The Matrix: en hyperrealistisk kritik av det postmoderna tillståndet

Jag fick tidigare i våras uppgiften att redogöra för The Matrix och postmodernismen, så detta gjorde jag. Här är resultatet.

The Matrix (Lana och Andy Wachowski, 1999) förändrade spelreglerna för action-genren i allmänhet såväl som science fiction-genren i synnerhet när den kort innan millennieskiftet gick upp på biograferna. Väl bemött av både kritiker och publik stod det redan tidigt klart att den skulle komma att få stor inverkan på efterföljande filmer. Vad som är intressant är hur senare science fiction-filmer, exempelvis Source Code (Duncan Jones, 2011), The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011) och Oblivion (Joseph Kosinski, 2013) alla med fördel läses som postmoderna verk. Hänvisningar till tidigare populärkulturella berättelser och symboler är mer eller mindre ständigt påtagliga, och då inte minst de till The Matrix. Detta postmoderna förhållningssätt mellan nämnda filmer och The Matrix blir särdeles intressant om man analyserar hur The Matrix i sig förhåller sig till postmodernismen i stort. Av denna anledning ämnar jag i min essä göra just detta, för att visa hur The Matrix dels själv utgör ett gott exempel på postmodern film, men även förmedlar just en postmodernistisk kritik. Inledningsvis kommer jag att argumentera för att The Matrix uppfyller diverse viktiga aspekter som gör den till ett postmodernt verk, stött på postmodernismens främsta teoretikers idéer om vad som utgör postmodernitet. Därefter kommer jag problematisera och kontextualisera detta för att påvisa filmens dubbelhet. Det kommer visa sig att The Matrix lämpar sig både som postmodernistiska kritikers slagpåse och deras förfäktare, på en och samma gång.

”I imagine, right now, you must be feeling a bit like Alice, tumbling down the rabbit hole.” Enligt Storey pekar filmvetaren Frederic Jameson på det filmiska syndromet han kallar för schizofreni som en viktig och bärande ingrediens i den postmoderna soppan. Det handlar om hur filmer citerar, parafraserar och hänvisar till andra filmer och verk, vilket även Jim Collins identifierat som en trend i senare film. Ovanstående citat är hämtat från den numera klassiska scenen där Morpheus presenterar ett blått och ett rött piller för Neo. ”You take the red pill and you stay in wonderland and I show you how deep the rabbit hole goes.” Inom loppet av någon enstaka minut har filmens dialog dels hunnit referera till Alice i Underlandet, och redan även återkopplat till sin referens. Detta sker ombord på luftskeppet Nebuchadnezzar vars namn delas av den bibliska Kung Nebukadnessar II, och vars estetiska utformning i enighet med filmens övriga teknologiska interiörer osökt för tankarna till William Gibsons cyberpunkromaner och förstås i och med att det är ett luftskepp även till steampunkens förgrundsgestalt Jules Vernes intrikata beskrivningar av Nautilus teknologiska utformning i En världsomsegling under havet. Inte långt efter detta, när Neo ska försvinna in i matrisen, ropar Cypher åt honom ”[B]uckle your seatbelt, Dorothy, 'cause Kansas is going bye bye!” Med detta citat är det återigen tydligt vad som åsyftas, det är givetvis en vinkning till Frank Baums Trollkarlen från Oz. Referensregnet står tydligt som spön i backen, men då är de allra viktigaste ännu inte avhandlade. Dessa följer här.

