Närläsning: Terrassen genom Oblivion

Stillbildskortfilmen Terrassen (La Jetée, Chris Marker, 1962) blev långfilm i och med De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995) och har således nåt ut till fler science fiction-entusiaster än vad den annars hade gjort, för faktum är att det är en klurig och lite svårtillgänglig kortfilm. Alltså, inte svår att få tillgång till då den finns på youtube, men det är ingen Hollywood-blockbuster det rör sig om. Tvärtom. Det första jag tänkte när jag i helgen såg Oblivion (Joseph Kosinski, 2013) var just de tydliga spåren av denna kortfilm. När jag senare gjorde mina efterforskningar kring huruvida den generella kritikerkåren också snappat upp likheterna visade det sig att oväntat många var medvetna om dem. I Sverige har det inte varit överväldigande många dock, jag har hittat en enda recension där Terrassen alls nämns, då i förbifarten som en inspirationskälla utan att gå in mer på det. Men det är ändå det, därför är det den enda recensionen jag skulle kunna rekommendera av Oblivion. För faktum är, att om man inte fångar referenserna till och inspirationen av Terrassen eller åtminstone De 12 apornas armé så är man inte tillräckligt påläst, eller saknar gott omdöme nog att ge en rättvis bild av en film som i mångt och mycket bygger på ett slags postmodernistiskt potpurri av sci fi-verk.

Jag menar inte att man inte kan gilla filmen ändå, det kan man garanterat. Men det ger ett mervärde att veta varifrån saker kommer, och jag anser att om man finner sig själv kunnig och vetande nog att bedöma någon annans verk, så måste man först ha materialet att kunna förstå verket. Men nog om det.

Det är tydligt redan i Oblivions öppningssekvens, efter svepet över den öde marken, när Jack går in i sin minnesbild från en terrass (hör och häpna!) där han ser en kvinna. Detta är förstås väldigt likt Terrassen där huvudpersonen också har en minnesbild av den terrass där han först såg ansiktet av sin stora kärlek. Det är en minnesbild som hemsöker honom utan att han vet riktigt varför, just som med Jack i Oblivion. Orsakerna till det är dock inte desamma. Detta är på något sätt hela Jack Harpers personliga plot, det är den som för hans karaktärs utveckling framåt, det är den som för Oblivion framåt.

Utöver den tydliga likheten i berättandeverktyg finns även en handfull referenser inslängda, som förstärker kopplingarna till Chris Markers klassiker. Det kanske mest uppenbara är något så litet och meningslöst som ett par solglasögon. De solglasögon som bärs av Malcolm Beech i Oblivion är cirkulära och för osökt tankarna till vetenskapsmännen i Terrassen som bär liknande runda skyddsglasögon, en liten men tydlig nickning till föregångaren. Nästa är symboliken i vad som i Oblivion är ett förfallet bibliotek. Samma grepp användes redan av H. G. Wells när han skrev Tidsmaskinen där ett museum i framtiden fick representera människans kulturella degradering. Även i Terrassen finns alltså scener från när paret besöker ett museum, som sen skall komma att förstöras tillsammans med resten av Paris i det stundande tredje världskriget.

Det tredje världskriget för oss in på den sista likheten jag tänkt att ta upp. Dels då just det tredje världskriget som figurerar i båda verken, men även vad det leder till. Med risk för så kallad spoiler avslöjar jag härmed viktiga delar av båda filmer. Slutscenen i Terrassen visar hur dess huvudperson äntligen får sitt svar till varför denna minnesbild förföljt honom, nämligen att han i bilden ser sitt framtida jag skjutas och falla ihop död. Detta är i filmen en följd av att vetenskapsmännen skickat tillbaka honom i tiden till innan tredje världskriget. Även i Oblivion spelar kriget en viktig roll som vattendelare mellan tiden före och efter. Jack Harpers minnen tros vara från före kriget, även om han är medveten om att han inte existerade före kriget, då kriget var för alldeles för längesen. Så småningom kommer det fram att minnet är sant, han mötte sin då blivande fru Julia på Empire State Buildings balkong för att sen gå ner i sovande dvala och mer än så ska nog inte sägas för att inte avslöja onödigt mycket. Man kan även se en koppling till hur huvudpersonen i Terrassen får se sin egen död, i och med en viss sen i Oblivion där Jack kväver sin fiende... men återigen, mer ska nog inte sägas.