Topplistefredag #47: New Hollywood

Det är väl bara att börja jobba ikapp missade veckor med dubbelt så långa listor helt enkelt. Åtminstone idag. Inte mindre än tio filmer inom sfären som är New Hollywood, amerikanska nya vågen, det postmodernistiska amerikanska filmskapandet. För det är något jag betat av mängder av filmer inom under de senaste veckorna. Några som hade varit självklara på listan uteblir i vanlig ordning på grund av tidigare medverkande. Dessa är denna gång Moment 22 och Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harold å Maude samt Bonnie & Clyde och Midnight Cowboy.

10. Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)

Underbart foto och fina rocklåtar skapar en stämning som gör det till en fröjd att följa filmens karaktärer på deras äventyr. Slutet är briljant.

9. En galen hemmafrus dagbok (Diary of a Mad Housewife, Frank Perry, 1970)

Tydligen en raritet som inte finns annat än som VHS-rip. Väldigt god komisk tajming och över huvud taget väldigt bra film, om än med vissa svagheter.

8. Oss pojkar emellan (The Boys in the Band, William Friedkin, 1970)

Karaktärerna och dialogen är utmärkt skriven, och man älskar ju filmer med tydlig begränsning i tidsförlopp och rum. Som en Vem är rädd för Virginia Woolf? fast med ett gäng homosexuella män istället för två heteropar. Uppfriskande om inte annat!

7. Sista natten med gänget (American Graffiti, George Lucas, 1973)

Nostalgin flödar och atmosfären är så tjock att man kan röra vid den. Smart skriven film med väldigt goda metaaspekter i övergången från 50- till 60-tal och den från ungdomen till att vara vuxen.

6. Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976)

Antihjältarnas urtyp. Scorsese är förstås stensäker i sin regi och filmen förtjänar alla de hyllningar den någonsin fått.

5. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, John Boorman, 1967)

Väldigt snygg film i sin scenografi och klippning, med intressant användande av färger för att skapa en känsla av surrealism. Som thriller betraktad håller den klar Hitchcock-klass.

4. Avlyssningen (The Conversation, Francis Ford Coppola, 1974)

Det är en ren fröjd att skåda - och kanske framför allt höra - hur Coppola utforskar ljudets möjligheter. Inte bara i det filmtekniska, utan även mekaniken kring själva avlyssningarna. Öppningsscenen är oslagbar.

3. Den sista färden (Deliverance, John Boorman, 1972)

Mycket närmare perfektion än såhär är svårt att komma. Filmen är hela tiden väldigt väl avvägd för att hålla rätt tempo, sättet som relationerna mellan filmens karaktärer utvecklas är lysande. Och så banjon förstås.

2. Välkommen Mr Chance! (Being There, Hal Ashby, 1979)

Sellers är strålande i det ganska komiska drama som är Välkommen Mr Chance!. Hur Ashby hittar dessa märkligaste av berättelser vet jag inte, men han är definitivt rätt man för dem. Den bär på mycket vishet under sitt förhållandevis lättsamma skal, och blev en av mina absoluta favoriter på stört.

1. Mandomsprovet (The Graduate, Mike Nichols, 1967)

Det känns sinnessjukt att jag inte får upp några träffar när jag söker efter Mandomsprovet här på Babels torn. Hur i hela fridens namn kan jag ha undvikit att nämna detta mästerverk över huvud taget? Från början till slut, in i minsta detalj en perfekt film. Många scener står ändå ut som än mer perfekta, ofta med hjälp av utomordentliga musikval. Och Hoffman, åh Hoffman. En sån man.

Ridley Scott producerar sci fi-kortisar och Wes Andersons nya finns på bild

Jag brukar inte ägna bloggen åt nyheter och sånt, jag brukar inte allt för ofta ens bry mig om nyheter. Men nu är det som så att det under natten dök upp två särdeles intressanta sådana, som jag inte kan låta bli att peppas av.

Den första är att Ridley Scott har gått ihop med youtube-kanalen Machinima för att producera tolv stycken science fiction-kortfilmer. Om han regisserar någon själv får väl framtiden visa, men gör han det så är det väl det mest intressanta han gjort på cirka trettio år. Om inte så känns det ändå som helt rätt projekt för honom, bland RSAs regissörer finns till exempel Martin Scorsese, Sam Mendes och Neill Blomkamp. Så ja, detta kan ju bli precis hur jäkla bra som helst, om förutsättningarna blir de rätta även fortsättningsvis.

Den andra gäller Wes Andersons kommande Grand Budapest Hotel som jag ju skrivit lite kort om en gång tidigare. Det läckte ut bilder från inspelningen. Tråkigt nog har förstås Fox varit framme och plockat ned det innehåll de inte vill dela med sig av, vilket innebär ungefär allt det intressanta, och jag tänkte ju inte på att spara ner bilderna. Men en finns kvar, och den hör till de bästa. Den visar nämligen att hotellet är vad titeln utlovar. Dock kan jag inte föreställa mig att detta är en bild från filmen, eftersom den är lite sned. Men vad vet jag, även Wes Anderson har väl tillåtelse att ändra sina idéer.