Framför det schizofrena tillståndet placeras i Jamesons tolkning av postmodernismen filmen som pastisch. I den här läsningen finns det två alternativ på vilka The Matrix kan sägas vara en pastisch, som båda är högst relevanta för den postmodernistiska analysen. Den första handlar om Platons grotta, där Neos nyfunna vetskap om den verkliga världen utanför matrisen fungerar som en analogi för den man i Platons grotta som fick se den verkliga världen snarare än bara skuggfigurerna på grottans vägg. Den andra oundvikliga tolkningen är The Matrix som en pastisch på Baudrillards teorier om simulacrum. Storey beskriver Baudrillards definition av simulacrum som en identisk kopia som saknar original. I The Matrix är det på just detta sätt som den digitala matris-världen förhåller sig till den utomstående verkligheten. Världen som människorna så att säga lever i är blott en representation av en sedan länge svunnen tid, hur mycket av den representationen som två hundra år senare stämmer överens med sin ursprungliga förlaga går inte ens att spekulera i. När filmens intrig utspelar sig ett par sekel in på det nya millenniet finns inget original att tala om, till den identiska kopian matrisen utgör. Vad som även är relevant i sammanhanget är Baudrillards begrepp hyperrealism, som innebär att gränsen mellan simulation och verklighet inte längre syns klart, simulationen kan rent av kännas verkligare än verkligheten. I en exemplifiering med Disneyland på ena sidan och vardagslivet i Los Angeles med omnejd på motsatt sida menar Baudrillard att det artificiella, konstruerade Disneyland i själva verket ett ett slags essens av verkligheten, medan världen utanför utgörs av simulering och hyperrealism. Det handlar då inte längre om huruvida verkligheten representeras korrekt, utan att dölja hur den inte längre är verklig. På samma sätt är premissen för den styrande klassen i The Matrix att dölja vilken verklighet som är den sanna, om någon sådan ens kan sägas finnas.

De två nämnda pastischerna, tillsammans med diverse religiösa motiv som filmen återger, bildar tillsammans ytterligare en viktig faktor till postmodernismen. Teoretikern Lyotard var en av de första, om inte den allra förste som filosoferade kring det postmoderna tillståndet. Centralt i hans idévärld är där ett slags mångfald, multipla världsvyer som möts. I motsats till den föregående modernismen där enskilda ideologier bar sina verk och dess berättelser, låter postmodernismen flertalet röster göra sig hörda i en kör av livsåskådningar, perspektiv och idéer. En biblisk referens har jag redan nämnt, men idéer går att utröna från alla de stora världsreligionerna. Mest påtagligt är förstås hur Neo likt Messias, Jesus eller Muhammed är den utvalde. Samtidigt använder sig filmen av ett orakel som fungerar som referens till antik grekisk mytologi, och östasiatisk kampsport som för tankarna lika mycket till sin geografiska härkomsts kulturer som till hongkong-action. Den mångfacetterade religiösa bilden tillsammans med Platon och Baudrillard sammanställs till ett praktexempel på vad Lyotard menar med heterogena världsbilder framför definitiva sanningar.

Innan jag går över till nästa del vill jag ta upp en sista aspekt som stärker The Matrix funktion som postmodernt studieobjekt. Storey skriver om postmodernismens uppkomst, och hur den uppstod delvis som en motreaktion mot modernismens kanonisering. Det ligger i en motkulturs natur att vara subversiv, och genom att ifrågasätta vad som anses som obestridbara klassiker, negligera vad som betraktas som en litterär storhetstid och istället bejaka det låga i kulturen, är postmodernismen otvetydigt omstörtande. I föregående mening finns två aspekter att ta tillvara på. Storey beskriver hur skillnaden mellan högt och lågt gällande kulturella värden i postmodernismen blir mindre och mindre betydelsefull. Man kan rent av säga att det inte finns någon skillnad, för det finns inga riktlinjer som direkt och definitivt avgör var en postmodern text hör hemma. I The Matrix lyfter man upp Alice och Dorothy, som förvisso kan ha hört till något slags kanon redan tidigare, men som under 1900-talet nått status som populärkulturella symboler snarare än något annat, och på så sätt förflyttats en ganska god bit från finrummen. Att dessa referenser förekommer i filmen samtidigt som Baudrillard, Platon och bibeln är närvarande är sannerligen i allra högsta grad att radera gränserna mellan vad som kan anses vara högt och lågt. Den andra aspekten är just The Matrix omvälvande kraft. Denna fungerar på flera nivåer, och blir således en naturlig övergång till min nästa del. Dels visade sig The Matrix vara omvälvande som film, den förvirrade och förbryllade lika mycket som den fascinerade, och sedan den släpptes har inte film i dess genre sett likadan ut som innan. Vidare är the matrix, matrisen omvälvande för Neo – eller kanske är det rent av snarare verkligheten och sanningen som är det omvälvande, det subversiva. Slutligen skapas en metanivå när man läser in postmodernismen i Neos världsbilds omkullstörtande. Samma funktion som filmens förhållande till postmodernismen har för den postmodernistiska diskursen, har de postmodernistiska inslagen för Neo.

