Babels torns science fiction-kanon #7: The Terminator

The Terminator och Terminator 2: Domedagen (James Cameron, 1984 respektive 1991)

Kanske borde trean också vara med i beräkningen, men jag har inte för avsikt att gå in på filmerna i sig utan mer den helhet de utgör. Och de två första är väl då de viktigaste.

Att inte nämna Arnold vore förstås dåraktigt. Jag har inget alls till övers för honom i vanliga fall, utan tycker att nästan alla hans roller spelas rätt katastrofalt dåligt. Men när han får uppgiften att gestalta en maskin, så gör han det onekligen oklanderligt. Hans brytning och nästan överdrivet styltiga sätt att leverera repliker på är som klippt och skuret för rollen som Terminator. James Cameron kunde helt enkelt omöjligtvis hittat någon bättre för detta ändamål.

Liksom gårdagens inläggsämne fungerar även The Terminator på två för sammanhanget vitala nivåer. Filmmässigt hör den till det bästa Cameron åstadkommit, och som action hör den till det bästa som någonsin åstadkommits. Det kittlar i varenda nerv i kroppen.

Men den absoluta nyckeln till briljans är förstås slutet i första filmen, och hur detta spinns vidare på. Ingen hade mig veterligen tidigare utforskat tidsresekonceptet på ett liknande sätt. Att Cameron dessutom vid ett första försök lyckas bemästra det, är ju inte så dumt det heller. Visst kan man prata om logiska luckor som tidsresandet medför, men jag är av den bestämda uppfattningen att eftersom vi ännu inte lyckats genomföra en tidsresa av den här typen, vet vi omöjligtvis hur logiken kring den skulle fungera. Så det är ju bara spekulationer.

Nej, med Terminator-filmerna skapade Cameron definitivt verk som både utforskar intressanta teman kring tidsresor och mänsklighet, och som präglade både sin sam- och framtid.

Därför är The Terminator given en plats i Babels torns science fiction-kanon.

Topp5-fredag #28: Tidsresor

Det finns oerhört många exempel på filmer med tidsresetema, många bra, ännu fler hiskeligt dåliga. Jag har nämnt många tidigare här i denna blogg, då det varit naturligt att göra när jag sett dem. Så det är väl egentligen på tiden att det blir en lista på ämnet. I vanlig ordning vill jag använda listan till att uppmärksamma filmer jagöver huvud taget inte skrivit om tidigare, varför följande filmer utesluts med varma rekommendationer: Primer, Looper, Timecrimes, Apornas planet, Tidsmaskinen, De 12 apornas armé samt Terassen (jag hoppas jag inte missat någon ytterligare).

Jag vill även som vanligt poängtera att det här inte nödvändigtvis speglar mina åsikter om vilka som är världens fem bästa tidsresefilmer, det finns några stycken som säkert borde vara med i toppen men som det gått för lång tid sedan jag sett, varför jag inte kan bedöma dem helt korrekt.

5. Midnatt i Paris (Midnight in Paris, Woody Allen, 2011)

Det är nästan så man svämmar över av välbehag, så njutbar är Midnatt i Paris. Av de Allen-filmer jag sett håller jag den här mest minnesvärd, vilket ändå säger en del. Tidsreseelementet är väldigt märkligt och helt orimligt, men i sammanhanget känns det helt logiskt ändå. Roliga cameos från roliga skådisar också! Och Owen Wilson på topp.

4. Source Code (Duncan Jones, 2011)

En film som får oförtjänt mycket skit, som jag upplever det. Det klart att folk hade höga förväntningar efter Moon (Jones, 2009), och många fann Source Code lite väl konventionell (va?) och ointressant. Jag tycker personligen att Source Code var toppen. Precis lagom komplicerad för en utmärkt matiné-sci fi, vilket väl ändå är den perfekta filmen i något avseende.

3. Terminator (The Terminator, James Cameron, 1984)

Terminator är given minst lika mycket för sitt inflytande som för sin kvalitet. Dess kvalitet är mest Arnold i sin typ enda bra roll, och ett hej dundrans slut som binder ihop filmen och gör den till ett smärre mästerverk, från att tidigare bara varit reko sci fi-action. Jag är medveten om att uppföljaren förmodligen borde stå här istället, men när jag såg om Terminator såg jag inte om tvåan. Borde göras snarast dock.

2. Slakthus 5 (Slaughterhouse 5, George Roy Hill, 1972)

Det är ganska otroligt hur man kan lyckas fånga en så märklig roman som Slakthus 5 på film, och göra den skaplig rättvisa. Den helt fantastiska romanen kompletteras av en rolig, intressant och smått spektakulär film. Framför älskar jag filmens klippning, sannerligen strålande. Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen utan förkunskap om boken, då det skulle kunna vara allt för förvirrande. Men om det funkar, så funkar det fan bra.

1. Tillbaka till framtiden (Back to the Future, Robert Zemeckis, 1985)

Länge gick jag i mitt liv med något vagt minne från barnsben, av scenen med alla klockorna, och lämnade filmen därhän. Jag trodde väl att den skulle vara fånig och dåligt och gud vet vad. Jag är nu väldigt glad över att jag såg filmen på riktigt, reviderade min uppfattning och kom att älska hela trilogin. All film måste inte vara världsomvälvande, förändra ens sätt att tänka. Tillbaka till Framtiden tillhör toppskiktet av världens mest underhållande filmer, utan att förändra världen.