och skräckgenren, två genrer som varit åtskilda under flera decennier efter att tidigare ha varit i många avseenden synonyma.

Vidare har få filmer lämnat samma avtryck som Alien, Ripley och den åttonde passageraren själv utgör två av de starkaste ikonerna inom genren, och både till dem och filmen i helhet refereras det ständigt i efterföljande verk. Och så är det ju en förbaskat bra film också, så otroligt effektiv i sina skräckmoment och samtidigt poetiskt vacker när den andan faller på.

Därför är Alien given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Babels torns science fiction-kanon #1: Metropolis

Det är väl rätt uppenbart vad denna nya rubricering innebär. Jag har länge haft för avsikt att formulera mitt eget sci fi-kanon inom film, innehållande de verk som är omistliga. Och någonstans måste jag ju börja. Och bloggar är väl optimala för korta inlägg så jag gör på detta vis.

Metropolis (Fritz Lang, 1927)

Jag börjar rätt så långt bak i historien, med en av de allra första science fiction-långfilmerna. Den tidigaste renodlade som jag har sett. Egentligen är väl vidare kommentarer överflödiga, men någon motivering krävs ju utöver att den är gammal.

Metropolis lade grunden till väldigt mycket som skulle komma att känneteckna de stora sci fi-filmerna i resten av filmhistorien. Ett socialt patos med kritik mot kapitalismen utgör en av filmens starkaste grunder tillsammans med bibliska metaforer och allegorier. Frågan om människa kontra maskin utforskas väldigt effektivt i denna framtidsdystopi, som Lang förklätt till en falsk utopi. Utformningen av själva staden Metropolis har även den haft enorm inverkan på många senare filmer, vilket jag ju skrivit om tidigare inte minst i min uppsats i början av sommaren.

Därför är Metropolis given en plats i Babels torns science fiction-kanon.