Jag har nu redogjort för hur The Matrix fungerar som postmodern text, och snuddat vid hur den själv representerar vissa postmodernistiska teorier, men just detta innehåll ämnar jag nu ägna den avslutande delen av essän åt. Det främsta och tydligaste exemplet på detta är förstås filmens inkorporering av Baudrillard. Att den exemplifierar och konkretiserar konceptet simulacrum är egentligen bara en början, ännu tydligare är det då hans bok Simulacres et Simulation syns i bild tidigt i filmen. Genom att på ett så explicit vis hänvisa till det specifika verk som ligger till grunden för filmens premiss, utger man sig indirekt för att föra bokens författares talan. I ganska stor utsträckning är The Matrix en direkt tolkning av Baudrillards filosofier, den knyter an till begrepp och termer, idéer och koncept. Trots karaktärsdragen för postmodernitet som filmen dras med, så finns alltså ett resonerande kring detsamma, och att det blir ett komplicerat förhållande mellan filmen och nämnda ism är därmed ganska naturligt. Jag vill därför avslutningsvis konkretisera med två tydliga exempel på The Matrix dubbelhet, en triumf och ett misslyckande, oavsett vilken vinkel man ser det från.

Jag börjar med misslyckandet, om man förutsätter att målsättningen är att nå enighet med Baudrillard och slå det postmoderna på fingrarna. En viktig poäng angående hyperrealismen missar man i The Matrix. Enligt Baudrillard förlorar hyperrealismen helt sin mening ifall åtskiljandet mellan fiktion och verklighet inte längre är möjligt att göra. Storey påpekar just hur vissa anhängare till filosofen tolkar det så, att hyperrealism uppstår när människor inte längre kan skilja mellan verkligt och overkligt, men han menar att det snarare handlar om att gränserna blir mindre viktiga. Enligt denna läsning av Baudrillard misslyckas The Matrix med att tangera hyperrealismen, om den virtuella världen i filmen är en hyperrealism så spelar det ändå inte längre någon vidare roll, just av den enkla anledningen att dess befolkning inte ser någon skillnad. Emellertid är det drivande för filmens intrig att det bara är ett fåtal rebeller som ser skillnaderna, och antar som uppdrag att visa dem för världen, men för världsinvånarna i stort är hyperrealiteten meningslös. Vidare tappar den funktion som sådan i och med att de rebellerna som ändå ser skillnaden bedömer gränserna mellan verklighet och fiktion som allt annat än oviktiga. Så nog för att man använder sig av fenomenet som Baudrillard beskriver, om än i en någorlunda annan mening, begreppet blir ändå inte riktigt relevant på det sätt som man gör anspråk på genom sina uttalade Baudrillard-referenser eftersom hyperrealismen inte fyller någon direkt funktion. Man skulle kunna hävda att nyckeln till att lyckas med den postmoderna eklekticismen är att ta tillvara på de källor man plockar ifrån, men genom att bara lyckas halvvägs med Baudrillard och hyperrealismen hamnar The Matrix i detta avseende på sätt och vis i slaskhinken med refererande för referatets skull.

