Närläsning: Metalager, orientalism och vithet i M. Butterfly

Jag har inga ambitioner att läsa av och analysera filmen i detalj, det verkar ju varken särskilt intressant att läsa eller speciellt klokt att försöka sig på såhär på rak arm direkt efter att filmen slutat. Jag har dock svårt att låta bli att nämna något alls, när alla mina favoritteman (förutom alla sci fi-relaterade då förstås) förekommer i en och samma film. Framför allt metaperspektivet förstås, det är ju så himla spännande med lager av diegeser och narrativ, eller hur? Orientalism och vithet är ju också intressant, och här ges god kritik till de konventionella föreställningarna. Men vi börjar från början, med metaläsningen.

M. Butterfly (David Cronenberg, 1993) är en adaption av en pjäs vid samma namn, från fem år tidigare. Vidare spelas i filmen ett utdrag ur en opera upp, nämligen Madame Butterfly av Giacomo Puccini, till vilken pjäsen M. Buttefly är en direkt kommentar. Operan Madame Butterfly har i sin tur en förlaga i och med en novell av John Luther Long. Som om inte detta vore nog så är både pjäsen och novellen baserade på eller starkt inspirerade av verkliga berättelser. Kringel krångel, minst sagt. Eftersom jag inte trasslat ihop trådarna nog ännu, vill jag även påpeka hur berättelsen som berättas i M. Butterfly tar form som en parallell eller alternativ version av den i Madame Butterfly, och med detta förs jag vidare till orientalismen och vithet.

Orientalismen är tydlig i Madame Butterfly, det handlar om hur en västerlänning faller för mystiken i den orientaliska kvinnan och småningom gifter sig med henne, en ung japanska. Exotismen kan tänkas stå en upp i halsen. Denna orientalism poängteras redan tidigt i M. Butterfly, men för att förvirra tittaren är det samma berättelse som utspelar sig här. Fransosen René Gallimard blir förälskad i kinesiska operasångaren Song Liling, och förundras lika delar av sitt kärleksintresse och det exotiska Peking de befinner sig i. När Song frågar om inte René finner européernas förhållningssätt till undervisning väldigt slappt, och får ett nekande svar, tangerar hon Richard Dyers essä White som behandlar vithet i film. Hon säger med en mening det som Dyer ägnar sin text åt att bevisa: After all, how can you objectively judge your own values? Detta är alltså vad vitheten handlar om, hur den vita mannen inte kan se sin egen vithet, det som inte avviker från normen är så självklart att det omöjligtvis ens kan ifrågasättas. Vitheten definieras utifrån den andre, i det här fallet Song Liling.

Det var väl ungefär vad jag hade att säga, förtjusande film, för övrigt.

Topp5-fredag #34: The Ousiders (fortsättningen)

Anledningarna är flera, till varför jag kommit att tänka på The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) den senaste tiden, men vilka de är finns ingen mening med att gå in djupare på. Vad alla vet om detta mästerverk är nog främst hur filmen fungerande som språngbräda för en handfull lyckade skådespelarkarriärer. Om man nu kan rangordna sådana på ett rimligt vis vet jag inte, men mitt försök kommer här.

5. Rob Lowe

Jag vet inte mycket om Rob Lowe mer än att han spelat in väldigt många filmer och funnits i mitt medvetande hemskt länge. Jag har inte sett många av filmerna han har gjort, men avgörande för att han får femteplatsen framför Ralph Macchio är så enkel som att Austin Powers-filmerna är roligare än Karate Kid-trilogin, även om vederbörande rollkaraktär är mindre prominent i förstnämnda.

4. Patrick Swayze

I första hand Dirty Dancing, och det räcker väl egentligen? En ikonisk roll till ett förtjusande soundtrack, världens snyggaste man? Nä men typ. Liksom med Rob Lowe har jag inte sett så mycket, men något säger mig att jag gillar Swayze. Liksom resten av världens befolkning.

3. Matt Dillon

Han var ju med i hela den där S. E. Hinton-trilogin som kom 82-83, med Tex, Rumble Fish och The Outsiders, och det var så jag lärde känna och älska honom. Vidare finns det en roll som gör honom i mina ögon oförglömlig, om han inte var det innan, nämligen den i Drugstore Cowboy (Gus Van Sant, 1989). Sedan dess har han väl hållit sig rätt så ljummen (var med i en till Van Sant-film i och för sig, som jag inte sett) men dessa meriter räcker ändå långt för mig.

