Filmreflektion: Avgrundsmörkret i Margot at the Wedding

Wes Anderson är en av vår tids mest framgångsrika regissörer inom vissa kretsar. Det handlar om cool musik, knasiga karaktärer och massor av sköna retrogrejer som ser fräckt ut. Utöver magiska manus, utmärkt bildkomposition och ett modernt auteurberättande som inte är helt vanligt att se från det stora västanlandet. I skuggan av honom står Noah Baumbach. Ett slags mörk, skruvad kusin till Anderson, som jobbar med samma berättelseteknik men med en ständigt närvarande själslig svärta. Tillsammans med Anderson skrev han både Life Aquatic (Anderson, 2004) och Den fantastiska räven (The Fantastic Mr. Fox, Anderson, 2009), och när han skrev (delvis självbaserat) The Squid and the Whale (Baumbach, 2005) bad han Anderson regissera, varpå han fick svaret att han skulle göra det själv istället. Tydligen såg Anderson det där mörkret som krävdes för att göra en sådan film.

Margot at the Wedding (Baumback, 2007) har stått i min DVD-hylla i flera år nu, oförklarligt osedd. Jag antar att jag inte ville bli besviken. Men jag såg den ändå, och ack så obefogad den oron var. Det handlar om en mor och son som besöker moderns syster och hennes familj, relationerna mellan människorna skulle lika gärna kunna vara ytterligare karaktärer ur The Royal Tenenbaums (Anderson, 2001), men de hade garanterat inte fått samma uttryck där som här. Uppskattningsvis hälften av filmens repliker riktas kärleksfullt från en person till en annan, med största välmening och uppriktighet, men aldrig utan en underton av tomhet. Resten av replikerna är som de sarkastiska förolämpningar mellan syskonen i alla Wes Andersons filmer, med skillnaden att de här tar form av skruvbollar som nästlar sig in i sin mottagares allra svagaste sinnen, och skapar en djup melankoli som varar filmen igenom.

Jag ser det som att Disney arbetar med sockersöta pastellprinsessor och storörade elefanter för att visa att människor kan vara olika, att det är okej och att man ska vara sig själv. Vidare kan man se det som att Wes Anderson använder sig av de mest egocentriska figurer föreställningsbara tillsammans med väl utvalda miljöer och sammanhang för att visa hur människor måste vara sig själva, att de är som de är för att vara som de är. Avslutningsvis kan man även se det som att Noah Baumbach använder sig av sorgsna draman för att visa att alla människor är extremer som alla bär bagage tunga nog att knäcka deras ryggar om man inte sätter sig ner att vila, blottar sitt inre, för en stund emellanåt. Det finns inget rätt och fel, det finns bara människor. I kontrast till Disney-bilden av budskapet finner jag inte bara filmer som Margot at the Wedding djupt berörande och väldigt intressant som film, utan även oerhört viktig.

Oscarsgalan 2013

Det bjöds inte på särskilt mycket överraskningar i prisutdelningen, heller drog ingen film in den jordskredsseger som man kanske förväntat sig av typ Lincoln. Så det var rätt så jämnt och fint fördelat, kanske rent av rättvist. Argo blev bästa film och det var väl högst rimligt på nåt sätt. Jag har många fjolårsfavoriter jag hade valt framför den, men man vet ju hur den där filmakademien fungerar. Jag förstår liksom att The Perks of Being a Wallflower omöjligtvis kan vinna det priset, eller för den delen något mer tänkbara Looper.

En av mina onominerade favoriter, vars frånvaro jag däremot inte riktigt förstår är Cloud Atlas. Den moderna tidens mest ambitiösa film får inte ens nomineras till de sketna tekniska tröstpriser Wachowski-syskonen erövrade med The Matrix. Eller tja, det var ju uppenbarligen inte de som fick priserna, utan andra i produktionsteamet. De blev över huvud taget inte nominerade för någonting, vare sig för tretton år sen eller igår. Jag hade inte tänkt ta upp Cloud Atlas igen innan jag sett om den (vilket jag ämnar göra snarast), men har svårt att släppa det hån det innebär att den inte uppmärksammas av världens finaste filmpris. Kategorierna är många, där Cloud Atlas rimligtvis hade kunnat passa in. Men kanske är det så enkelt att akademien negligerar filmen på grund av att den står helt utanför Hollywood och ändå lyckas överträffa den industri som när denna gala. Kanske är det så att man inte vill uppmuntra till denna typ av kreativt skapande. Mycket sorgligt om det är så det är, men om det inte är så säger det istället allt för mycket om juryns förutsägbarhet och tråkiga smak.

I övrigt var Daniel Day-Lewis tacktal en fröjd, kanske rent av kvällens höjdpunkt, tillsammans med Ben Afflecks efterföljande och mer överväldigande sådana. Och så ska väl något sägas om de svenska framgångarna. Searching for Sugar Man hade förstås varit lika värdig vinnare om Malik Bendjelloul inte varit svensk, men det kanske jag är ensam om att tycka. Searching for Sugar Man är samma spektakel ändå, med samma höjdpunkter och samma brister. Men ändå kul för svenskt filmklimat förstås! Likaså de två ljudredigerarna som delade priset för Skyfall och Zero Dark Thirty.

Flest priser fick Life of Pi, den har jag fortfarande inte tagit mig för att se, även om jag länge planerat det. Men nu får det väl vara dags snart. Efter det kan vi lämna det gångna året och åter ägna oss åt de 50- och 60-talsmatinéer vi alla egentligen helst av allt kollar på.

Topp5-fredag #25: Wyclef

Det är ganska många veckor sen nu som jag senast gjorde en topp5-lista med musik, så nu fick det vara dags igen. Den senaste veckan har jag lyssnat massor på Wyclef i olika former, så fem favoriter utgör listan.

5. Man kan älska Sparklehorse finfina tolkning i oändlighet, men hur man än försöker kommer man ändå inte ifrån det faktum att Wyclefs version av I Wish You Were Here är helt oövervinnerlig. Vilken hjälte, så att säga. Pink Floyds original hör till världens bästa låtar, Wyclefs cover hör helt klart till världens bästa covers.

4. Är man tristast i världen om man utser mer än en av Wyclefs coverlåtar till hans bästa? Må i så fall så vara, för ack så bra The Fugees tolkning av The Delfonics gamla soulhit är.

3. Samarbetet med Kenny Rogers är uppenbart på spåret Pharaoe Monche när refräng samplas och upprepas i oändlighet. Men det är inte den enda kopplingen mellan countrylegenden och Wyclef, utan även refrängen från hans duett med Dolly Parton Island in the Stream förvaltas på bästa tänkbara sätt när han producerar sin radarpartner Pras debuthit Ghetto Supastar.

2. Vissa låtar kommer till en och släpper aldrig taget. Det är många år sen jag insåg storheten i My Love Is Your Love. Att en sådan supertalang som Whitney Houston fick den stora äran att spela in ett så utmärkt spåt, är så klart roligt, och det blir aldrig större än när man ser det för just var det är, enormt.

1. En av mina favoritfilmer är helt klart Hotel Rwanda (Terry George, 2004). Det är sällan som jag upplever samma enorma närvaro och känsla i en film. Soundtracket till filmen är ett av de allra bästa, och bidrar i allra högsta grad till att förmedla den känsla som filmen skildrar.

Ett försenat nyårslöfte

Jag avlägger väldigt sällan nyårslöften, det har bara hänt någon enstaka gång, då jag lovade mig själv att röka mer. Så ironisk kan jag vara, kul va? I går insåg jag hur dålig jag varit på att läsa den senaste tiden, och bestämde mig för att göra något åt saken. Så mitt försenade nyårslöfte består i att läsa mer. Jag köpte två sci fi-antologier bestående av totalt 29 noveller, tillsammans med den Wells-samling jag köpte i höstas men bara börjat bläddra i har jag sammanlagt kring 60 stycken science fiction-noveller som jag ämnar beta av på lika många dagar. Ju intressantare de är, desto oftare kommer jag återkomma hit för att skriva om dem, så jag hoppas på många sådana inlägg de närmaste månaderna.

Filmreflektion: Omoraliserande problematisering och svenskintresse i Promised Land

När Matt Damon och Gus Van Sant samarbetar igen i Promised Land (Van Sant, 2012) säger det sig självt att jag kommer älska filmen. Om än inte förbehållslöst, så gjorde jag det nog ändå. Här följer varför.

Frågan om naturgas kontra andra bränslen och energikällor är i allra högsta grad relevant. Samtidigt som Promised Land kretsar kring denna, och ställer relevanta frågor, drar man sig från att ge allvetande svar, vilket jag ser som en god egenskap. Naturgasföretaget Global Gas exploaterar byar och småstäder med löften om rikedomar till samhällenas invånare, men vilka andra konsekvenser som medföljer lämnas onämnda. Då berättandet sker genom deras representanter i och med Matt Damon och Frances McDormands karaktärer ger man det onda företaget två väldigt mänskliga ansikten, även när de stöter på motstånd i form av pålästa invånare och miljökämpar. Det sker ett par vändningar som inte nödvändigtvis hjälper till att reda ut några av frågorna kring energi, men som definitivt pekar ut det stora gasbolaget som den lika stora boven. Man presenterar båda sidorna i god dager, och det är i första hand kapitalistiska strukturer som får ta sig an kängan.

Det är mycket tack vare Gus Van Sants alltid lika finstämda och fingerkänsliga regi filmen uppnår det resultat den gör. Nog för att det hade varit intressant att se var Damon själv gjort av det hela (som det var tänkt), men ingen porträtterar människor och landskap som Van Sant. Och apropå Van Sant så är det mycket tack vare hans foto jag alltid har älskat honom, och i detta fall finns det en svensk förankring. Det är nämligen ingen annan än Linus Sandgren (som tidigare filmat bland annat Snapphanar och Kommissarie Winter) som tagit steget till Amerika och fått den stora äran jobba under Van Sants regi. Jag kan i alla fall inte tänka mig något bättre för en filmfotograf. Kul!