Min sista punkt vill jag tillägna Frederic Jamesons sista poäng, förhållandet mellan postmodernismen och neokapitalismen. Jameson ser postmodernismen som en kulturellt symptomatisk motsvarighet till det kapitalistiska samhället, som ett hopplöst kommersiellt kulturellt uttryck. I motsats till modernismen som gick emot den strömlinjeformade kommersialismen bejakar och stärker postmodernismen densamma. Å ena sidan är The Matrix onekligen ett kommersiellt anpassat verk, utgivet av ett av de stora filmbolagen och enormt inkomstbringande. Å andra sidan utför den i min läsning en subtil men påtaglig kritik mot det kapitalistiska samhället. Det finns en konsekvent genomförbar läsning av den artificiella intelligensen som tagit över världen som en allegori för stora företags framfart. Läsningen kan tyckas vara långsökt, men det finns en bärande passage i en scen som öppnar upp och gör den nästan oundviklig vid en kritisk analys av filmen: när Neo får matrisen förklarad för sig. Under processen berättar Morpheus om hur människor inte föds, utan odlas till världen. Paralleller till hur kapitalism odlar människor till att arbeta och tjäna dess syften känns inte lika långsökta som de annars hade gjort. Fortsättningsvis är filmen således en kamp och strävan efter frihet från ett system som förslavat mänskligheten. Genom denna ambivalens inför postmodernismen som kommersiellt uttryck framstår filmens dubbelhet än tydligare, och det är på intet sätt möjligt att avgöra i vilket fack den hör hemma.

Man kan alltså på sätt och vis säga att The Matrix i någon mån faller på eget grepp, genom att sätta upp Baudrillards spelregler men sen ändå gå i den postmodernistiska fällan. På så sätt utgör filmen en omedveten självkritik. Detta förutsätter förstås att Baudrillards filosofi är idealet, och misslyckandet ligger här i så fall i det faktum att Wachowski-syskonen får detta ideal att framstå som eftersträvat och önskat när de väljer att basera sin film kring dess teorier. Emellertid kan man å andra sidan läsa filmen som ett antipostmodernt verk just för de aspekter där den faktiskt tar avstånd från teoriernas definitioner. Genom att anamma ett specifikt uttryck som associerar filmen med postmodernism och identifierar den som sådan, men även bifoga en tydlig kritik och ifrågasättande av det samhälle och de normer som uttrycket uppstått ur, sker ett avståndstagande från begreppets innebörd. Således fyller dubbelheten en viktig funktion som meningsbringande till en film som genom den förmedlar en diverserad bild med nyanser som inte träder fram vare sig i postmodernistisk teori eller i postmodern text.

En andra ansats

Oj oj oj. Dryga två månader har gått sen jag skrev något här senast. Istället har jag funnit andra forum för mina uttryck. Det har blivit dikter och låtar och uppsats. Men saknaden blev för stor. Vidare inlägg att vänta.

Sökandet efter ett nytt uttryck

Det har hänt saker. Att plugga två gånger heltid, därtill extrajobba vid tillfällen, satsa på att lyckas med rockband samt nära ett aldrig sinande filmintresse konsumerar onekligen tid. Dessutom försöker jag ju träffa människor så gott det går också. Eftersom jag utöver ovanstående dessutom skriver filmrecensioner för nätpublikation finns sällan nog med inspiration eller tid att uppdatera här som förr.

Det andra som hänt är högst personligt. Framför allt är det ett par saker som är de direkta anledningarna till att jag behöver uttrycka mig i ett annat format. Det kan röra sig om små poem, korta prosaiska stycken, eller för den delen andra ej textbundna former. Kort sagt kan sägas att jag gått och blivit pretto igen.

Det hela sker här. Den ser för jävlig ut i åtminstone min dators webbläsare, men är väldigt fin i Apples telefoner och surfplattor.

Och det ska även sägas att det är Davids förtjänst jag vågade lämna denna trygga och mig sedan snart sju år trogna bloggportal, när han gjorde detsamma och startade en fin blogg om amerikansk humor. Jag gillar texten mer än jag intresseras av dess innehåll, men läs den för all del.