2. Tom Cruise

Det kan omöjligtvis begäras en motivering för Tom Cruise. Det finns liksom ingen poäng med att rabbla upp filmer och roller, listan skulle bli oändlig. Vad som kan konstateras är att jag alltid finner stort nöje i att se Tom Cruise spela, åsidosätt hans tveksamma privatliv och kvar finns en av de mest kompetenta skådespelarna i modern tid. Och så har han varit med i fantastiskt bra filmer också, även utöver hans egen insats.

1. Emilio Estevez

Är jag dum i huvudet som sätter Gordon Bombay från The Mighty Ducks-filmerna i toppen? Javisst, och det med nöje. Emilio kanske var min allra första favoritskådis, i just den rollen. Sen älskade jag honom i The Breakfast Club, samt hans regi-succé Bobby. I mitt fall, och förmodligen enbart i just mitt fall, räcker detta för förstaplatsen på listan.

Förresten, Ponyboy-skådisen som jag inte ens minns namnet på hamnade utanför diskussionerna om listan redan från början på grund av att han inte gjort nåt av värde sen 83.

Babels Torn vidgar sina vyer

Ordet kultur har två ganska olika definitioner där den ena handlar om civilisationers levnadsmönster, traditioner och människor, medan den andra snarare åsyftar ting relaterade till människans sinnliga stimulering. Ofta sträcker sig saker över gränsen mellan dessa definitioner, musik kan både betraktas utifrån en kulturell (första definitionen) vinkel, vilket förstås är vanligt med världsmusik till exempel, eller annars utifrån sina sinnesstimulerande egenskaper. Filmdiskurser rör förstås alltid diverse etnofilm, men i första hand ses filmerna från den andra definitionen, trots att det finns ett mer utzoomat perspektiv som ofta ses förbi.

På andra sidan befinner sig matkulturen. Sällan är geografisk härkomst lika relevant eller intressant som när det kommer till mat, vi pratar om thai, indiskt, etiopiskt, sushi, kebab, pizza och fusion cooking och uppenbarligen spelar här matens kulturella ursprung roll. Vad som förtas är matens än mer uppenbara sinnliga påverkan. Av den kultur vi konsumerar i form av filmer, musik, målningar, skulpturer, fotografier, ljudkonst och allt vad man kan tänka sig finns det inget som stimulerar de två sinnen som mat i första hand gör anspråk på, smaken och lukten. En anledning till att maten inte uppmärksammas på samma sätt som diverse media och konst, i egenskap av finkulturellt uttryck, skulle kunna vara den fattiga svenskan som beskriver maten. Språket i P1 pratade i ett avsnitt om just detta, hur det finns väldigt få etablerade termer och uttryck, som förknippas med matkritik.

Det där på slutet bådar ju förstås inte gott för mig, om jag tänkt skriva nåt om mat, men jag har svårt att låta bli. Mat är ett stort intresse hos mig. Så bli inte förvånade om jag plötsligt börjar behandla mat som om det vore sinnligt stimulerande, för det är det ju i allra högsta grad.

Mina ord om Daft Punks Get Lucky

Jag valde att inte lyssna på något av det som läckte ut inför låtsläppet. Inte av anledningen att jag ville vara blank när jag väl fick höra låten (som jag tänker mig att en del säkert gjorde), utan på grund av ointresse. Jag hade sett intervjun med Giorgio Moroder och det var väl roligt, jag gillar ju honom, men det känns ändå lite mossigt förstås. Vidare har Daft Punk inte varit i närheten av den kvalitet de höll på Discovery, sedan dess, så varför skulle detta bli annorlunda?

Sen kunde jag ändå inte hålla mig mer än en dag. På lördagförmiddagen lyssnade jag ändå för när 80 procent av ens twitterflöde tjatar om låten känns det rimligt att lyssna för att få veta vad de skriver om. Och nog fasiken var den bra alltid, helt klart det bästa sedan Discovery, kvalitetsmässigt i paritet med det mesta på den skivan. Pharrell Williams bidrag till låten är förstås fantastiskt, precis som det mesta andra han någonsin sysslar med. Bryggan, eller vad man vill kalla det, har ett ljuvligt melodispråk som fick mig att smälta vid första lyssning, trumsektionen känns som hämtad från en Moroder-produktion från hans storhetstid och över huvud taget svänger det bara jävligt bra helt enkelt.

Jag har inte lyssnat på låten sen dess, jag räknar med att få höra den fullt tillräckligt många gånger framöver ändå. Men visst ska det sägas, att jag slutligen fick kapitulera, för Daft Punk är helt klart åter överlägsna vad gäller dansmusik.

