Topp5-fredag #63: Philip K. Dick på film

Det var ju oundvikligt att listan skulle komma. Jag har ännu inte sett alla filmer som finns på området, men jag tror att jag tagit mig igenom de mest relevanta i alla fall. Så!

5. Total Recall (Paul Verhoeven, 1990)

Total Recall lider av mängder av brister. Varje gång jag ser den irriteras jag av att den inte är så bra som den borde. Men varför borde den ens va bra? Jo, förstås, för att dess intrig är fenomenal, och stämningen i filmen är rakt igenom perfekt. Nyinspelningen som kom härom året var tyvärr inte på något sätt en förbättring. Men originalfilmen älskar jag, även om jag ser dess brister.

4. The Adjustment Bureau (George Nolfi, 2011)

Konceptet i sig är ofelbart, perfekt lämpat för filmatisering i Inceptions svallvågor. Visst känns det kanske lite väl symptomatiskt att filmen görs just i en tid då Inception är på varenda läpp, men filmen står mycket väl på egna ben. Framför allt just tack vare sitt koncept, sin förlaga.

3. A Scanner Darkly (Richard Linklater, 2006)

Det Linklater lyckades med genom sin mycket speciella animationsteknik var att uppnå en nästan surrealistisk känsla, vilket givetvis lämpar sig väldigt väl för en Philip K. Dick-filmatisering. Framför allt så förstärks genom detta den paranoia som präglar hela filmen, vilket gör det till ett inte bara smart utan rent av nödvändigt val.

2. Minority Report (Steven Spielberg, 2002)

Delar av Minority Report är så förlegat att man nästan kan skratta åt det, tekniken utvecklades visst snabbare under 00-talet än vad man hade väntat sig. Ändå är den som framtidsvision briljant, såväl filosofiskt och moraliskt som estetiskt. Filmens frågeställning kommer fortsätta vara relevant fram tills den blir en praktisk möjlighet, vilket gör filmen i det avseendet tidlös.

1. Blade Runner (Ridley Scott, 1982)

Oväntat va? Jag kommer liksom omöjligen ifrån min kärlek till Ridley Scotts allra mest mästerliga mästerverk. Från första till sista sekund är Blade Runner rakt igenom fulländad. Det gäller varenda aspekt av filmen ur alla tänkbara vinklar. Förutsett att man inte ser den menlösa originalversionen, då.

Filmreflektioner: Två tagningar på svensk science fiction

En gång tidigare har jag skrivit om en svensk science fiction-film här. Det var ingen höjdare. Och Sverige är onekligen svältfödd på film inom denna genre. Så nog fasen blir man väl lite förväntansfull när det dyker upp nya ambitiösa verk, även om det rör sig om kortfilmer.

Den första dök upp på Vimeo för bara en vecka sen, Memorize (Eric Ramberg och Jimmy Eriksson, 2012). Det började som ett showcase för ett nytt texturverktyg inom 3D-modellering, men urartade i ett intressant koncept och som synes en kortfilm. Det där med effekter och så fixar de ju galant, man kan då sannerligen ana att historian bakom filmen är just som den är. Och även om skådespel i vanlig ordning när det kommer till denna typ av produktioner lämnar mer att önska, så håller konceptet så väl att det väger över. Härom veckan nämnde jag Plurality (Dennis Liu, 2012) och samma referenser ligger nära till hands nu. I likhet med den finns här tydliga kopplingar till Minority Report (Steven Spielberg, 2002), 1984 och allt det där. Övervakningssamhälle och så. Filmen är inte världshistoriens bästa, men den är definitivt intressant, relevant, och framför allt svensk!

Den andra jag vill nämna fick jag äran att se i somras. Den är producerad av några filmstudenter varav en är en god vän till mig, och visades samt uppskattades på Dalarnas filmfestival i höstas. Även jag är smått handfallen framför Aliens och Farligheter (Adam Selgeryd, 2012). Influenserna från Kenny Starfighter - Galaxens Superhjälte No1 (SVT, 1997) är påtagliga, och det är även den perfekta nivån att sikta på för ett amatörprojekt som detta. Många gånger tidigare har det ju visat sig att skojiga komedier lyckas betydligt bättre än högtravande konstfilm, när kreativa och referensspäckade ungdomar ligger bakom. Lägger man till vråltuffa ryggraketer, svävande motorcyklar, förångningspickadoller och allehanda tjusiga effekter tillsammans med ett roligt manus så får man en alldeles ypperlig film. Anspråkslös underhållning, som ändå lyckas oerhört väl med att imponera.

Människans obestridliga högmod - en metareflektion

Den skarpsynte har rimligtvis redan räkna ut kopplingen mellan denna bloggs namn och populärkulturen i och med Metropolis (Fritz Lang, 1927) som utgör både sidhuvud och bakgrund (om än skapligt förvrängt). I förra avsnittet av Obiter Dictum tipsades om en annan film som bygger på berättelsen om Babels Torn, nämligen sci fi-kortisen The Origin of Creatures (Floris Kaayk, 2010), som jag i går bestämde mig för att se och därmed även tycka mycket om.

I en futuristisk postapokalyps (ja, där återkopplade jag till den också) lever muterade människokroppsdelar som försöker samarbeta för att bygga ett högt torn. Tornet ska möjliggöra så mycket solljus som möjligt till deras drottning som då kan föröka sig. De måste alltså lyckas för att överleva. Det är en väldigt bisarr film där de muterade kroppsdelarna väcker både fascination såväl som äckel - vilket ju ofta är eftersträvansvärt. Med sitt dussin minuter i speltid finns ingen ursäkt till att inte kolla. Och häpna.



För några veckor sen såg jag även en annan film som går att koppla till samma tema, Plurality (Dennis Liu, 2012). Utan några andra likheter med The Origin of Creatures än genrebenämning och futuristiska dystopier finns ändå liknelsen med berättelsen om Babels torn bubblande under ytan. Det handlar fortfarande om människans obestridliga högmod, den här gången i en framtida totalitär stat där ens genetik är kopplad till allt. Alltså verkligen allt. Det är en väldigt imponerande film och ett oerhört fascinerande koncept som mycket väl skulle kunna tänkas appliceras på en långfilm. Den får mig att tänka på Minority Report (Steven Spielberg, 2002) och jag kan tänka mig att man även kan dra paralleller till Looper (Rian Johnson, 2012) som jag tyvärr ännu inte haft möjlighet att se. Men ja, Plurality, den måste ni se för allt i världen!