Apropå Wes Anderson - symmetriska scener

Nu i Wes Anderson-tider pratas det mycket om hans foto, framför allt så har det dykt upp en viral video som exemplifierar hans kärlek till symmetri. Den har förstås länge varit en orsak att älska Anderson, han använder den onekligen som ingen annan. Jag gissar att det är en av de tendenser han plockat från Stanley Kubrick. Såhär såg ju liksom 2001 ut. Eller varför inte The Shining? (jag hade infogat bild, om det inte fanns alldeles för många scener som exemplifierar detta att välja mellan)

En annan favorit jag har är Den lilla butiken. Även den kan tänkas ha legat till grund för delar av Andersons uttryck, inte bara fotomässigt då. Dialogen, är nog den aspekt som slår mig hårdast. Såhär kan den se ut. I den finns flera exempel på hur man lät dess huvudpersoner spegla varandra i varsin halva av bildrutan, och därigenom skapa symmetri. Väldigt elegant.

Jag skulle även vilja påtala en av de allra snyggaste promobilder jag känner till, tagen från supertjusiga Cosmopolis. Ett roligt sammanträffande kan sägas vara att dess regissör David Cronenberg använt fyra av skådespelarna i The Grand Budapest Hotel i framträdande roller i sina egna filmer. Nåja, lite roligt sammanträffande i alla fall.

Just det. Avslutningsvis måste ju även Yasujiro Ozu nämnas. Jag har inte sett filmen, men denna trailer visar ganska väl vad jag menar. Hans orörliga kamera bäddar för lysande symmetrisk bildkomposition.
God Morgon (1959) av Yasujiro Ozu - Trailer

Topp5 #69: Gus Van Sant

Jag tänker att det är lika bra att bryta nu. Det blir mer sporadiskt, topplistorna kommer när jag har nåt att skriva istället för varje fredag. Inläggen kommer över huvud taget när jag har nåt att skriva. Och nu har jag det. För härom veckan såg jag Last Days och är därmed klar med Gus Van Sant, alla filmer är sedda. Jag hade sparat denna sista för att jag inte ville att det skulle ta slut, men det var förstås oundvikligt att det skulle ske förr eller senare. Så nu är det dags att lista hans fem finaste långfilmer hittills. I framtiden kan det givetvis komma att ändras.

5. Paranoid Park (2007)

Det här är nog nästan det allra bästa exemplet som visar hur otroligt bra Van Sant är på att skildra ungdom. Både ungdomen som livsfas, och ungdomar som individer. Det var just denna egenskap som fick mig att älska hans filmer när jag själv var i motsvarande ålder, och det är en av de kvalitéer som jag fortfarande älskar mest med honom.

4. På drift mot Idaho (My Own Private Idaho, 1991)

Det stora mästerverket enligt de flesta, och på sätt och vis stämmer det naturligtvis. På drift mot Idaho är en epokgörande amerikansk indieodyssé, en film som i mångt och mycket saknar motstycke. Den har uppnått kultstatus tack vare River Phoenix medverkan, men den är förstås långt mycket mer än så. Fundamental för den fortsatta amerikanska indiefilmens utveckling och en sanslöst vacker film.

3. Gerry (2002)

Den inledande delen i Gus Van Sants dödstrilogi är en udda bit. Två män utgör det enda väsentliga i skådespelarensamblen, och samtalen mellan dem är den enda dialogen i filmen. Dock säger de inte så jättemycket. Fotot säger desto mer, med samtidigt minimalistiska som storslagna miljövyer tangeras hopplösheten i situationen som huvudpersonerna befinner sig i. Det är stort filmskapande, detta.

2. Elephant (2003)

Det följsamma fotot och den naturalistiska skildringen av till synes en helt vanlig dag sätter Van Sant i en betraktande ställning snarare än en ledande, dömande eller moraliserande sådan. Lågmäldheten blir filmens nyckel och gör den så mycket mer intressant än alla andra filmer som gjorts på ämnet. Det är även en av de starkaste filmer jag sett, lika brutalt jobbig varje gång.

