Decenniets kulturgärning - svenskt kultspel online

Drakborgen gavs ut av Alga för snart trettio år sen och präglade många ungdomars uppväxt. Jag vet inte om jag och min bror egentligen spelade lika mycket som vi lekte, förmodligen var Drakborgen det mest komplicerade spel Alga någonsin lanserat i Sverige. Hur som helst, när det kommer till svenska sällskapsspel så är Drakborgen kanon, det får inte missas. Originalutgåvan brukar gå för ett par hundra åtminstone på Tradera och dylikt, varför denna online-version förstås är varmt välkommen.

Anpassat för endast en spelare, med highscorelista lämpar sig detta utmärkt för digitalt spelande, då man som ensam spelare sällan skulle orka packa upp hela spelet och korten och allt vad fan och hans moster kokat ihop för att spela på egen hand. Spelet är lika förbannat svårt som alltid och man dör för jämnan. Utmaningen ligger främst i att över huvud taget få med sig nån skatt levande från borgen, når man rent av skattkammaren utan att dö på vägen ut så har man god chans på topplistan.

Det känns som att spelet förutsätter att man kan reglerna sedan innan, men å andra sidan är det nog bara då man ens är intresserad av att spela. Jag känner lite att det är för sent i tiden, att en webbläsarversion är passé, och att en app vore betydligt mer intressant. Det kan någon jättegärna få pilla på förstås, men samtidigt ligger denna version helt i linje med vad Drakborgen står för. Det är originalkorten och spelplanen som är inscannad och spelprotokollet gör att spelet liknar de textbaserade rollspel som utvecklades för hemdatorer samtidigt som Drakborgen var aktuellt. Jag tycker att det är fantastiskt att någon bemödat sig med att programmera detta, och det är ett exceptionellt tidsfördriv som jag trots många försök inte nått längre än till hiscorelistans tjugotredjeplats i.

Spela!

Topp5 #32: Originalen man kanske inte kände till

Det görs många covers inom musik. Förr i tiden kallades det inte covers, utan inspelningar. Låtskrivare skrev låtar som skivbolag köpte för att spela in. Därför finns många gamla låtar i många versioner. Efter den moderna popmusikens stora genombrott på sextiotalet, när band och artister i större utsträckning började skriva mer eget blev covern ett fenomen. Dagens topp5 består av fem original som gjorts kändare av andra.

5. Gloria Jones - Tainted Love

Senare i kändare version av Soft Cell och för den delen så småningom Marilyn Manson. Gloria Jones gamla northern soul-dänga förtjänade att åter se dagens ljus, när den plockades upp av en brittisk DJ på resa i USA. Låten spelades in igen, av Gloria Jones och denna gång producerad av maken Marc Bolan, men den misslyckades som singel en gång till. Sen kom Soft Cell och blev världsberömda för den. Originalinspelningen från 60-talet är dock överlägsen.

4. The Nerves - Hanging on the Telephone

Denna fantastiska powerpop står oöverträffad än i dag. The Nerves släppte aldrig mer än en EP, låten spelades in av Blondie ganska kort efter och det är så de flesta minns den. Undrar vad det hade kunnat bli av The Nerves om de fortsatt tillsammans, jag har svårt att föreställa mig att det här var det enda de bar på som gemensam konstellation.

3. The Great Society - Somebody to Love

Det är en lite märklig berättelse, detta. Grace Slick hade bandet The Great Society med sin man och hans bror. Hon hade inspirerats till att starta band när hon sett Jefferson Airplane spela. Mannens bror skrev en låt som hette Somebody to Love, vilken Grace Slick tog med sig när hon hoppade av bandet för att istället sjunga med sina favoriter i Jefferson Airplane. De fick sen en superhit med låten, som ingen i bandet ens var inblandad i skrivandet av.

2. World Party - She's the One

Så kan det gå, när man skriver kontrakt med skivbolag, att det inte blir riktigt som tänkt. Jag förmodar att Chrysalis hade rättigheterna till Karl Wallingers låtmaterial, och gav en av låtarna till Robbie Williams. Den blev ju dundersuccé och Wallinger sägs vara rätt så glad ändå, åt de pengar den inbringade honom. Men man kan väl tänka sig att han hellre hade sett sitt eget namn på de singlar som såldes.

1. King Harvest - Dancing in the Moonlight

Jag tror bestämt att Dancing in the Moonlight här i Sverige främst är känd genom Eva & Adam - fyra födelsedagar och ett fiasko (Catti Edfeldt, 2001), där Toploaders version figurerar, och efter vilken låten letade sig in på många "best of"-samlingar. Toploader gjorde sannerligen en alldeles förtjusande inspelning, men King Harvests version, men sitt signifikativa elpiano är om möjligt än mer förträfflig.

