Mänskliga maskiner #2: Androiden som den andre

Vithetsteoretikern Richard Dyer har i sin kanoniserade White skrivit om Blade Runner och gjort en läsning av replikanterna som så vita man kan bli, som ett slags eftersträvad vithetsnorm. Han bygger detta på att de är som blanka blad, tomma, rent av döda – en egenskap som är klassiskt vit i hans teorier. Vidare läser han Roy och Pris bleka hy och ljust, ljust blonda hår som vithet, och tar upp ett exempel på när Roy gör en sista ansträngning att lyckas passera som vit:

The casting of Hauer, unmistakably Teutonic, and thus at the top of the Cucasian tree, is especially suggestive, as is the Christ-like imagery during his final confrontation with Deckard, when, naked except about the loins, he drives a nail through his hand giving himself a stigma and the holds a white dove as he expires. […] this most strident expression of whiteness […] is also explicitly the attempt to pass for human.

Traditionellt är dock är dock vithetsteorin en tillämpningsbar fortsättning på Edward Saids postkoloniala perspektiv av ”den andre”. Dyer menar då att man definierar vitheten utifrån den andre, alla egenskaper som hör till den andre, blir till motsatser hos en själv. Det är här avsaknaden av liv som ett uttryck för vithet åter blir relevant att tala om, men ur ett motsatt perspektiv. Ett av Blade Runners starkaste teman får sägas vara konflikten mellan strävan efter att få leva och den oundvikliga döden. För replikanterna är döden än mer påtaglig än för de flesta människor, då den ofelbart inträffar efter fyra års liv. Dyer läser till synes detta som en egenskap som bidrar till replikanten som död, i förlängningen vit. Jag skulle å andra sidan vilja hävda att man än hellre kan läsa replikantens strävan efter vidare liv som just liv, en klassisk egenskap hos den andre. Det hela blir ännu tydligare när man polariserar detta mot filmens vita människor (det finns mängder av människor med östasiatiskt utseende i periferin, dessa bör inte läsas som vita subjekt), för vilket jag vill ge ett inledande exempel innan analysdelens avslutande kapitel.

Om replikanten är den andre, och den andre representerar livet, måste den vita västerlänningen vara döden. Eftersom protagonisten Deckard även han läses som replikant, får filmens huvudsakliga antagonist Dr. Tyrell representera denna vita västerlänning. Som verkställande direktör för ett av de tre företag som styr världen står han för just de hyperkapitalistiska värden som fått densamma världen att kollapsa till ett klassamhälle utan motstycke. I marxistisk filmteori läses traditionellt underklassen som livfull och rik på levnadsvärden, rent av exotisk, medan överklass och ekonomiskt starka individer oftast tolkas som motsatsen. I en sådan läsning är det givet att Tyrell är den vita, döden. Vidare betydelse av liv kontra död och replikant kontra människa följer.