Topp5-fredag #33: 33 minuter sci fi

Fem fina science fiction-kortfilmer som klockar in på 33 minuter. Det är bara att beskåda och beundra, för de är alla små mirakel på sina sätt och vis. Alla är relativt nya, jag har valt att fokusera på just såna även om det gjorts väldigt mycket bra under hela 1900-talet.

5. World Builder (Bruce Branit, 2007)

En fröjd att skåda när huvudpersonen bygger upp en holografisk värld. Det är väldigt tjusigt och skulle gå att jobba vidare med i oändlighet.

4. Legacy (Grzegorz Jonkajtys, 2008)

Supersnyggt animerat och en storslaget intressant idé som presenteras på blotta två minuter. Slutscenen är kanske uppenbar, men ändå så självklar på nåt sätt. Utmärkt.

3. Grounded (Kevin Margo och Barrett Meeker, 2011)

Snygg och smart. Det har dykt upp ett par långfilmer med tematik lik denna de senaste åren och i själva verket görs det lika effektivt här på sju minuter som på deras motsvarande 100.

2. Lifeline (Andres Salaff, 2009)

Väldigt vacker, både i sitt bildspråk med naivt tecknade animationer och i sin metafor. Det handlar om strävan och längtan, en kärlek för stor för att någonsin kunna ignoreras. Det handlar om att släppa taget helt, chansa, och hoppas på det bästa, för den kärleken är väl värd risken.

1. Ark (Arka, Grzegorz Jonkajtys, 2007)

Ni kanske känner igen regissörens namn från några filmer ovanför. Denna polack är en smärre mirakelman tydigen. Hans animationer är inte lika tekniskt avancerade i Ark som i Legacy, men de är extremt snyggt designade. Den har en unik och utpräglad visuell stil som ger den massor. Berättelsen berör, rent av. Det är stort att kunna berätta smått, och Ark gör det utomordentligt.

Närläsning: Terrassen genom Oblivion

Stillbildskortfilmen Terrassen (La Jetée, Chris Marker, 1962) blev långfilm i och med De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995) och har således nåt ut till fler science fiction-entusiaster än vad den annars hade gjort, för faktum är att det är en klurig och lite svårtillgänglig kortfilm. Alltså, inte svår att få tillgång till då den finns på youtube, men det är ingen Hollywood-blockbuster det rör sig om. Tvärtom. Det första jag tänkte när jag i helgen såg Oblivion (Joseph Kosinski, 2013) var just de tydliga spåren av denna kortfilm. När jag senare gjorde mina efterforskningar kring huruvida den generella kritikerkåren också snappat upp likheterna visade det sig att oväntat många var medvetna om dem. I Sverige har det inte varit överväldigande många dock, jag har hittat en enda recension där Terrassen alls nämns, då i förbifarten som en inspirationskälla utan att gå in mer på det. Men det är ändå det, därför är det den enda recensionen jag skulle kunna rekommendera av Oblivion. För faktum är, att om man inte fångar referenserna till och inspirationen av Terrassen eller åtminstone De 12 apornas armé så är man inte tillräckligt påläst, eller saknar gott omdöme nog att ge en rättvis bild av en film som i mångt och mycket bygger på ett slags postmodernistiskt potpurri av sci fi-verk.

Jag menar inte att man inte kan gilla filmen ändå, det kan man garanterat. Men det ger ett mervärde att veta varifrån saker kommer, och jag anser att om man finner sig själv kunnig och vetande nog att bedöma någon annans verk, så måste man först ha materialet att kunna förstå verket. Men nog om det.

Det är tydligt redan i Oblivions öppningssekvens, efter svepet över den öde marken, när Jack går in i sin minnesbild från en terrass (hör och häpna!) där han ser en kvinna. Detta är förstås väldigt likt Terrassen där huvudpersonen också har en minnesbild av den terrass där han först såg ansiktet av sin stora kärlek. Det är en minnesbild som hemsöker honom utan att han vet riktigt varför, just som med Jack i Oblivion. Orsakerna till det är dock inte desamma. Detta är på något sätt hela Jack Harpers personliga plot, det är den som för hans karaktärs utveckling framåt, det är den som för Oblivion framåt.