Det skall sägas att King Harvest dock inte gjorde originalet egentligen, utan det var trummisens bror som även var låtens upphovsman, som först spelade in den med sitt band Boffalongo. Den versionen har dock aldrig givits ut, så den blir på nåt sätt ogiltig. Så sent som i somras dök den dock upp på webben, så den som vill kan ju söka upp den på Youtube. Övriga kan lyssna på hela denna lista på Spotify istället.

Filmreflektion och närläsning: En svensk Lost in Translation i Miss Kicki

Jag är inte den enda som gjort liknelsen, och egentligen kanske det är svårt att sätta fingret på varför alla ser den. Det uppenbara vore väl att de båda utspelar sig i östasiatiska länder, men det vore även det alldeles för enkla och tråkiga svaret. Det kanske fick den första tanken att väckas, men det måste finnas mer. Berättelsen i sin helhet? Nja, tveksamt. Intrigerna delar ingenting med Lost in Translation (Sofia Coppola, 2003), karaktärer och deras utveckling är en helt annan, så det är inte det heller. Nej vet ni vad, jag tror att det handlar om stämningen, känslan filmen har. Dess lågmälda framtoning och sparsmakade dialog, den stämning och känsla som gör att man sitter som trollbunden och bara betraktar, begrundar det man beskådar. Redan i öppningsscenen sätts tonen för resten av filmen, där replikerna är väldigt få och istället låter kroppsskådespelet stå i fokus. Blickar och miner. Man känner ansträngningen i famljebanden, inte för vad de säger till varandra, utan i vad de inte säger. När händelseförloppen förflyttas till Taiwan blir språkbarriären en naturlig avgränsning, färre ord yttras, knackig engelska blir enda orala kommunikationsmedlet. Detta tvingar förstås berättelsen att ta andra vägar, att fokusera på människorna istället. På samma sätt som i Lost in Translation. Det resulterar i en förtjusande liten pärla av regidebutanten Håkon Liu, som jag längtar att se mer av.

Nu till en liten kort analys av de två huvudkaraktärernas respektive narrativ och den skiftning som sker dem emellan, den som inte vill ha handlingen avslöjad rekommenderar jag att sluta läsa nu.

När resan planeras är det på mormors förskag, för att Kicki och Viktor ska få en chans att komma varandra närmare. Kicki använder dock resan som svepskäl för att få åka till Taiwan där hon ämnar hälsa på sin internetflirt Mr. Chang, snarare än att bättra sin relation till sin son genomför hon alltså resan i första hand för att finna kärlek. Viktor å sin sida har inga andra intentioner än att lära känna sin mor bättre, och följer med på resan med denna premiss.

Nånstans omkring halvvägs in i filmen åker Kicki, Viktor samt Viktors vän Didi för att överraska och hälsa på Mr. Chang. I samma ögonblick som Kicki inser att Mr. Chang är gift och har barn, inser även Viktor den intention hon haft med resan. Deras narrativ skiftas och inte långt senare spelas den scen där bytet fullbordas, scenen då det först hintas om något mer än bara vänskap mellan Viktor och Didi. Samtidigt ångrar sig Kicki och önskar att hon gjort resan tillsammans med sin son, snarare än bara samtidigt som honom. Hennes mål förflyttas till att lära känna Viktor, medan Viktor givit upp hoppet och inte vill annat än umgås med Didi.

Kickis mål vid avresan var att finna kärlek, halvvägs in byts kärleken mot den till hennes son. Viktors mål vid avresa var att komma närmre sin mor, vilket i mitten av filmen ändras mot hans funna kärlek. Hur allting slutar vet vi inte, i slutscenen är de ännu Taipei. Jag fantiserar om att Didi följde med hem till Sverige men hade det visats i filmen hade man nog sällan skådat något så ostigt.

En slutlig kommentar om den avslutande thriller-intrigen ska få avrunda min text här. I ett kidnappningsfall sätts både relationen mellan Kicki och Viktor såväl som den mellan Viktor och Didi på sin spets, man får känslan att om de överlever den så överlever de allt. Jag förstår hur vissa människor ser det som en onödig detalj i en annars så lågmäld film, men ser det själv istället som ett självklart avslut som knyter ihop filmens narrativ på ett effektivt och smidigt sätt.

Gus Van Sant + ny sci fi = vad i hela fridens namn

Nej, min favorit Gus Van Sant ska inte regissera nästa Blade Runner eller The Matrix. Några planer på att regissera science fiction finns nog inte över huvud taget. Däremot står han som exekutiv producent för en kommande apokalyps-historia regisserad och skriven av för mig totala främlingar. Den enda information som finns att hitta är castingannonser med uppgifter inför audition, som nu ägt rum. Man kan där läsa sig till filmens plot samt ett antal av dess karaktärer. City of Gold kommer handla om en planet på väg mot total ödeläggelse, kärlek och makt är plotdrivande och jag anar ett visst klassperspektiv. Det låter egentligen inte som en film som kommer förändra vare sig världen eller kanske ens sci fi-genren, men å andra sidan har det gjorts många fantastiska filmer som aldrig påverkat någonting, mer än enstaka individer. City of Gold skulle eventuellt kunna vara just en sån film, det bådar gott i alla fall.

Men vad sjutton vet jag, det kan för all del lika gärna vara detta århundrades egen Metropolis, så vitt jag vet. Att följande konceptkonst känns lite underutvecklad får väl gå, den visar på goda ambitioner, åtminstone.

Topp5-fredag #31: Giorgio Moroder

Moroder har gjort ett antal filmsoundtracks jag älskar, i synnerhet specifika låtar. Jag kommer förmodligen vid lämpligt tillfälle göra en uppföljare till denna lista med ytterligare fem höjdpunkter, tills vidare skjuter jag från höften med dessa.

5. Scarface (Push it to the Limit)

Vid filmens mittpunkt, kollaget med pengatvättningen och tigern, lyx och flärd och i ett annat sammanhang hade det här inte varit en bra låt, men just här kunde inget ha varit coolare.

4. The Legend of Babel

Jag såg Moroders version av Metropolis väldigt nyligen för första gången, och det må så ha varit att det inte var hans bästa musikskapande på det stora hela, men det var förstås en stor filmgärning att restaurera och förnya en sådan film. Vissa spår håller väldigt hög klass, det är daterat men vad fan gör väl det. Ackompanjerande en av mina favoritscener i filmen stod instrumentalstycket The Legend of Babel ut som något utöver det vanliga.

3. The NeverEnding Story

Underbar film med lika underbar temalåt. Fruktansvärd frisyr på Limahl men det är överkomligt, melodin kommer före. Den sedvanliga Moroder-basen kommer till sin fulla rätt och har nog aldrig låtit så bra som här.

2. Midnight Express

En sån duo, det är som om Moroder alltid varit ämnad att jobba med Harold Faltermeyer (som å sin sida gick vidare med Top Gun- och Snuten i Hollywood-teman bland annat) som här lyckas göra ett instrumentaltema som hör till 70-talets absolut bästa. Fantastisk film med ett minst lika fantastiskt soundtrack.

1. Flashdance... What a Feeling

Jag gillar hur dessa goda syntherrar och producenter dyker upp i varandras produktioner så gott som hela tiden. Moroder, Faltermeyer och Keith Forsey. Här är det Keith Forsey som är samarbetspartnern och oavsett filmisk kontext är det här en av 80-talets bästa poplåtar. Så, helt enkelt. Än en gång är det i första hand melodin som gör det, men även produktionen bidrar också med sitt, lagom fläskig och pompös, oemotståndlig.

På Spotify.

En lyckönskan till Roger Ebert (minnesruna)

Här i Sverige är det han inte ett vedertaget begrepp. Inte ens filmintresserade vet nödvändigtvis vem Roger Ebert är. Men på andra sidan Atlanten och inom filmkritiken är han den överlägset störste som skådats och lästs. Han har recenserat filmer för Chicago Sun-Times dubbelt så länge som jag ens funnits till, och har skrivit i snitt 200 recensioner om året samt andra artiklar, blogginlägg och en stor samling böcker utöver det. Han har legat i, ja det kan sägas. Förra året måste ha varit något slags rekord när han skrev över 300 filmrecensioner, det går ju knappt att föreställa sig. Var finner man alla orden liksom? Ja just det, han har ju även hållit på med diverse tv-program om film under mer än halva sin karriär också.

Även om han redan 2004 förutspådde att Obama skulle komma att spela en stor roll i världen en vacker dag, och således med rätta kan anses vara en allvetande gud, har jag inte alltid varit överens med honom i hans åsikter (fast rätt ofta ändå), men aldrig har jag läst en recension han skrivit som inte påvisat någonting i filmen som jag annars missat. Det finns ingen som för mig har berikat så många filmupplevelser, som Roger Ebert.

