En andra ansats

Oj oj oj. Dryga två månader har gått sen jag skrev något här senast. Istället har jag funnit andra forum för mina uttryck. Det har blivit dikter och låtar och uppsats. Men saknaden blev för stor. Vidare inlägg att vänta.

Sökandet efter ett nytt uttryck

Det har hänt saker. Att plugga två gånger heltid, därtill extrajobba vid tillfällen, satsa på att lyckas med rockband samt nära ett aldrig sinande filmintresse konsumerar onekligen tid. Dessutom försöker jag ju träffa människor så gott det går också. Eftersom jag utöver ovanstående dessutom skriver filmrecensioner för nätpublikation finns sällan nog med inspiration eller tid att uppdatera här som förr.

Det andra som hänt är högst personligt. Framför allt är det ett par saker som är de direkta anledningarna till att jag behöver uttrycka mig i ett annat format. Det kan röra sig om små poem, korta prosaiska stycken, eller för den delen andra ej textbundna former. Kort sagt kan sägas att jag gått och blivit pretto igen.

Det hela sker här. Den ser för jävlig ut i åtminstone min dators webbläsare, men är väldigt fin i Apples telefoner och surfplattor.

Och det ska även sägas att det är Davids förtjänst jag vågade lämna denna trygga och mig sedan snart sju år trogna bloggportal, när han gjorde detsamma och startade en fin blogg om amerikansk humor. Jag gillar texten mer än jag intresseras av dess innehåll, men läs den för all del.

Apropå Wes Anderson - symmetriska scener

Nu i Wes Anderson-tider pratas det mycket om hans foto, framför allt så har det dykt upp en viral video som exemplifierar hans kärlek till symmetri. Den har förstås länge varit en orsak att älska Anderson, han använder den onekligen som ingen annan. Jag gissar att det är en av de tendenser han plockat från Stanley Kubrick. Såhär såg ju liksom 2001 ut. Eller varför inte The Shining? (jag hade infogat bild, om det inte fanns alldeles för många scener som exemplifierar detta att välja mellan)

En annan favorit jag har är Den lilla butiken. Även den kan tänkas ha legat till grund för delar av Andersons uttryck, inte bara fotomässigt då. Dialogen, är nog den aspekt som slår mig hårdast. Såhär kan den se ut. I den finns flera exempel på hur man lät dess huvudpersoner spegla varandra i varsin halva av bildrutan, och därigenom skapa symmetri. Väldigt elegant.

Jag skulle även vilja påtala en av de allra snyggaste promobilder jag känner till, tagen från supertjusiga Cosmopolis. Ett roligt sammanträffande kan sägas vara att dess regissör David Cronenberg använt fyra av skådespelarna i The Grand Budapest Hotel i framträdande roller i sina egna filmer. Nåja, lite roligt sammanträffande i alla fall.

Just det. Avslutningsvis måste ju även Yasujiro Ozu nämnas. Jag har inte sett filmen, men denna trailer visar ganska väl vad jag menar. Hans orörliga kamera bäddar för lysande symmetrisk bildkomposition.
God Morgon (1959) av Yasujiro Ozu - Trailer

Topp5 #69: Gus Van Sant

Jag tänker att det är lika bra att bryta nu. Det blir mer sporadiskt, topplistorna kommer när jag har nåt att skriva istället för varje fredag. Inläggen kommer över huvud taget när jag har nåt att skriva. Och nu har jag det. För härom veckan såg jag Last Days och är därmed klar med Gus Van Sant, alla filmer är sedda. Jag hade sparat denna sista för att jag inte ville att det skulle ta slut, men det var förstås oundvikligt att det skulle ske förr eller senare. Så nu är det dags att lista hans fem finaste långfilmer hittills. I framtiden kan det givetvis komma att ändras.

5. Paranoid Park (2007)

Det här är nog nästan det allra bästa exemplet som visar hur otroligt bra Van Sant är på att skildra ungdom. Både ungdomen som livsfas, och ungdomar som individer. Det var just denna egenskap som fick mig att älska hans filmer när jag själv var i motsvarande ålder, och det är en av de kvalitéer som jag fortfarande älskar mest med honom.

4. På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991)

Det stora mästerverket enligt de flesta, och på sätt och vis stämmer det naturligtvis. På drift mot Idaho är en epokgörande amerikansk indieodyssé, en film som i mångt och mycket saknar motstycke. Den har uppnått kultstatus tack vare River Phoenix medverkan, men den är förstås långt mycket mer än så. Fundamental för den fortsatta amerikanska indiefilmens utveckling och en sanslöst vacker film.

3. Gerry (2002)

Den inledande delen i Gus Van Sants dödstrilogi är en udda bit. Två män utgör det enda väsentliga i skådespelarensamblen, och samtalen mellan dem är den enda dialogen i filmen. Dock säger de inte så jättemycket. Fotot säger desto mer, med samtidigt minimalistiska som storslagna miljövyer tangeras hopplösheten i situationen som huvudpersonerna befinner sig i. Det är stort filmskapande, detta.

