Världens bästa film: Midnight Cowboy

Nytt inslag, för mig kännetecknande. Det är mycket som är världens bästa här i världen.

I slutet av juni toppade Midnight Cowboy (John Schlesinger, 1969) min månadssammanfattning och jag satt en stark fyra på filmtipset. Efter det gick den och grodde, sådär som de gör ibland. Jag kände mer och mer hur jag var tvungen att se om filmen för att se om det inte var en femma ändå. Och sen på min födelsedag (tillika Dustin Hoffmans, för den delen) visades den på tv och det kunde väl omöjligtvis finnas något lämpligare sätt att avsluta sin födelsedag på än genom att se Midnight Cowboy. Så det gjorde jag förstås.

Då skrev jag såhär.

Hela New Hollywood-grejen har länge känts som något jag gillar men inte utforskat riktigt. Så känns det väl fortfarande i och för sig, men efter att ha sett Midnight Cowboy har jag avverkat åtminstone en till av de största titlarna. Nu sysslar jag inte med betyg på den här bloggen, jag är inget fan av sådana. Men det här är alltså riktigt nära femman, det ska ändå sägas. Jag kan inte tänka mig att den stannar på fyra efter omtitt. Allt, verkligen allt med filmen är fantastiskt. Sällan känner jag så för karaktärer, och Dustin Hoffman visar verkligen varför han har den legendariska status han besitter.

Nu har jag alltså sett om och femman är given. Och en främsta anledning till varför den var bättre andra gången ska ges.

Men här kanske inte ska läsas mer för den som inte sett filmen än.

Den enda invändningen jag kunde ge efter att ha sett Midnight Cowboy första gången var det mot Joe Buck som karaktär. Jag hade svårt att förlika mig med hans naivt infantila person, och finna sympatier för honom. Det växte uppenbarligen fram under filmens gång och han blev mig väldigt kär mot slutet, men det förtog en del av upplevelsen av filmens första två tredjedelar. Rizzo älskade jag däremot redan från början även första gången, men hans allra första hostningar kändes så mycket starkare andra gången. En del, inte många, men somliga filmer tjänar på att man känner till dem från innan. För mig var Midnight Cowboy sådan. Lika starkt som den avslutande bussresan var första gången, så stark var hela filmen andra gången.

Nej jag vet inte, det här var ju ett tämligen kasst inlägg. Jag måste ha tappat nånting senaste månaden. Men det får väl va så! Det får väl gå! Jag hittar nog tillbaka sen igen.