Det
är en dyster syn, framtidens Los Angeles i Ridley Scotts regi.
Staden gestaltar i sig själv en utveckling som har skett från långt
innan vår tid, fram till den snara framtid där filmen utspelar sig.
Sedan världens storstäder såg sina första skyskrapor har
stadsvyerna utvecklats åt det hållet som Scott dragit till sin
spets i Blade
Runner.
Redmond skriver om hur blotta stadsplaneringen av Los Angeles 2019
visar teknologins anstormning, när staden är fullkomligt full av
skyskrapor och grå betong, såtillvida att naturen helt och hållet
förpassats från den. Ingenstans finns att finna några som helst träd, blommor eller
annan växtlighet och grönska, inga levande djur strosar på stadens
gator (de djur som finns är artificiellt framställda
statussymboler, högteknologiska robotar). Mest påtagligt av allt
torde vara den totala avsaknaden av solsken, jordens fundamentala
näringsgivare och energikälla, symbolen för hela naturens liv. Det
lilla ljus som finns i staden kommer – istället för från solen –
från neonlampor och reklamskyltar, vilkas sken även utgör de enda
grällare färgerna som finner sin fägring bland all betong. Dessa
neonlampor och framför allt reklamskyltarna markerar den extrem
kapitalismen har nått, i en värld som inte längre utgörs av
nationalstater utan styrs av tre enorma företag.
Utöver
de industriellt skapade miljöerna präglas staden även av teknologi
i alla riktningar. Scott säger själv i filmens kommentarspår att
teknologin medvetet är placerad på byggnadernas exteriör för att
symbolisera dess framfart. Även den teknologi som inte framträder explicit är ständigt
närvarande genom det övervakningssamhälle som utgör staden, Scott
kallar tanken ”Orwellian” och hänvisar till George Orwells idéer
kring vad som utgör ett gott och öppet samhälle och inte. I och med att allt i staden är under ständig teknologisk
övervakning finns den teknologiska triumfen såväl osynlig som
synlig. Utöver den teknologi som finns i direkt anknytning till de
väldiga byggnaderna, är även allt utrymme mellan dem utnyttjat av
stadens infrastrukturella utformning. Flygande fordon som ersatt
dagens bilar rör sig i tre dimensioner och fyller ut höjd såväl
som bredd och djup, vilket innebär att även den uttryckta
teknologin – den som är oundviklig att se även med blotta ögat –
finns närmast överallt.
Inte
nog med att teknologin är ständigt närvarande i form av användbara
medel, den har även nästlat sig in i något av det mest mänskliga
vi har, minnen. Replikanterna som utvecklas för att efterlikna människor, ges även
minnesimplantat med programmerade förutbestämda minnen vilka de
baserar sin verklighetsuppfattning på. Detta för oss in på filmens
enda inslag av natur, som dessutom är nästan lika ständigt
förekommande som teknologin – det evigt ösande regnet. Emellertid
fungerar regnet snarare som en symbol än som ett väderfenomen.
Vatten förekommer även i form av tårar vid ett antal tillfällen i
filmen, vilket dupliceras av regnet. Det är aldrig människor som
fäller dessa tårar, utan alltid replikanter. Med andra ord är det
artificiella tårar som faller. Redmond läser tårarna och regnets
närvaro som en tematisk länk, som både gör replikanterna
naturliga och regnet syntetiskt: ”water, rain and tears remain a
constant presence in the film, and connect an albeit polluted
'nature' to/with the replicants”. Vad tårarna och mer därtill har för betydelse i gestaltandet av
replikanterna kommer behandlas i ett senare kapitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar