Topp5-fredag #44: Fermis paradox

Vanligtvis ägnar jag mig åt popkultur, men varför inte slänga in lite populärvetenskap i det hela också? Stephen Webb har skrivit en bok med femtio tänkbara svar på Fermis paradox, det är en rolig bok. Jag har inte läst hela men jag har läst några kapitel. Fermis paradox är alltså typ motsättningen mellan sannolikheten för intelligent liv i universum och bristen på bevis för detsamma. Lösningarna svarar alltså för anledningar till varför det saknas bevis, varför vi inte fått kontakt med utomjordiska civilisationer. Dagens topp5-lista består av fem potentiella skäl till vad detta beror på, sammanställda av Stephen Webb. Alla är intressanta och fascinerande på sina respektive sätt, och utgör alltså bara en tiondel av de svar på paradoxen som presenteras i If the Universe is Teeming with Aliens... Where is Everybody?.

5. Signalen är redan här, ingen ser den

Sökandet efter intelligent liv i universum har genom SETI-projekt pågått i flera decennier, obeskrivligt mycket information har samlats in. Bland all denna data är det inte otänkbart att signaler från andra civilisationer redan döljer sig. Det kan vara så att vår utrustning för att ta emot och läsa av signalerna är bristfällig. Det kan vara så att artificiella signaler stör sändningar. Det finns möjligheten att vi missat försök till kontaktsökning från liv i universum. Förhoppningsvis är detta inte fallet, det skulle innebära att dessa decennier av sökande varit totalt bortkastade. Men vad vet man.

4. Alla lyssnar – ingen sänder

Det är väl svårt nog att försöka ta emot signaler kan tyckas, men att sända dem måste ändå vara ännu svårare. Nog för att vi på jorden skickar ut mängder av sändningar på alla möjliga tänkbara sätt. Men vartåt då? Ja, utåt, bortåt, förstås. Men jorden snurrar och allt annat likaså, det har bevisats väldigt svårt att över huvud taget kunna upptäcka dessa sändningar bortanför Plutos omloppsbana. Tanken känns inte långsökt, att alla andra eventuella civilisationer sitter liksom vi, och sänder och sänder och sänder utan att nå någonstans, och ändå funderar på varför sjutton ingen sänder nåt till dem. För man kan nog förutsätta att alla lyssnar efter sändningar, men om ingen når tillräckligt långt, så ter sig hela verksamheten näst intill onödig.

3. Den beboeliga zonen är för begränsad

Den beboeliga zonen är det intervall av avstånd från sin stjärna där en planet lik jorden kan erhålla rinnande vatten, vilket anses vara det viktigaste kravet för att liv ska kunna uppstå. Detta intervall är relativt brett, och det borde finnas många exempel på planeter av vår art som befinner sig i dessa, men det finns ett problem.  en beboeliga zonen är föränderlig. Den i förlängningen beboeliga zonen avgörs av stjärnans utveckling, vilket påverkar vilken energi den alstrar. Man beräknar att det krävs en miljard år i den beboeliga zonen för att utveckla intelligent liv, men ”the countinuously habital zone” begränsas väldigt mycket av stjärnans utveckling. Som tur är för oss jordbor befinner sig jorden ganska mycket i mitten av den beboeliga zonen, varför den begränsning som appliceras genom föränderligheten inte påverkat oss ännu, utan låtit oss leva exceptionellt länge.

2. Zoo-scenariot

Zoo-scenariot är Webbs ord. Vid myntandet av idén kallade dess upphovsman John Ball det hela för en hypotes, men snarare än en hypotes anses det då vara ett tänkbart scenario för att man inom vetenskapen skall kunna testa en hypotes validitet. Zoo-scenariot kan inte testas, utan är i allra högsta grad en science fiction-berättelse applicerad på jorden och vår vetenskap. Den tar avstamp i den Galaktiska klubben (klubben där alla vintergatans civilisationer är medlemmar, men uppenbarligen inte vi jordbor, än) och menar att högre medlemmar i denna just nu, i skrivande stund betraktar oss människor likt på ett zoo. Eller för den delen som Big Brother-huset. Och så länge vi människor sätter folk i hus för att kunna skratta åt dem på TV, så kommer Tralfamadorianerna betrakta människor på samma vis. Vare sig det bara är i Kurt Vonneguts bibliografi, eller även i verkligheten.

1. ”De existerar och de är vi – vi är alla utomjordingar!”

Det framstår som en odiskutabelt faktum att allt liv på jorden härstammar från samma källa. Släktskapen mellan alla levande organismer är slående starka. Att hävda att låt säga räkor är utomjordingar är väldigt banalt, även om de ser rätt äckliga ut. Däremot bör man kanske inte förkasta idén att den nämnda källa som vi alla härstammar ifrån är av utomjordiskt slag. Obemannade månlandare har fört med sig bakterieliv till månen, och dessa bakterier var vid återkomsten till jorden ännu i liv. Det finns alltså bevisligen organismer som kan överleva i rymden, om än bara som längst några få år. Att denna möjlighet över huvud taget existerar öppnar upp för tanken att livet en gång i tiden anlände till jorden från rymden. Så ja, var är då alla utomjordingar? Ja, det är vi det.