Framtiden var här: samtida samhällskritik i framtida dystopier

Framtiden var här behandlar ett urval av framtida science fiction-dystopier och analyserar dem utifrån premissen att deras samhällskritik är fast förankrad i den samtid de skapades. Efter en inledande text om utopier kontra dystopier där begreppen benas ut och ges definitioner, följer några stycken om vad som händer när framtiden och dystopin möts i science fiction-filmens medium.

I uppsatsens närläsningar introduceras läsaren till tre stycken filmer på området som valts ut på grund av sitt geografiska ursprung och historiska värde. Fallstudierna i sig djupdyker i filmernas teman och symbolik för att söka efter allegorier för verkligheten, och kopplingar till den värld de uppstod ifrån. Exempel ges på olika möjliga läsningar av gällande film och inte sällan ställs de mot varandra för att visa på filmtextens flera bottnar och tolkningsbara mångfald.

Slutligen följer en sammanfattning av de argument som presenterats i analysdelen samt en avslutande diskussion som fastslår den framtida science fiction-dystopins roll i det politiska debattklimatet. Och var framtiden verkligen här?

Istället för att posta ett blogginlägg på över 50 000 tecken bifogar jag essän i PDF-format. Mycket nöje!

Kandidatuppsats, Tarkovskij, Denny Crane och rock.

Det har gått en tid nu sedan jag postade den kandidatuppsats som i dag opponerades på. Jag är mer än nöjd när jag beaktar det faktum att jag utnyttjade min tid så förbaskat illa, och som vanligt gjorde allt i sista sekunderna. Uppsatsen med titeln Framtiden var här - samtida samhällskritik i framtida dystopier kommer med att publiceras här (förmodligen uppdelad i kortare inlägg) efter min slutgiltiga revidering som kommer ske i veckan. Den handlar om bra science fiction och är himla spännande, ska ni se.

Jag hade gärna ägnat det här inlägget åt en film eller så, men har svårt att formulera tankarna till nåt vettigt. Jag såg Stalker (Andrej Tarkovskij, 1979) i fredags. Som första möte med den ryske legendens filmografi var det ett relativt tungt sådant. Långsamt och svårt, eftertänksamt och förstås briljant. Men jag känner inte att jag alls bottnar i att skriva något vidare om den i nuläget, så jag går vidare till fortsatt helg.

Boston Legal (David E. Kelley, 2004-2008) dök upp som en kär gammal vän i lördags. När somliga sprang Stockholm Maraton eller vad det nu rörde sig om, så hade jag Boston Legal-maraton som substitut. Det är fortfarande förbaskat bra alltså. Så väldigt välskrivet och funkar på flera nivåer, alltid relevant och lagom ifrågasättande av samhället.

Vidare börjar det närma sig inspelning av Honeymilks debutalbum. Nya låtar har dykt upp som barn med storken, och det känns som att det kan bli en riktigt diger samling. Detta är eventuellt första gången jag nämner Honeymilk här förresten, minns ej så noga. Det är i alla fall mitt band, om någon missat det.

Så jag skrev alltså just ett helt vanligt blogginlägg som handlade om min vardag snarare än populärkultur. Förkastligt kan tyckas men man lever ju bara en gång så vad gör man liksom.