Nu har Ebert drabbats av cancer för andra gången och insett att det är dags att trappa ned. De senaste månaderna har jag, när jag besökt Eberts hemsida, mötts av fler och fler recensioner skrivna av andra än Ebert själv. Han har handplockat en samling recensenter för att försäkra sitt arv, och för att själv kunna ägna sig enbart åt de recensioner han faktiskt vill skriva. En ny version av RogerEbert.com dyker upp någon gång i april med Ebert som redaktör snarare än huvudsaklig skribent.

Då jag är mycket förväntansfull inför det som komma skall vill jag önska Roger Ebert ett stort lycka till med sina framtida projekt, men ännu mer i kampen mot cancern.

UPPDATERING

Bara några timmar senare rapporteras Ebert vara död. Det känns overkligt. Jag tänker på alla filmer han aldrig får se, och på hans familj som blivit lämnade efter att den vidriga cancern slukat ännu ett offer. Må han vila i frid.

Filmreflektion: Dödsmatchen

Bland flertalet släktmiddagar och familjeumgänge är det svårt att klämma in tid för annat, men som kontrast till den närmast idylliska tillvaron slog jag på stort med en redig våldsfilm på påskaftonsmorgonen. Filmen hade den ganska trista svenska titeln Dödsmatchen men går i USA under det klart fränare namnet The Blood of Heroes (ursprungligen, i Australien det mer B-filmsklingande The Salute of the Jugger, David Peoples, 1989). Det var på allas vår älskade regissör Duncan Jones twitterrekommendation jag tog mig för att se den, och skall ej ångras.

David Peoples har inte regisserat någon mer film än just denna, utan är snarare känd som manusförfattaren till Blade Runner (Ridley Scott, 1982) och De 12 apornas armé (12 Monkeys, Terry Gilliam, 1995), varför det kändes väldigt lockande att se vad han själv hade åstadkommit. Med sig hade han även fotografen från Mad Max-filmerna samt en självklar huvudrollsinnehavare i Rutger Hauer (som ju tidigare levererat Peoples-repliker på ett näst intill magnifikt vis i Blade Runner). Det ska sägas med en gång, att Peoples regi inte håller samma klass som hans nämnda manus, att The Blood of Heroes är en B-betonad produktion som många skulle ha svårt att se tjusningen i. Men det ska även sägas att jag föll pladask.

I ett postapokalyptiskt Australien finns inget större än en framtida motsvarighet till gladiatorspelen, såväl som fotboll, kallad jugger (även om det aldrig nämns i filmen). Filmen kretsar kring denna våldssport och ett lag som försöker ta sig an ett lag i "The League" för att uppnå den förhöjda tillvaro det innebär att spela i ligan. Det är liksom det som är filmens plot och det låter förmodligen urtrist för många. Men plusen är många, många. Scenografin är som direkt hämtad ur Mad Max, och det är ta mig tusan frågan om inte detta är en aningens snyggare film både rent estetiskt och filmiskt. Om inte så i alla fall nära. Sporten liknar amerikansk fotboll med skillnaden att spelarna använder vapen för att förhindra motspelarnas framgång, och att bollen är utbytt mot ett hundhuvud. Härligt, härligt. Jag är inte överförtjust i övervåld, men desto svagare för sport i film, och med våldet på rätt sida blir jag denna gång frälst. Våldet är nämligen helt motiverat.

Jag vet inte om jag läser in för mycket om jag ser filmen som en analogi för klasskampen där laget det handlar om försöker slå sig in i överklassen, men det känns inte helt åt helsike långsökt. Att filmen har en skapligt stark kvinnlig huvudroll, även om den hamnar lite i skymundan bakom Rutger Hauers toppenprestation, är roligt. Även om skådespelet inte alltid är på topp från hela besättningen, finns några få som räddar situationen.

Det är svårt tycker jag, att definiera en B-film. Jag är säker på att många skulle se denna som en sådan, men kan inte riktigt själv sålla mig till den skaran. För mig ligger det närmre att kolla på om konceptet känns gjort, ofräscht och unket, helt enkelt oinspirerat, än att se på filmens produktionsvärde (vilket jag ändå inte tycker är helt botten här). The Blood of Heroes är definitivt inte oinspirerad utan i mina ögon en riktig pärla bland postapokalyptiska filmer. Om man jämför direkt med den sista Mad Max-filmen är denna hundra gånger bättre.