1. Good Will Hunting (1997)

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här. För mig är det så självklart bara, filmen är, scen för scen, definitionen av filmperfektion i mina ögon. Min favoritscen är när Skylar frågar Will om han vill ta en kaffe någon gång, varpå Will föreslår att de istället kan äta några nävar karameller för att det är precis lika godtyckligt som att dricka kaffe. Eller förstås när Will sätter den där Michael Bolton-kopian på plats inne på baren där Chuckie beställer en "pitcher of the finest laaager in the house" med bred bostondialekt. Eller för all del alla psykologsessioner, både de lustiga där Will fånar sig och såklart de fantastiska samtalen Sean. Och så gör det ju inte saken sämre att Elliott Smiths musik är frekvent närvarande filmen igenom. Min favoritfilm.

Filmreflektion: Den stora skönheten

I morgon har en av mina favoriter från 2013 premiär på svensk bio, Den stora skönheten. Eftersom jag inte fått den tilldelad mig att recensera, så skriver jag ett kortare inlägg här istället.

Det som i första hand är slående med Den stora skönheten (näst efter dess svenska titel då, som är en direktöversättning men väldigt vacker även som sådan) är hur visuellt makalös den är. Det är oerhört storslaget filmskapande, med långa tagningar, avancerade kameraåkningar och lysande fin scenografi. Trots Only Lovers Left Alive är nog ändå Den stora skönheten fjolårets mest estetiskt fulländade film. Vidare förstärks den storstilade estetiken av ett narrativ med en dramaturgi som på alla plan tangerar bombastiken både i sina förtjänster och tillkortakommanden. Tillkortakommandena består då mest av abstraktioner, hur allt känns väldigt svävande och sällan särskilt konkret. Och egentligen är tillkortakommanden ett felaktigt ord, då det indikerar att det skulle vara brister. I själva verket gör just det faktum att narrativet i detta avseende speglar det fototekniska verket mer sammanhållet än tvärtom. Att den odsseiska berättelsen även den speglar rummen den utspelar sig i är en mer uppenbar triumf.

Älskvärt är även hur filmen parafraserar 8½, och i förlängningen hur den utgör en hyllning av Fellini i synnerhet, och vidare bejakar den italienska filmhistorien i allmänhet. Även denna aspekt stärks av att vara så distinkt påtaglig samtidigt som filmen som eget verk står på så starka egna ben. Hade den inte varit en så bra film, så hade dess fellinieska drag eventuellt gjort den till en blek pastisch. Med så goda övriga kvalitéer blir det istället den värdigaste av hyllningar.

Och för all del, se den på bio, där det fantastiska fotot kommer till sin rätt. Jag ämnar definitivt se om den som sådan.

Oscarsgalan 2014

I kväll är det dags för filmbranschens årliga ryggdunkarfest, kvällen för året då man ser förbi all avant garde och ägnar sig extra helhjärtat år Hollywood och allt vad det innebär. Det är ju kul, förstås. Så jag ska här framföra mina önskemål gällande respektive (enligt mig) stor kategoris pristagare.

Bästa originalmanus

I mina ögon är den rimliga vinnaren Her, där Spike Jonze lyckats förena ett underbart relationsdrama med existentiella frågor på ett gediget vis. Att han dessutom knyter an till alla stora teman i science fiction-historien gör honom till given favorit hos mig.

Bubblare är Nebraska.

Bästa manusadaption

John Ridley kan gärna få ta hem denna för 12 Years a Slave. Ju fler svarta pristagare, desto mer betydelsefull gala. Och så är han ju så klart väl värd det. Annars kan jag tänka mig Before Midnight så en kvinna får vara med och dela på priset.

Bubblare är i tredje hand då Philomena.

