Jag läste lite vad folk tyckte om Manhattan (Woody Allen, 1979) efter att jag sett den, och reagerade på hur vissa tyckare inte anser att karaktärerna i filmen känns äkta. Liknande kritik fick Margot at the Wedding (Noah Baumbach, 2007) utstå när den kom, åtminstone av vissa svenska kritiker. Och min generella uppfattning är att det finns många fler exempel, att detta för många filmtittare är ett vanligt problem.
Personligen tycker jag att det är så konstigt. I Margot rörde det mest huvudpersonen, Margot själv. Det skrevs att ingen mamma beter sig så, ingen mamma skulle tala som hon gör till sin son. Givetvis tar Baumbach till extremer för att göra sin poäng, men det finns ingen anledning i världen att tro att såna mammor inte existerar i verkligheten. I Manhattan vet jag inte vad som skulle vara falskt med karaktärerna. Att Isaac Davies är en pretentiös fåne som gjort till sitt livs kall att ogilla pretentiösa fånar? Jag kan upplysa världen om att såna finns det gott om. Ta mig tusan, jag var väl en sådan själv tills jag kom på bättre tankar för några år sen. Eller är det de komplext intrasslade otrohetsaffärerna som inte skulle finnas på riktigt? Tyvärr finns de också. Det är svårt att veta vad som åsyftas när konkreta exempel saknas i kritiken.
Oavsett vilket finner jag det väldigt märkligt att så många uppfattar dessa filmkaraktärer som orealistiska. Att deras extro- eller för den delen introverta beteende inte skulle återfinnas i verkligheten. Men människor har uppenbarligen svårt att föreställa sig saker sanna, när de inte är hämtade ur deras direkta närhet. Konstigt tycker jag, att ingen ifrågasätter krigsfilmer, eller de fiktiva verk som handlar om lönn-, serie- eller massmördare. Min personliga ståndpunkt är att dessa företeelser är långt mycket mer främmande än människor som är lite udda. Nog för att Margot är en horribel människa, ingen får behandla sitt barn som hon gör. Men såna finns också på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar