Babels Torn vidgar sina vyer

Ordet kultur har två ganska olika definitioner där den ena handlar om civilisationers levnadsmönster, traditioner och människor, medan den andra snarare åsyftar ting relaterade till människans sinnliga stimulering. Ofta sträcker sig saker över gränsen mellan dessa definitioner, musik kan både betraktas utifrån en kulturell (första definitionen) vinkel, vilket förstås är vanligt med världsmusik till exempel, eller annars utifrån sina sinnesstimulerande egenskaper. Filmdiskurser rör förstås alltid diverse etnofilm, men i första hand ses filmerna från den andra definitionen, trots att det finns ett mer utzoomat perspektiv som ofta ses förbi.

På andra sidan befinner sig matkulturen. Sällan är geografisk härkomst lika relevant eller intressant som när det kommer till mat, vi pratar om thai, indiskt, etiopiskt, sushi, kebab, pizza och fusion cooking och uppenbarligen spelar här matens kulturella ursprung roll. Vad som förtas är matens än mer uppenbara sinnliga påverkan. Av den kultur vi konsumerar i form av filmer, musik, målningar, skulpturer, fotografier, ljudkonst och allt vad man kan tänka sig finns det inget som stimulerar de två sinnen som mat i första hand gör anspråk på, smaken och lukten. En anledning till att maten inte uppmärksammas på samma sätt som diverse media och konst, i egenskap av finkulturellt uttryck, skulle kunna vara den fattiga svenskan som beskriver maten. Språket i P1 pratade i ett avsnitt om just detta, hur det finns väldigt få etablerade termer och uttryck, som förknippas med matkritik.

Det där på slutet bådar ju förstås inte gott för mig, om jag tänkt skriva nåt om mat, men jag har svårt att låta bli. Mat är ett stort intresse hos mig. Så bli inte förvånade om jag plötsligt börjar behandla mat som om det vore sinnligt stimulerande, för det är det ju i allra högsta grad.