Jag läste att det i dag var fem år sen Arthur C. Clarke dog. Alltså innan midnatt då. Sen funderade jag på om jag skulle skriva nåt om det men insåg att jag inte hade så mycket att säga, samt att det är sanslöst lamt av mig att jag så ofta använder dödsdatum som ursäkt till att skriva nåt. Så jag tänkte vidare.
Från Arthur C. Clarke var steget till 2001 - Ett rymdäventyr det mest närliggande då jag kom att tänka på Strauss. Alltså inte den Strauss som tonsatte Nietzsches Also sprach zarathustra - det hade varit lite väl uppenbart - utan den andra Strauss, han med wienervalserna. Även An der schönen blauen Donau är ju med där, i en helt fantastisk scen. Men jag tänkte att det fick väl va.
Som en blixt från klar himmel dök en minnesbild upp av The Tales of Beatrix Potter, där samma låt spelades till djurens dans. Det krävdes inte mycket youtubande för att konstatera att det var ett falskt minne. Förståeligt då jag inte sett den sen SVT slutade sin årliga visning av den, och då var jag ju bara barnet. Att se ett klipp fick mig in på balettspåret, och jag hann tänka på både Billy Elliott och därigenom London Calling som ett naturligt steg på vägen till Elvis.
Elvis fick mig att erinra kvällen jag på något sätt konstaterade att Love Me Tender ursprungligen var en folksång från inbördeskriget, med titeln Aura Lee. Från en civil war song till en annan, When Johnny Comes Marching Home med vars hjälp vi kan ta oss tillbaka till Kubrick i och med dess medverkan i Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben (i en annan version än den länkade, klipp från filmen fann jag ej). Så där får vi väl landa, för efter det slutade jag min associationslek och tänkte istället på att jag i morgon ska se om Cloud Atlas, denna gång på bio. Och ack så jag ska älska den igen, och ack så jag ska hylla den här på bloggen i framtiden.
Sånt tänker jag på när inget annat tar upp hjärnverksamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar