Babels torns science fiction-kanon #11: Resan till månen

Resan till månen (Le voyage dans la lune, Georges Méliès, 1902)

Det är nog inte den första science fiction-filmen, hur man än definierar. Men det är ett fantastiskt exempel på att så fort människan fick filmkameran i handen så började hon göra fantastiska saker. Resan till månen är hur man än vrider och vänder på det väldigt tidigt, och framför allt fascinerande än idag.

Georges Méliès var en trollkarl framför kameran. Han gjorde saker som jag inte tror att någon begrep sig på då, och jag gör det fortfarande inte i dag. Lekfullheten och uppfinningsrikedomen är på absolut toppnivå, och det är lika tjusigt nu som då.

Berättelsen är baserad på både H. G. Wells och Jules Verne, och är kanske den första kortfilmen att använda någon av dessa sci fi-mästare som förlaga. Så om inte för att filmen i sig är fantastisk, så bör den ses för denna saks skull.

Därför är Resan till månen given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Det stora i det lilla: Méliès och hans huvuden

Georges Méliès är förstås mest känd för den underbara Resan till månen (Le Voyage dans la lune, 1902) och ett par liknande efterföljande spektakel. Senaste veckan har jag dock hittat en till sida av hans trickfilmande som hänförde mig lite utöver det vanliga.

I två filmer varav den första 1898 och den andra tre år senare, experimenterar han med sitt eget huvud på ett väldigt fascinerande sätt. Un homme de têtes (1898), vilket i svensk översättning blir ungefär "En huvudens man" plockar han av sitt huvud för att låta ett nytt dyka upp mellan hans axlar, som från ingenstans, inte mindre än fyra gånger för att sen plocka fram banjon och spela tillsammans med dem. Vad han tar sig till när ett par av huvudena inte sjunger så fagert som han önskat, kan och bör ses med egna ögon här...

Samma tema återkom som sagt i L'homme à la tête en caoutchouc (1901) (Mannen med gummihuvud) då han har en gummiversion av sitt eget huvud fastmonterat på ett bord. En uppblåsningsmekanism kopplas in och plötsligt kan gummihuvudet fyllas med luft och bli enormt. Det är dråpligt förstås, när assistenten efter Méliès påmaningar pumpar i för mycket med följden att huvudet exploderar, varpå Méliès blir fly förbannad.

Med dagens teknik vore förstås inte de här filmerna särskilt imponerande, men man får se det stora i det lilla. Illusionen som Méliès ändå lyckades skapa när filmkonsten bara var ett fåtal år gammal, och det faktum att han inte hann mer än att få kameran i handen innan han var tvungen att börja trickfilma och experimentera. Synnerligen fantastiskt.