Utöver den tydliga likheten i berättandeverktyg finns även en handfull referenser inslängda, som förstärker kopplingarna till Chris Markers klassiker. Det kanske mest uppenbara är något så litet och meningslöst som ett par solglasögon. De solglasögon som bärs av Malcolm Beech i Oblivion är cirkulära och för osökt tankarna till vetenskapsmännen i Terrassen som bär liknande runda skyddsglasögon, en liten men tydlig nickning till föregångaren. Nästa är symboliken i vad som i Oblivion är ett förfallet bibliotek. Samma grepp användes redan av H. G. Wells när han skrev Tidsmaskinen där ett museum i framtiden fick representera människans kulturella degradering. Även i Terrassen finns alltså scener från när paret besöker ett museum, som sen skall komma att förstöras tillsammans med resten av Paris i det stundande tredje världskriget.

Det tredje världskriget för oss in på den sista likheten jag tänkt att ta upp. Dels då just det tredje världskriget som figurerar i båda verken, men även vad det leder till. Med risk för så kallad spoiler avslöjar jag härmed viktiga delar av båda filmer. Slutscenen i Terrassen visar hur dess huvudperson äntligen får sitt svar till varför denna minnesbild förföljt honom, nämligen att han i bilden ser sitt framtida jag skjutas och falla ihop död. Detta är i filmen en följd av att vetenskapsmännen skickat tillbaka honom i tiden till innan tredje världskriget. Även i Oblivion spelar kriget en viktig roll som vattendelare mellan tiden före och efter. Jack Harpers minnen tros vara från före kriget, även om han är medveten om att han inte existerade före kriget, då kriget var för alldeles för längesen. Så småningom kommer det fram att minnet är sant, han mötte sin då blivande fru Julia på Empire State Buildings balkong för att sen gå ner i sovande dvala och mer än så ska nog inte sägas för att inte avslöja onödigt mycket. Man kan även se en koppling till hur huvudpersonen i Terrassen får se sin egen död, i och med en viss sen i Oblivion där Jack kväver sin fiende... men återigen, mer ska nog inte sägas.

Filmreflektion: Äta sova dö

Att Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) belönades med diverse priser vid guldbaggegalan nämnde jag när jag sammanfattande mina intryck av densamma, då jag även uttryckte att jag hade planer på att se den sedan länge. Nu har det äntligen blivit av, och jag står nu smått ambivalent till filmen.

Jag borde inte kalla dem problem, då de inte är det egentligen, men jag gör det ändå för att de skulle kunna upplevas som sådana. Men ja, jag ska börja med ett par stora problem filmen har. Det första är dess karaktärer. Det finns i hela filmen ingen karaktär jag på något sätt kan identifiera mig med, knappt någon som jag ens sympatiserar med och till synes inte ens något vidare djup i de karaktärer som visas upp. Huvudpersonen Raša har pondus, hon står upp för sig själv och sin far, och deras rättigheter. Hon ber aldrig om ursäkt vare sig för sin person eller den plats hon tar, utan agerar alltid rakt och från hjärtat. Detta kan man förstås säga är positiva egenskaper i de flesta fall, men allt för ofta beter hon sig på sätt som framställer henne som en direkt osympatisk person, vilket gör egenskaperna irriterande i samma mån som de annars varit goda. Det andra problemet är hur tråkig filmen är, på många sätt. Det händer inte särskilt mycket, det sker ingen egentlig karaktärsutveckling och färgskalorna är grådaskiga och allt annat än inbjudande. Det finns över huvud taget inte särskilt mycket att tycka om.

Men det är just dessa så kallade problem som gör filmen så enorm, så fantastiskt viktig och utmärkt bra.

Karaktärerna är aldrig tillrättalagda, de är inte ämnade att berätta en spännande berättelse, de är något så ovanligt som riktiga människor. Att följa dessa riktiga människor blir sedan filmens självändamål, det finns ett egenvärde i att få se deras liv på grund av den äkthet som de givits. Det händelselösa narrativ som berättas genom Rašas kamp mot livet, arbetslösheten och rasistiska fördomar får rent av spänning i all sin enkelhet när hon antar provanställningen med bilkörning i jobbet trots att hon saknar körkort. Sakta men säkert bygger hon - bara genom att vara en människa som man genom filmens gång lär känna - upp ett patos, som i sin tur gör hennes specifika berättelse extra relevant. Den extrema socialrealismen blir nyckeln till filmens betydelse, genom att göra en sådan verklighetstrogen, nästan dokumentär i sitt uttryck, skildring av livet på samhällets botten påvisas det oerhört skeva i klassklyftor och ojämlikhet.

Filmen i sin helhet är en oerhört viktig motpunkt till den bild som ges av denna arbetslösa, ointellektualiserade underklass. I ett Sverige där det nedsättande begreppet "white trash" är socialt accepterat som benämning på en specifik samhällsgrupp är det nödvändigt att visa en berättelse som denna.