Topp5-fredag #34: The Ousiders (fortsättningen)

Anledningarna är flera, till varför jag kommit att tänka på The Outsiders (Francis Ford Coppola, 1983) den senaste tiden, men vilka de är finns ingen mening med att gå in djupare på. Vad alla vet om detta mästerverk är nog främst hur filmen fungerande som språngbräda för en handfull lyckade skådespelarkarriärer. Om man nu kan rangordna sådana på ett rimligt vis vet jag inte, men mitt försök kommer här.

5. Rob Lowe

Jag vet inte mycket om Rob Lowe mer än att han spelat in väldigt många filmer och funnits i mitt medvetande hemskt länge. Jag har inte sett många av filmerna han har gjort, men avgörande för att han får femteplatsen framför Ralph Macchio är så enkel som att Austin Powers-filmerna är roligare än Karate Kid-trilogin, även om vederbörande rollkaraktär är mindre prominent i förstnämnda.

4. Patrick Swayze

I första hand Dirty Dancing, och det räcker väl egentligen? En ikonisk roll till ett förtjusande soundtrack, världens snyggaste man? Nä men typ. Liksom med Rob Lowe har jag inte sett så mycket, men något säger mig att jag gillar Swayze. Liksom resten av världens befolkning.

3. Matt Dillon

Han var ju med i hela den där S. E. Hinton-trilogin som kom 82-83, med Tex, Rumble Fish och The Outsiders, och det var så jag lärde känna och älska honom. Vidare finns det en roll som gör honom i mina ögon oförglömlig, om han inte var det innan, nämligen den i Drugstore Cowboy (Gus Van Sant, 1989). Sedan dess har han väl hållit sig rätt så ljummen (var med i en till Van Sant-film i och för sig, som jag inte sett) men dessa meriter räcker ändå långt för mig.

2. Tom Cruise

Det kan omöjligtvis begäras en motivering för Tom Cruise. Det finns liksom ingen poäng med att rabbla upp filmer och roller, listan skulle bli oändlig. Vad som kan konstateras är att jag alltid finner stort nöje i att se Tom Cruise spela, åsidosätt hans tveksamma privatliv och kvar finns en av de mest kompetenta skådespelarna i modern tid. Och så har han varit med i fantastiskt bra filmer också, även utöver hans egen insats.

1. Emilio Estevez

Är jag dum i huvudet som sätter Gordon Bombay från The Mighty Ducks-filmerna i toppen? Javisst, och det med nöje. Emilio kanske var min allra första favoritskådis, i just den rollen. Sen älskade jag honom i The Breakfast Club, samt hans regi-succé Bobby. I mitt fall, och förmodligen enbart i just mitt fall, räcker detta för förstaplatsen på listan.

Förresten, Ponyboy-skådisen som jag inte ens minns namnet på hamnade utanför diskussionerna om listan redan från början på grund av att han inte gjort nåt av värde sen 83.

Topp5-fredag #13: Metafilmer

Metainslag i film är onekligen ett ämne som jag återkommer till lite titt som tätt. Det finns mängder och åter mängder av exempel på både bra och dåliga sådana, och i dag såg jag en som tillhör den senare kategorin och därmed inspirerat till dagens tema. Ja det finns förstås många som jag inte har sett men vet bord vara aktuella för en lista, men detta är i vanlig ordning inget facit utan bara en några bra exempel.

5. Hollywood Ending (Woody Allen, 2002)

Inga komplikationer alls kring det här, helt vanlig Allen-film som blir en aning extra intressant just för att den handlar om en filminspelning. Att Allen spelar blind regissör är en god bonus. Dråpligt!

4. Tropic Thunder (Ben Stiller, 2008)

Ett bra exempel på när skådespelare blir regissör och gör film om att göra film. Tropic Thunder är total galenskap, vilket man förstås förväntar sig när Stiller skapar film med Jack Black och andra fånar. Alltså även alldeles fantastiskt underhållande och bra. Tom Cruise gör även världens bästa cameo.

3. Argo (Ben Affleck, 2012)

Ett till exempel på föregående idé. Men nån film blir det förstås inte. Jag såg filmen på dess premiärvisning i dag och blev mycket imponerad av hur otroligt väl Affleck lyckats med allt. Sista fyrtio minuterna tillhör det mest spännande jag sett, väldigt fint exempel på något slags postklassisk historisk thriller. Längre reflektion kommer eventuellt i dagarna.

2. Sunset Boulevard (Billy Wilder, 1950)

Klassikernas klassiker kan man väl säga. Det är nu många år sedan jag senast såg filmen, så en omtitt vore onekligen på sin plats. Hur som helst en utmärkt hybrid mellan noirsk thriller och dramakomedi.

1. Peeping Tom (Michael Powell, 1960)

Peeping Toms voyeurism väcker obehag när jag tänker på det, fotografen som är fixerad av tanken på att filma den ultimata skräcken i en människas ögon. Imponerande före sin tid i sitt användande av point-of-view-perspektivet och slasherinslag (intressant att Psycho [Alfred Hitchcock, 1960 {metaparentes}] samma år använde samma grepp i världens mest klassiska slasherscen).