2. Elephant (2003)

Det följsamma fotot och den naturalistiska skildringen av till synes en helt vanlig dag sätter Van Sant i en betraktande ställning snarare än en ledande, dömande eller moraliserande sådan. Lågmäldheten blir filmens nyckel och gör den så mycket mer intressant än alla andra filmer som gjorts på ämnet. Det är även en av de starkaste filmer jag sett, lika brutalt jobbig varje gång.

1. Good Will Hunting (1997)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. För mig är det så självklart bara, filmen är, scen för scen, definitionen av filmperfektion i mina ögon. Min favoritscen är när Skylar frågar Will om han vill ta en kaffe någon gång, varpå Will föreslår att de istället kan äta några nävar karameller för att det är precis lika godtyckligt som att dricka kaffe. Eller förstås när Will sätter den där Michael Bolton-kopian på plats inne på baren där Chuckie beställer en "pitcher of the finest laaager in the house" med bred bostondialekt. Eller för all del alla psykologsessioner, både de lustiga där Will fånar sig och såklart de fantastiska samtalen Sean. Och så gör det ju inte saken sämre att Elliott Smiths musik är frekvent närvarande filmen igenom. Min favoritfilm.

Filmreflektion: Den stora skönheten

I morgon har en av mina favoriter från 2013 premiär på svensk bio, Den stora skönheten. Eftersom jag inte fått den tilldelad mig att recensera, så skriver jag ett kortare inlägg här istället.

Det som i första hand är slående med Den stora skönheten (näst efter dess svenska titel då, som är en direktöversättning men väldigt vacker även som sådan) är hur visuellt makalös den är. Det är oerhört storslaget filmskapande, med långa tagningar, avancerade kameraåkningar och lysande fin scenografi. Trots Only Lovers Left Alive är nog ändå Den stora skönheten fjolårets mest estetiskt fulländade film. Vidare förstärks den storstilade estetiken av ett narrativ med en dramaturgi som på alla plan tangerar bombastiken både i sina förtjänster och tillkortakommanden. Tillkortakommandena består då mest av abstraktioner, hur allt känns väldigt svävande och sällan särskilt konkret. Och egentligen är tillkortakommanden ett felaktigt ord, då det indikerar att det skulle vara brister. I själva verket gör just det faktum att narrativet i detta avseende speglar det fototekniska verket mer sammanhållet än tvärtom. Att den odsseiska berättelsen även den speglar rummen den utspelar sig i är en mer uppenbar triumf.

Älskvärt är även hur filmen parafraserar 8½, och i förlängningen hur den utgör en hyllning av Fellini i synnerhet, och vidare bejakar den italienska filmhistorien i allmänhet. Även denna aspekt stärks av att vara så distinkt påtaglig samtidigt som filmen som eget verk står på så starka egna ben. Hade den inte varit en så bra film, så hade dess fellinieska drag eventuellt gjort den till en blek pastisch. Med så goda övriga kvalitéer blir det istället den värdigaste av hyllningar.

Och för all del, se den på bio, där det fantastiska fotot kommer till sin rätt. Jag ämnar definitivt se om den som sådan.

Oscarsgalan 2014

I kväll är det dags för filmbranschens årliga ryggdunkarfest, kvällen för året då man ser förbi all avant garde och ägnar sig extra helhjärtat år Hollywood och allt vad det innebär. Det är ju kul, förstås. Så jag ska här framföra mina önskemål gällande respektive (enligt mig) stor kategoris pristagare.

Bästa originalmanus

I mina ögon är den rimliga vinnaren Her, där Spike Jonze lyckats förena ett underbart relationsdrama med existentiella frågor på ett gediget vis. Att han dessutom knyter an till alla stora teman i science fiction-historien gör honom till given favorit hos mig.

Bubblare är Nebraska.

Bästa manusadaption

John Ridley kan gärna få ta hem denna för 12 Years a Slave. Ju fler svarta pristagare, desto mer betydelsefull gala. Och så är han ju så klart väl värd det. Annars kan jag tänka mig Before Midnight så en kvinna får vara med och dela på priset.

Bubblare är i tredje hand då Philomena.

Bästa musik

En till önskan till Her. Dels för att det var helt lysande musik i filmen, och dels för att jag gärna unnar Owen Pallett en sådan framgång. Och för all del William Butler också.

Bubblare är Gravity.

Bästa utländskspråkliga film

Jag får väl skämmas en smula när jag bara sett en av de nominerade filmerna. Ändock kan jag inte låta bli att vurma för den jag har sett, Den stora skönheten. En av årets allra vackraste filmer som är lika delar hyllning till Fellini som allmänt utmärkt. Klart den ska ha Oscarn också.

Bästa klippning

Det är inte direkt så att jag gillade Captain Phillips särskilt mycket, men Paul Greengrass omgav sig ännu en gång med oerhört kompetenta filmarbetare. Klipparen Christopher Rouse gjorde ett anmärkningsvärt bra jobb, och kan gott prisas för det.

Bubblare är Gravity.

