Det som i första hand är slående med Den stora skönheten (näst efter dess svenska titel då, som är en direktöversättning men väldigt vacker även som sådan) är hur visuellt makalös den är. Det är oerhört storslaget filmskapande, med långa tagningar, avancerade kameraåkningar och lysande fin scenografi. Trots Only Lovers Left Alive är nog ändå Den stora skönheten fjolårets mest estetiskt fulländade film. Vidare förstärks den storstilade estetiken av ett narrativ med en dramaturgi som på alla plan tangerar bombastiken både i sina förtjänster och tillkortakommanden. Tillkortakommandena består då mest av abstraktioner, hur allt känns väldigt svävande och sällan särskilt konkret. Och egentligen är tillkortakommanden ett felaktigt ord, då det indikerar att det skulle vara brister. I själva verket gör just det faktum att narrativet i detta avseende speglar det fototekniska verket mer sammanhållet än tvärtom. Att den odsseiska berättelsen även den speglar rummen den utspelar sig i är en mer uppenbar triumf.
Älskvärt är även hur filmen parafraserar 8½, och i förlängningen hur den utgör en hyllning av Fellini i synnerhet, och vidare bejakar den italienska filmhistorien i allmänhet. Även denna aspekt stärks av att vara så distinkt påtaglig samtidigt som filmen som eget verk står på så starka egna ben. Hade den inte varit en så bra film, så hade dess fellinieska drag eventuellt gjort den till en blek pastisch. Med så goda övriga kvalitéer blir det istället den värdigaste av hyllningar.
Och för all del, se den på bio, där det fantastiska fotot kommer till sin rätt. Jag ämnar definitivt se om den som sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar