Oscarsgalan 2013

Det bjöds inte på särskilt mycket överraskningar i prisutdelningen, heller drog ingen film in den jordskredsseger som man kanske förväntat sig av typ Lincoln. Så det var rätt så jämnt och fint fördelat, kanske rent av rättvist. Argo blev bästa film och det var väl högst rimligt på nåt sätt. Jag har många fjolårsfavoriter jag hade valt framför den, men man vet ju hur den där filmakademien fungerar. Jag förstår liksom att The Perks of Being a Wallflower omöjligtvis kan vinna det priset, eller för den delen något mer tänkbara Looper.

En av mina onominerade favoriter, vars frånvaro jag däremot inte riktigt förstår är Cloud Atlas. Den moderna tidens mest ambitiösa film får inte ens nomineras till de sketna tekniska tröstpriser Wachowski-syskonen erövrade med The Matrix. Eller tja, det var ju uppenbarligen inte de som fick priserna, utan andra i produktionsteamet. De blev över huvud taget inte nominerade för någonting, vare sig för tretton år sen eller igår. Jag hade inte tänkt ta upp Cloud Atlas igen innan jag sett om den (vilket jag ämnar göra snarast), men har svårt att släppa det hån det innebär att den inte uppmärksammas av världens finaste filmpris. Kategorierna är många, där Cloud Atlas rimligtvis hade kunnat passa in. Men kanske är det så enkelt att akademien negligerar filmen på grund av att den står helt utanför Hollywood och ändå lyckas överträffa den industri som när denna gala. Kanske är det så att man inte vill uppmuntra till denna typ av kreativt skapande. Mycket sorgligt om det är så det är, men om det inte är så säger det istället allt för mycket om juryns förutsägbarhet och tråkiga smak.

I övrigt var Daniel Day-Lewis tacktal en fröjd, kanske rent av kvällens höjdpunkt, tillsammans med Ben Afflecks efterföljande och mer överväldigande sådana. Och så ska väl något sägas om de svenska framgångarna. Searching for Sugar Man hade förstås varit lika värdig vinnare om Malik Bendjelloul inte varit svensk, men det kanske jag är ensam om att tycka. Searching for Sugar Man är samma spektakel ändå, med samma höjdpunkter och samma brister. Men ändå kul för svenskt filmklimat förstås! Likaså de två ljudredigerarna som delade priset för Skyfall och Zero Dark Thirty.

Flest priser fick Life of Pi, den har jag fortfarande inte tagit mig för att se, även om jag länge planerat det. Men nu får det väl vara dags snart. Efter det kan vi lämna det gångna året och åter ägna oss åt de 50- och 60-talsmatinéer vi alla egentligen helst av allt kollar på.

Filmreflektion: Looper

Här om dagen såg jag äntligen Looper (Rian Johnson, 2012). Många verkar ha problem med logiska luckor i filmen. De flesta motiverar det med att tidsresor är overkligt, vilket gör filmen ologisk. Detta är en bisarr ståndpunkt, förutsatt att vederbörande personer inte tycker att all film som snuddar vid något "overkligt" även är ologiskt. Somliga ser det ologiska i hur Joe agerar i filmen, samt att de två olika versionerna av honom har olika stora öron. Öronfrågan får jag hålla med om att man kanske borde ha gjort något åt, men hans handlingar är rakt igenom konsekventa. Jag väljer att inte gå in på dem i detalj då det säkerligen finns människor som är senare än jag med att se denna pärla.

Jag får känslan av att de människor som påstår sig se logiska luckor i berättelsen är personer som inte heller skulle greppa Primer (Shane Carruth, 2004) om de såg den. Det är i så fall fullt förståeligt, då det är en väldigt komplicerad film att hänga med i. Poängen jag vill göra är den att det skulle inte spela någon roll till vilken grad man beskriver den procedur som tidsresandet innebär, att det ändå inte skulle vara giltigt som logiskt. Vad som framför allt särskiljer Looper från andra tidsreseberättelser är hur den helt och hållet undviker den frågan. Därför ser jag ingen anledning till att försöka bena ut och resonera kring hur det funkar i just denna film, det finns viktigare saker i rörelse.

De frågor filmen ställer är av hög relevans. Skulle du, om möjlighet gavs, mörda Hitler innan han kom till makten? Många skulle säga ja. Skulle du, om möjlighet gavs, mörda Hitler när han ännu var ett fromt barn, än så länge helt oformat av sin omvärld och fri från vanvettiga idéer? Kanske inte lika självklart längre. I Looper är frågan central. Följande citat, utan att taget ur sitt sammanhang avslöja för mycket, i slutet av filmen summerar ungefär hela andemeningen. Kanske inte riktigt i klass med Tears in rain-monologen i Blade Runner (Ridley Scott, 1982), men för egen del kommer det nog att minnas som klassiska filmrader.

"Then I saw it. I saw a mom who would die for her son, a man who would kill for his wife, a boy angry and alone, the bad path laid out in front of him. I saw it, and the path was a circle, round and round. So i changed it."

Looper är helt klart en av mina årsfavoriter, utöver det rent berättande besitter den även stora produktionsmässiga kvaliteter. Fotot är urtjusigt (kul att man känner igen vissa estetiska drag från Brick [Rian Johnson, 2005]) med blå linsöverstrålningar som främsta identitetsskapare, och ljudläggningen genomtänkt och snygg. Emily Blunts karaktär är kanske än mer välspelad än välskriven. Det finns trots allting positivt några småsaker som kanske kan ifrågasättas, någon femma är det liksom knappast tal om, men det känns väldigt befriande att den här typen av kvalitativ och stor science fiction-film med jämna mellanrum dyker upp och tillfredsställer en.

Det skulle förstås gå att skriva spaltmeter om hur man gestaltar tidsresor i förhållande till många av de andra tidsreseverk jag skrivit om den senaste tiden, men eftersom Rian Johnson väljer att undvika den frågan, gör jag det också. Som redan poängterat, det är inte tidsresorna som är det relevanta.

Människans obestridliga högmod - en metareflektion

Den skarpsynte har rimligtvis redan räkna ut kopplingen mellan denna bloggs namn och populärkulturen i och med Metropolis (Fritz Lang, 1927) som utgör både sidhuvud och bakgrund (om än skapligt förvrängt). I förra avsnittet av Obiter Dictum tipsades om en annan film som bygger på berättelsen om Babels Torn, nämligen sci fi-kortisen The Origin of Creatures (Floris Kaayk, 2010), som jag i går bestämde mig för att se och därmed även tycka mycket om.

I en futuristisk postapokalyps (ja, där återkopplade jag till den också) lever muterade människokroppsdelar som försöker samarbeta för att bygga ett högt torn. Tornet ska möjliggöra så mycket solljus som möjligt till deras drottning som då kan föröka sig. De måste alltså lyckas för att överleva. Det är en väldigt bisarr film där de muterade kroppsdelarna väcker både fascination såväl som äckel - vilket ju ofta är eftersträvansvärt. Med sitt dussin minuter i speltid finns ingen ursäkt till att inte kolla. Och häpna.



För några veckor sen såg jag även en annan film som går att koppla till samma tema, Plurality (Dennis Liu, 2012). Utan några andra likheter med The Origin of Creatures än genrebenämning och futuristiska dystopier finns ändå liknelsen med berättelsen om Babels torn bubblande under ytan. Det handlar fortfarande om människans obestridliga högmod, den här gången i en framtida totalitär stat där ens genetik är kopplad till allt. Alltså verkligen allt. Det är en väldigt imponerande film och ett oerhört fascinerande koncept som mycket väl skulle kunna tänkas appliceras på en långfilm. Den får mig att tänka på Minority Report (Steven Spielberg, 2002) och jag kan tänka mig att man även kan dra paralleller till Looper (Rian Johnson, 2012) som jag tyvärr ännu inte haft möjlighet att se. Men ja, Plurality, den måste ni se för allt i världen!