Bästa musik

En till önskan till Her. Dels för att det var helt lysande musik i filmen, och dels för att jag gärna unnar Owen Pallett en sådan framgång. Och för all del William Butler också.

Bubblare är Gravity.

Bästa utländskspråkliga film

Jag får väl skämmas en smula när jag bara sett en av de nominerade filmerna. Ändock kan jag inte låta bli att vurma för den jag har sett, Den stora skönheten. En av årets allra vackraste filmer som är lika delar hyllning till Fellini som allmänt utmärkt. Klart den ska ha Oscarn också.

Bästa klippning

Det är inte direkt så att jag gillade Captain Phillips särskilt mycket, men Paul Greengrass omgav sig ännu en gång med oerhört kompetenta filmarbetare. Klipparen Christopher Rouse gjorde ett anmärkningsvärt bra jobb, och kan gott prisas för det.

Bubblare är Gravity.

Bästa foto

Svåraste kategorin att avgöra i, känns det nästan som. Så många supersnyggt fotade filmer. Men min önskan faller ändå på Prisoners som saknar övriga nomineringar. Dels kan det vara tröstpris, dels är det nog när allt kommer omkring årets snyggaste film med klassiska mått mätt.

Bubblare är Inside Llewyn Davis.

Bästa manliga biroll

Här förtjänar Captain Phillips en Oscar till, hör och häpna. Barkhad Abdi är oerhört bra, och ett gott exempel på etnisk självrepresentation när den är som viktigast. Ofta missas den nämligen även då.

Bubblare är Dallas Buyers Club.

Bästa kvinnliga biroll

Jag tycker Lupita Nyong'o gjorde det väldigt hedersvärt i 12 Years a Slave, hon bidrog med nyans och gjorde genom sin stora prestation filmen än mer drabbande än den redan var. Varje Oscar till en afrikan är dessutom en dubbelt så viktig sådan.

Bubblare är August: Osage County.

Bästa manliga huvudroll

Än en gång måste jag säga 12 Years a Slave, för Chiwetel Ejiofor förtjänar det verkligen. Mästerverket som filmen utgör hade varit omöjligt om det inte vore för dess starkt strålande huvudrollsinnehavande stjärna.

Bubblare är Nebraska.

Bästa kvinnliga huvudroll

Utan att ha varit ett större fan av filmen kunde jag liksom övrig kritikerkår konstatera att Cate Blanchett gjorde en sensationell insats i Allens Blue Jasmine, och visst kan hon för all del belönas för det.

Bubblare är Philomena.

Bästa regi

Jag finner det märkligt vilka filmer som inte är nominerade här. De riktiga utmanarna saknar jag i listan. Valet blir därför ytterligare självklart, Steve McQueen för 12 Years a Slave, förstås. Det är på tiden att det prestigefyllda priset för bästa regi går till en svart regissör, inte minst när filmen han gjort är denna.

Bubblare är Gravity.

Bästa film

Jag är så tråkig och förutsägbar att jag även här måste säga 12 Years a Slave, förstås. Både för att det är årets starkaste filmupplevelse, ett hantverksmässigt gediget och fulländat verk, och en historiskt betydelsefull film. Skulle den belönas med denna Oscar så skulle det vidare vara en historiskt betydelsefull Oscar.

Bubblare är Her.

Min stora favorit är alltså tveklöst 12 Years a Slave, jag hoppas den får alla tänkbara priser. Dock befarar jag att Gravity kommer plocka hem mer än den förtjänar, och risken finns att American Hustle och Dallas Buyers Club kommer in och förstör mina planer också. Även om det ska sägas att jag uppskattat alla årets oscarsfilmer, så finner jag flertalet av dem omotiverat nominerade. Framför allt så saknar jag Prisoners i flera kategorier, och jag hade gärna sett Only Lovers Left Alive nominerad för produktionsdesign och foto åtminstone. Eller varför inte originalmusik. Jag tycker även att The Selfish Giant borde ha en plats i galan. Så man får väl helt enkelt vänta och se vad det blir av det hela.