Filmreflektion: Peer Gynt

Här om veckan såg jag Peer Gynt (David Bradley, 1941). Bradley var bara 21 år när han gjorde denna film, och Charlton Heston i huvudrollen var ännu yngre när han här inledde sin karriär. Vidare är filmen en stumfilm, ackompanjerad av Griegs välkända programmusik. Detta är förstås fantastiskt på sitt sätt, musiken är utmärkt, men så värst hänförd blev jag ändå inte av filmen. Förutom av en scen, givetvis i Bergakungens sal. Turligt nog finns just denna scen att tillgå här på webben. Alla galna masker och den intensiva dansen korrelerar mycket väl med Grieg-stycket, och filmscenen som sådan blir både obehaglig och fascinerande. Även om filmen inte var så märkvärdig mer än att Heston var snygg, så kommer denna scen hänga med mig länge framöver. Se från och med 3:40 tills musiken tar slut, eller längre.

Topp5-fredag #24: Nyinspelningar

Här om dagen såg jag Total Recall (Len Wiseman, 2012) och det var väl inte mycket mer med det. Kanske blir det tredje gången gillt om trettio år eller så. Tills dess får vi hålla till godo med andra nyinspelningar som gillas, så här kommer en lista med fem fina. Som vanligt har jag säkert missat massor av skitbra (även om dessa filmer tenderar att vara ganska trista) och filmer som jag inte sett originalet av skiter jag också i att ta med, jag håller jämförelsen mellan tolkningarna som relevant

5. Psycho (Gus Van Sant, 1998)

Ja jag vet att alla i hela världen ungefär hatar denna skapelse. De ser det som en styggelse att befläcka Hitchcocks arv med en konventionell nyinspelning. Personligen anser jag att Van Sant hittat något intressant, har väldigt snygga färger och att Danny Elfmans musiktolkning är utmärkt. Och så är det rätt djärvt av en regissör som Gus Van Sant att experimentera med att återskapa Hitchcock bildruta för bildruta.

4. Metropolis (Rintaro, 2001)

Okej, tveksamt om den kvalar in. Baserad på en manga som i sin tur kanske är mer inspirerad av, än baserad på, Fritz Langs Metropolis (Lang, 1927). Men jag bestämmer att den får vara med här. Robotarna är mer robotlika och klasskampen representeras annorlunda, men i grund och botten har de samma andemening. Denna anime-Metropolis är en fullt värdig tolkning av tyska expressionistens magnum opus.

3. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Vid en första anblick kan det synas som att de två filmerna skiljer sig åt väldigt mycket. Den ena utspelas i Chicago och handlar om alkohol, den andra i Miami och det är mestadels kokain som hanteras. Tony Camontes mindre hälsosamma förhållande till sin syster är inte riktigt detsamma för Tony Montana. Italiensk kontra kubansk imigrant. Och. Så. Vidare. Bla bla bla. De Palmas Scarface är den fullt naturliga nyinspelningen i och med att den tar tillvara på sin tidsanda på samma sätt som Howard Hawks gjorde dryga femtio år tidigare. Vilken som är bäst är irrelevant (De Palmas tror jag bestämt), båda är fantastiska filmer och unika tidsdokument.

2. De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995)

Det mest anmärkningsvärda med De 12 apornas armé är sättet på vilket den hanterar sitt källmaterial. Chris Markers Terassen (La Jetée, Marker, 1962) har ett synnerligen annorlunda uttryck, och saknar utvecklad plot i och med att den består av ett 28 minuters bildspel. Fantastiskt av både Marker och Gilliam, den som gillar den ena måste se den andra. Två stycken helt unika och alldeles utmärkta filmupplevelser.

1. Vanilla Sky (Cameron Crowe, 2002)

Är det aslamt att sätta Vanilla Sky som etta? Den skiljer sig väldigt lite från sin förlaga Abre los ojos (Alejandro Amenábars, 1997), nästan så pass lite att den skulle kunna kallas menlös. Men för mig är den det starkare kortet av tre stora anledningar.

Nummer ett är produktionsvärdet. I många fall är detta något jag inte bryr mig nämnvärt mycket om. De flesta filmer jag faller för hade snarare tjänat på mer smuts och sämre allt. Vanilla Sky är ett undantag, som tjänar på att allt ser helt perfekt ut rakt igenom. Det skapar en känsla av overklighet som spelar väldigt väl med filmens övriga teman.

Nummer två är musiken. Bara massor av jävligt bra popmusik. Både bra ur ett popperspektiv och bra ur ett filmperspektiv. En utmärkt ljudlagd film helt enkelt.

Nummer tre är Tom Cruise. Många hatar honom, själv tycker jag att han gör så gott som varje roll han tar väldigt väl, så även denna. Inget ont om Eduardo Noriega som gör motsvarande roll i den spanska versionen, men någon Tom Cruise är han inte.