Bästa foto

Svåraste kategorin att avgöra i, känns det nästan som. Så många supersnyggt fotade filmer. Men min önskan faller ändå på Prisoners som saknar övriga nomineringar. Dels kan det vara tröstpris, dels är det nog när allt kommer omkring årets snyggaste film med klassiska mått mätt.

Bubblare är Inside Llewyn Davis.

Bästa manliga biroll

Här förtjänar Captain Phillips en Oscar till, hör och häpna. Barkhad Abdi är oerhört bra, och ett gott exempel på etnisk självrepresentation när den är som viktigast. Ofta missas den nämligen även då.

Bubblare är Dallas Buyers Club.

Bästa kvinnliga biroll

Jag tycker Lupita Nyong'o gjorde det väldigt hedersvärt i 12 Years a Slave, hon bidrog med nyans och gjorde genom sin stora prestation filmen än mer drabbande än den redan var. Varje Oscar till en afrikan är dessutom en dubbelt så viktig sådan.

Bubblare är August: Osage County.

Bästa manliga huvudroll

Än en gång måste jag säga 12 Years a Slave, för Chiwetel Ejiofor förtjänar det verkligen. Mästerverket som filmen utgör hade varit omöjligt om det inte vore för dess starkt strålande huvudrollsinnehavande stjärna.

Bubblare är Nebraska.

Bästa kvinnliga huvudroll

Utan att ha varit ett större fan av filmen kunde jag liksom övrig kritikerkår konstatera att Cate Blanchett gjorde en sensationell insats i Allens Blue Jasmine, och visst kan hon för all del belönas för det.

Bubblare är Philomena.

Bästa regi

Jag finner det märkligt vilka filmer som inte är nominerade här. De riktiga utmanarna saknar jag i listan. Valet blir därför ytterligare självklart, Steve McQueen för 12 Years a Slave, förstås. Det är på tiden att det prestigefyllda priset för bästa regi går till en svart regissör, inte minst när filmen han gjort är denna.

Bubblare är Gravity.

Bästa film

Jag är så tråkig och förutsägbar att jag även här måste säga 12 Years a Slave, förstås. Både för att det är årets starkaste filmupplevelse, ett hantverksmässigt gediget och fulländat verk, och en historiskt betydelsefull film. Skulle den belönas med denna Oscar så skulle det vidare vara en historiskt betydelsefull Oscar.

Bubblare är Her.

Min stora favorit är alltså tveklöst 12 Years a Slave, jag hoppas den får alla tänkbara priser. Dock befarar jag att Gravity kommer plocka hem mer än den förtjänar, och risken finns att American Hustle och Dallas Buyers Club kommer in och förstör mina planer också. Även om det ska sägas att jag uppskattat alla årets oscarsfilmer, så finner jag flertalet av dem omotiverat nominerade. Framför allt så saknar jag Prisoners i flera kategorier, och jag hade gärna sett Only Lovers Left Alive nominerad för produktionsdesign och foto åtminstone. Eller varför inte originalmusik. Jag tycker även att The Selfish Giant borde ha en plats i galan. Så man får väl helt enkelt vänta och se vad det blir av det hela.

Topp5-fredag #68: Sammanfattning av februari

I vanlig ordning är det dags för månadssammanfattning.

5. Persona (Ingmar Bergman, 1966)

Intrikat studie av dualismen i det mänskliga psyket, men framför detta hänförs jag av bildkompositionen som känns så väl anpassat konstlad att jag ej kan låta bli att förtjusas, elegant.

4. Gråta med ett leende (Mar adentro, Alejandro Amenábar, 2004)

Helt sanslöst vackert och mänskligt. Ett djupt sorgligt livsöde som filmatiseras med ett tålamod och en finkänslighet som låter filmen ta sin tid och hålla det stillsamma och framför allt följsamma tempo, som den gynnas av. Amenábars bästa hittills vad jag sett.

3. Angel Heart (Alan Parker, 1987)

Härlig neonoirthriller späckad till bristningsgränsen med coola grejer. Mysticism, exotism, Satan, mord, privatdetektiver och gospelkörer. Alla de goda ting. Det är alldeles lysande, vansinnigt. Men det håller ihop, och det gör det orimligt bra.

2. Fallen ängel (Fallen Angel, Otto Preminger, 1945)

Det är den andra filmen jag ser av Preminger, och tillika andra gången han bevisar att han är en mästare av noirfilm. Utan att lägga för stor vikt vid intrigen som sådan lyckas han ändå med konststycket att göra det ständigt engagerande tack vare ett perfekt berättartempo. Hantverksmässigt finns inget alls att anmärka på, vilket gör det till en stor fröjd att åskåda.

1. Dead Man (Jim Jarmusch, 1995)

När jag skrev om Mystery Train för ett drygt halvår sen hyllade jag Jarmusch för hans förmåga att skapa en värld jag vill vara i. Detsamma har han lyckats med i Dead Man, trots att allt egentligen talar emot det i och med vilda västern och så vidare. Men egentligen är det rätt så självklart, ingenting i världen låter så tilltalande som att ha Neil Young improviserande i realtid ett ljudspår till ens liv med endast en svajig gitarr.