Babels torns julkalender #17: Sällskapsspel

Vissa dagar har man inte riktigt tid att sätta sig ner och skriva saker här. Man kan tänka sig att det beror på att man har viktiga saker som studier och andra åtaganden att ägna sig åt, men man kan även tänka sig att det är för att man måste spela sällskapsspel med sin familj i många långa timmar. Fast timmarna blir rätt så korta, för ack så roligt det kan vara. Ett allmänt tips, såhär i jultider (som ju i många fall innebär familjetider), är att göra just detta.

Sällskapsspel kommer som bekant i otaliga antal varianter och utföranden, vilket gör variationen oändlig. Heta tips för vad jag finner mest underhållande just nu är nyförvärven Aquarius och klassikern Kill Doctor Lucky. Det förstnämnda är ett enkelt kortspel, inte helt olikt domino, men med klart större finess. Enkelt att lära sig såväl som att spela, men med strategiska inslag och som vanligt när Looney Labs står för utvecklingen är spelets förutsättningar i ständig förändring vilket hindrar spelet från att någonsin bli något sånär tröttsamt. Kill Doctor Lucky är även det väldigt strategibetonat med tankeverksamhet involverat, men som alla välbalanserade spel även drivet av slumpen och oförutsägbarheten. Premissen att deltagarna rör sig i en herrgård för att alla vill vara den som tar livet av Doctor Lucky, är en traditionellt festlig såväl som engagerande sådan. Toppenspel.

Sen älskar man ju - i egenskap av kunskapstörstande tönt - förstås så gott som alla former av frågespel. Så dessa är också vitala i en spelsamling.

Så ja, eftersom sällskapsspel är bland det roligaste jag vet här i världen, tänker jag tipsa om sådana. Inte nödvändigtvis specifika, utan att leta upp dem som passar en själv och ha jättekul. Jättekul.

Decenniets kulturgärning - svenskt kultspel online

Drakborgen gavs ut av Alga för snart trettio år sen och präglade många ungdomars uppväxt. Jag vet inte om jag och min bror egentligen spelade lika mycket som vi lekte, förmodligen var Drakborgen det mest komplicerade spel Alga någonsin lanserat i Sverige. Hur som helst, när det kommer till svenska sällskapsspel så är Drakborgen kanon, det får inte missas. Originalutgåvan brukar gå för ett par hundra åtminstone på Tradera och dylikt, varför denna online-version förstås är varmt välkommen.

Anpassat för endast en spelare, med highscorelista lämpar sig detta utmärkt för digitalt spelande, då man som ensam spelare sällan skulle orka packa upp hela spelet och korten och allt vad fan och hans moster kokat ihop för att spela på egen hand. Spelet är lika förbannat svårt som alltid och man dör för jämnan. Utmaningen ligger främst i att över huvud taget få med sig nån skatt levande från borgen, når man rent av skattkammaren utan att dö på vägen ut så har man god chans på topplistan.

Det känns som att spelet förutsätter att man kan reglerna sedan innan, men å andra sidan är det nog bara då man ens är intresserad av att spela. Jag känner lite att det är för sent i tiden, att en webbläsarversion är passé, och att en app vore betydligt mer intressant. Det kan någon jättegärna få pilla på förstås, men samtidigt ligger denna version helt i linje med vad Drakborgen står för. Det är originalkorten och spelplanen som är inscannad och spelprotokollet gör att spelet liknar de textbaserade rollspel som utvecklades för hemdatorer samtidigt som Drakborgen var aktuellt. Jag tycker att det är fantastiskt att någon bemödat sig med att programmera detta, och det är ett exceptionellt tidsfördriv som jag trots många försök inte nått längre än till hiscorelistans tjugotredjeplats i.

Spela!

(försenad) Topp5-fredag #18: Sällskapsspel

På julafton delades det ut många sällskapsspel efter Kalle Anka-tittande, av dessa ska jag lista de fem bästa (jävligt bra), grattis till den som tar åt sig och skaffar bra spel efter det.

5. Oz Fluxx

Fluxx-spelen är dråpliga. Man vet aldrig vad som kommer hända och ännu mindre vid vilken tidpunkt de osagda händelserna ska äga rum. Vem som helst kan när som helst bli vinnare. En av våra spelomgångar tog slut efter under fem minuter (även om asken utlovar 10-40 minuters spel), och den längsta har nog varat upp mot en timme. Ovissheten och spelförutsättningarna som ständigt är i förändring gör att spelet aldrig blir detsamma mer än en gång. Simpelt och väldigt underhållande, helt enkelt.

4. Forbidden Island

Forbidden Island är något så annorlunda som ett samarbetsspel. De spelande utgör ett lag som spelar utan motståndare för att uppfylla spelets mål. I detta fall handlar det om att leta efter skatter och fly från den förbjudna ön innan den översvämmas och försvinner i havsdjupet. I och med att svårighetsgraden är anpassningsbar och det finns vissa variationer i vilka olika karaktärer som deltar i spelet finns ett skapligt stort återspelvärde. Framför allt häpnas jag smått över hur engagerande spelet är, mot slutet sitter man på helspänn och lättnaden respektive besvikelsen är inte helt ovidkommande, när spelet slutar.

3. Gloom

Om Tim Burton hade designat ett kortspel baserat på The Addams Family hade det kanske sett ut som nåt åt det här hållet. Gloom är på alla sätt förtjusande. Man spelar med en familj som man utsätter för hemska händelser samtidigt som man spelar kort för att motståndarnas familjemedlemmar ska bli lyckliga. När en hel familj är död så räknas poängen samman och den olyckligaste familjen vinner. Helt briljant, må jag säga.

2. Twin Peaks

Min bror gjorde något så fantastiskt som ett eget Twin Peaks-spel. I en alternativ berättelse har någon (annan än Laura Palmer) dött, och det går ut på att finna den skyldiga mördaren. Om man jämför med de flesta andra liknande spel jag spelat så framstår Twin Peaks som bättre avvägt och mer välutvecklat koncept. Cliffhanger-korten bjuder på både skratt och förfäran, och miljöerna och karaktärerna från serien är fenomenalt avbildade. Givetvis främst kul för den invigde, men även fulldugligt för den som aldrig sett ett avsnitt av serien. Strålande!

1. Ticket To Ride Europe

Ja, det rör sig om ett mångfaldigt prisbelönt spel, ett mycket välförtjänt sådant. En del spel är bara så smart utformade och lagom varierande att de kan spelas om och om igen i oändlighet. Ticket To Ride är ett sådant spel. Bygg järnvägar, få poäng och bli förbannad när det går åt skogen. Att jag spelat iPhone-versionen tre gånger mot AI bara idag säger väl en del kan tänkas. Mer kan ej skrivas för snart börjar nog nästa omgång.

Den allra renaste underhållningen - sällskapsspelet

När jag befinner mig här i Visby i mitt föräldrahem, samtidigt som min bror och hans flickvän, så spelas det väldigt mycket sällskapsspel. Vanligtvis är jag sanslöst svag för spel där jag får briljera med min kunskap i diverse ämnesfrågor, men vi spelar spel som Gammelgäddan, Tårtkalaset och Jägersro istället. Det rör sig alltså om såna där vanliga spel, såna man spelade när man var barn. Och jäklar så roligt det är, att bara spela och spela och spela. Av de underhållningsformer som finns i världen står nog denna typ av spel bland de absolut lägst rankade i sin totala brist på intellektuellt anspråk och kulturellt uttryck. Jag skulle dock vilja slå ett slag för dessa just av densamma anledningen, i och med att spelen inte säger någonting utan endast ämnar att underhålla blir de därigenom den allra renaste formen av underhållningsmedia.

I många av spelen finns förstås även ett nostalgivärde, men utöver den faktorn finns ytterligare två tydliga som spelar in. Den ena är det strategiska alternativt skicklighetsbaserade värdet, huruvida spelets utgång bara baserar sig på slumpen eller om spelares färdigheter spelar in på resultatet. I vissa fall kan illusionen av detta värde vara fullt tillräckligt, i ett spel som exempelvis tidigare nämnda Gammelgäddan kan man som spelare inte påverka hur fiskesnurran ska snurra, eller hur tärningen ska rulla, men de få valmöjligheter man har ger ändå en illusion av att det faktiskt är man själv som avgör huruvida allt ska gå käpprätt åt pipsvängen eller faktiskt alldeles utmärkt.

Den sista faktorn jag räknar med är ett slags fabricerat nostalgivärde. Här rör det sig inte om ifall spelet hängt med sen barnsben och det finns minnen av det, utan det rör sig snarare om samma nervtrådar som kittlas när man ser exempelvis en Joel Schumacher-film. Man lever sig in i något slags barnstadie där man kan se just vad som hade appellerat till en för femton år sedan, vad man då funnit fascinerande. Ett spel som Luxor får stora poäng här genom sitt tredimensionella spelbräde och att det påminner om någon sorts Bejeweled-klon i sitt upplägg.

Bortsett från de sällskapsspel jag ägnar min tid åt måste jag i dag ta mig för att officiellt bli sist i världen med att se Twin Peaks (David Lynch, 1990-1991) för att kunna skriva tentafråga baserad därpå. Okej jag har väl sett en aning tidigare, men aldrig allt rakt igenom. Så nu blir det till att börja med piloten och ta det därifrån. Spännande.