Jag valde att inte lyssna på något av det som läckte ut inför låtsläppet. Inte av anledningen att jag ville vara blank när jag väl fick höra låten (som jag tänker mig att en del säkert gjorde), utan på grund av ointresse. Jag hade sett intervjun med Giorgio Moroder och det var väl roligt, jag gillar ju honom, men det känns ändå lite mossigt förstås. Vidare har Daft Punk inte varit i närheten av den kvalitet de höll på Discovery, sedan dess, så varför skulle detta bli annorlunda?
Sen kunde jag ändå inte hålla mig mer än en dag. På lördagförmiddagen lyssnade jag ändå för när 80 procent av ens twitterflöde tjatar om låten känns det rimligt att lyssna för att få veta vad de skriver om. Och nog fasiken var den bra alltid, helt klart det bästa sedan Discovery, kvalitetsmässigt i paritet med det mesta på den skivan. Pharrell Williams bidrag till låten är förstås fantastiskt, precis som det mesta andra han någonsin sysslar med. Bryggan, eller vad man vill kalla det, har ett ljuvligt melodispråk som fick mig att smälta vid första lyssning, trumsektionen känns som hämtad från en Moroder-produktion från hans storhetstid och över huvud taget svänger det bara jävligt bra helt enkelt.
Jag har inte lyssnat på låten sen dess, jag räknar med att få höra den fullt tillräckligt många gånger framöver ändå. Men visst ska det sägas, att jag slutligen fick kapitulera, för Daft Punk är helt klart åter överlägsna vad gäller dansmusik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar