Topplistefredag #47: New Hollywood

Det är väl bara att börja jobba ikapp missade veckor med dubbelt så långa listor helt enkelt. Åtminstone idag. Inte mindre än tio filmer inom sfären som är New Hollywood, amerikanska nya vågen, det postmodernistiska amerikanska filmskapandet. För det är något jag betat av mängder av filmer inom under de senaste veckorna. Några som hade varit självklara på listan uteblir i vanlig ordning på grund av tidigare medverkande. Dessa är denna gång Moment 22 och Vem är rädd för Virginia Woolf?, Harold å Maude samt Bonnie & Clyde och Midnight Cowboy.

10. Easy Rider (Dennis Hopper, 1969)

Underbart foto och fina rocklåtar skapar en stämning som gör det till en fröjd att följa filmens karaktärer på deras äventyr. Slutet är briljant.

9. En galen hemmafrus dagbok (Diary of a Mad Housewife, Frank Perry, 1970)

Tydligen en raritet som inte finns annat än som VHS-rip. Väldigt god komisk tajming och över huvud taget väldigt bra film, om än med vissa svagheter.

8. Oss pojkar emellan (The Boys in the Band, William Friedkin, 1970)

Karaktärerna och dialogen är utmärkt skriven, och man älskar ju filmer med tydlig begränsning i tidsförlopp och rum. Som en Vem är rädd för Virginia Woolf? fast med ett gäng homosexuella män istället för två heteropar. Uppfriskande om inte annat!

7. Sista natten med gänget (American Graffiti, George Lucas, 1973)

Nostalgin flödar och atmosfären är så tjock att man kan röra vid den. Smart skriven film med väldigt goda metaaspekter i övergången från 50- till 60-tal och den från ungdomen till att vara vuxen.

6. Taxi Driver (Martin Scorsese, 1976)

Antihjältarnas urtyp. Scorsese är förstås stensäker i sin regi och filmen förtjänar alla de hyllningar den någonsin fått.

5. Hämnaren från Alcatraz (Point Blank, John Boorman, 1967)

Väldigt snygg film i sin scenografi och klippning, med intressant användande av färger för att skapa en känsla av surrealism. Som thriller betraktad håller den klar Hitchcock-klass.

4. Avlyssningen (The Conversation, Francis Ford Coppola, 1974)

Det är en ren fröjd att skåda - och kanske framför allt höra - hur Coppola utforskar ljudets möjligheter. Inte bara i det filmtekniska, utan även mekaniken kring själva avlyssningarna. Öppningsscenen är oslagbar.

3. Den sista färden (Deliverance, John Boorman, 1972)

Mycket närmare perfektion än såhär är svårt att komma. Filmen är hela tiden väldigt väl avvägd för att hålla rätt tempo, sättet som relationerna mellan filmens karaktärer utvecklas är lysande. Och så banjon förstås.

2. Välkommen Mr Chance! (Being There, Hal Ashby, 1979)

Sellers är strålande i det ganska komiska drama som är Välkommen Mr Chance!. Hur Ashby hittar dessa märkligaste av berättelser vet jag inte, men han är definitivt rätt man för dem. Den bär på mycket vishet under sitt förhållandevis lättsamma skal, och blev en av mina absoluta favoriter på stört.

1. Mandomsprovet (The Graduate, Mike Nichols, 1967)

Det känns sinnessjukt att jag inte får upp några träffar när jag söker efter Mandomsprovet här på Babels torn. Hur i hela fridens namn kan jag ha undvikit att nämna detta mästerverk över huvud taget? Från början till slut, in i minsta detalj en perfekt film. Många scener står ändå ut som än mer perfekta, ofta med hjälp av utomordentliga musikval. Och Hoffman, åh Hoffman. En sån man.

Twin Peaks och dess fans - på och utanför skärmen

Ofta står science fiction-genren som ämne i fokus när det talas om nördkultur och fandom. I sin bok där journalisten Fredrik Strage djupdyker in i ett antal blandade grupper av fans till vitt skilda ting berättar han i ett kapitel om science fiction i allmänhet – och Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) i synnerhet – om hur hängivna fans till den litterära genren redan 1939 vallfärdade till historiens första upplaga av World Science Fiction Convention i New York.¹ Senare nådde företeelsen tv-mediet vilket blev särdeles tydligt i ett specifikt fall på 60-talet. Medan Pearson poängterar att det mest är på rutin som man brukar hänvisa till Star Trek (Gene Roddenberry, 1966-1969) som ett tidigt exempel, så kan det ändå finnas fog för att det skulle vara det mest relevanta.² De över två hundra fans som utanför NBC protesterade mot nedläggningen av serien fick rätt, en säsong till visades och efter nedläggningen har serien följts av fem spin-off-serier och mer än dubbelt så många filmer.³ Så slutsatsen man kan dra tordes vara att även om det må ha funnits tidigare exempel på tv-serier med stor fanbas, så var det så kallade ”trekkers” som gav fenomenet en plats på kartan, och visade att de verkligen har en betydelse.

– Första gången rebellerna spränger Dödsstjärnan befinner sig bara Imperiets trupper ombord, säger Malin Emilsson. Men när rebellerna spränger Dödsstjärnan för andra gången, i ”Jedins återkomst”, är den inte helt återuppbyggd. Alltså borde det finnas inhyrda och oskyldiga byggnadsarbetare ombord. Man kan diskutera om det är moraliskt rätt att spränga den.⁴

I detta citat som inleder tidigare nämnda kapitel i Strages bok tycker jag att man kan läsa ut kärnan i vad fandom kommit att handla om, och den logiska övergången till Twin Peaks (David Lynch och Mark Frost, 1990-1991) framkommer. Detta är förvisso bara ett exempel av många, men ändå ett tydligt och konkret sådant, på hur ett fiktivt verk engagerar en målgrupp till sådan grad att de resonerar inte bara kring det som finns med i berättelsen, utan även vilka omständigheter som råder runt omkring. I detta fall handlar det om ifall byggarbetarna som bygger Dödsstjärnan förtjänar att dö för rebellernas goda gärning.

När det kommer till Twin Peaks tar Pearson i förbifarten även upp denna serie som just den logiska följden av 60-talets kultserier, och skriver att den mycket väl kan tänkas vara producerad med dessa i åtanke.⁵ Henry Jenkins tar till fullo vara på denna idé och lägger allt sitt krut på att berätta om alt.tv.twinpeaks, den diskussionsgrupp som uppstod som en del av Usenet under internets första levnadsår i och med tv-lanseringen av Twin Peaks.⁶ Likt hur Stjärnornas krig-fantasterna entusiastiskt diskuterar möjligheter för kollektivavtal för rymdimperiets anställda läste fans av Twin Peaks av alla tänkbara dolda budskap och meningar i varenda tänkbar scen i serien. Ett fan ska ha uttryckt hur det i det stora hela inte spelar någon roll vem som egentligen mördade Laura Palmer, utan att pusslet på vägen är det väsentliga.⁷ Det omkringliggande funderandet blev till ett självändamål i sig.

En intressant aspekt med Twin Peaks är hur dess kultstatus och arv med råge överlevt serien, och lockar nya tittare och fans än i dag. Ett exempel kan vara Twin Peaks Stockholm Festival 2012 som hölls på Södra Teatern som ett tjugoårsjubileum för långfilmen Twin Peaks: Fire Walk With Me (David Lynch, 1992). Utan att själv ha varit där vet jag att min syster, som ännu inte var född vare sig när serien eller långfilmen först kom ut, tillsammans med jämnåriga vänner besökte evenemanget utklädda till karaktärer ur serien för att träffa likasinnade. Under festivalen hölls en filmvisning där dessa fans fick möjlighet att se Twin Peaks: Fire Walk With Me tillsammans med andra fans på storbild, samt en föreläsning av Robert Engels som medverkade som manusförfattare till både serien och filmen. Detta följdes av en fest med en Twin Peaks-relaterad konstutställning, en frågesport om serien samt en tävling för bästa kostym. I egenskap av andrapristagare i den sistnämnda tävlingen fick min syster diverse priser så som vykort och en tyglapp för att visa sin tillhörighet till den hemliga gruppen Bookhouse Boys som figurerar i serien.

Man kan se det som att rollen för internet i sammanhanget har förflyttats. Från att ha varit svåråtkomligt och således exklusivt – och därmed ett utmärkt attraktivt tillhåll för diskussioner kring serien – har det i dagens samhälle där varje hem har en bredbandsuppkoppling förändrats till en distributionskanal för information. Marknadsföring för Twin Peaks Stockholm Festival 2012 har i första hand skett genom ett facebookevenemang, där det lockade nära tusen människor att tacka ja till medverkan. Alltmedan internet givetvis fortfarande fyller en funktion som diskussionsforum, är konventet återkommet som de hängivna fansens slutliga mål.

Vad Twin Peaks har kommit att betyda för tv-mediet kan till viss del utläsas i direkta efterföljare. Den kanske främsta och mest uppenbara hyllningen som gjorts till Twin Peaks av ett fan såväl som regissör är avsnittet Dual Spires i komedidramaserien Psych (Steve Franks, 2006-). Det första uppenbara som slår en, innan avsnittet ens börjat är förstås namnet Dual Spires som i sig är en tydlig referens, och vad som följer hänvisar på flera nivåer till Twin Peaks. Från avsnittets början kryllar det av små detaljer som chokladkaniner, körsbärscola, pajer och bokstaven ”J”, samtliga med tydliga kopplingar till serien som hyllas. Seriens ledmotiv har fått en nyinspelning i en långsammare tappning, med sångpålägg av Julee Cruise som även sjöng temalåten i Twin Peaks. Efter förtexterna som går i grönt, och utöver den omgjorda vinjetten ackompanjeras av ett bildspel som till viss del är kopierat bild för bild från Twin Peaks, följer en Chris Isaak-låt som blir en referens endast för den som är särdeles påläst, då Chris Isaak spelade en roll i Twin Peaks: Fire Walk With Me. Vidare används samma slags jazz genomgående i avsnittet, både som diegetisk och icke diegetisk musik, helt i enighet med hur det gjordes i Twin Peaks. Än mer uppenbart blir allt av det flertal karaktärer som har namn som på ett eller annat sätt baseras på sitt hyllningsobjekt, exempelvis är offret Paula Merrals namn ett anagram av Laura Palmer, samt den samling skådespelare som medverkar i både Twin Peaks och Dual Spires.

Genom att göra sitt homage till en sådan rik text, sett just ur ett refererande perspektiv, blir Dual Spires till en av de mest påkostade och välgjorda hyllningarna man kan tänka sig. Spåren som Twin Peaks lämnat efter sig är dock betydligt fler än de öppna hyllningarna. Huruvida det rör sig om fans till serien som visar sin respekt genom att låta sig inspireras, eller om det handlar om att fler vill tjäna pengar på ett beprövat framgångsrikt koncept låter jag dock vara osagt vare sig försöken lyckats eller ej. I exempelvis Point Pleasant (John McLaughlin och Marti Noxon, 2005) är likheten slående när man låter sin såpainfluerade mysterieserie inledas med att en ung flicka sköljer upp land, eller för den delen i Happy Town (Josh Appelbaum, Andre Nemec och Scott Rosenberg, 2010) som även det handlar om hur en småstadsidyll förvandlas till ett mysteriedrama, när kidnappningar blir frekvent förekommande. Dessa två exempel kan nog ses som en blandning mellan rena konceptstölder och hyllningar, båda två helt utan framgång. Desto mer lyckade serier är exempelvis Veronica Mars (Rob Thomas, 2004-2007) och Desperate Housewives (Marc Cherry, 2004-2012) som båda tar till vara på ett arv från Twin Peaks, vare sig det rör sig om genreinfluenser eller narrativt tematiska likheter. Oavsett vilket så kan man nog med säkerhet säga att Twin Peaks bidragit till en viss kvalitetshöjning i många avseenden vad gäller senare serier, och att detta förmodligen skett genom att skapa en så stor fanbas både i åskådare och i andra verksamma kollegor.

Vad detta medför i förlängningen är en ökad interaktivitet och ett större engagemang från tv-tittare, och för att reda ut vad det ger tv för roll i vardagen vill jag återkoppla till begreppet ”kvalitets-TV”. Serier som Twin Peaks, Desperate Housewives, The Wire (David Simon, 2002-2008) eller Homeland (Gideon Raff, 2011-) som alla faller under ”kvalitets-TV”, samtidigt som de får trogna fanskaror att diskutera och teoretisera om serierna, gör tv-tittande till något annat än vad det traditionellt sett har varit. I och med att nya avsnitt och i synnerhet säsongspremiärer är lika framemotsedda som en ny blockbusterfilm skapas en myt och kult runt seriens väsen. Samtidigt som det kan höja tv-mediets status förflyttas inte sällan själva tittandet från tvn till en datorskärm, där man kan ha möjlighet att se serien tidigare. Den andra effekten är att man tenderar att se serierna om och om igen för att lägga märke till alla detaljer, då vanligtvis genom dvd-boxar snarare än tv-sända repriser. Tvn som apparat hamnar i ett gränsland mellan vad som tidigare samlat familjen efter middagsmålet och biografen. Dess roll som distributionskanal för en serie marginaliseras, men i egenskap av monitor för en dvd-spelare möjliggör och förenklar den istället för fans av en serie att i efterhand se serien tillsammans. Tvn som kulturellt medium blir även det tudelat med realityserier och underhållningsprogram på ena sidan, och dessa kvalitativa oftast fiktiva berättelser på andra, som folk i stor utsträckning tenderar att följa via andra medel.

1 Fredrig Strage, Fans, (Stockholm: Natur och Kultur, 2005), 112f.

2 Roberta Pearson, ”Fandom in the Digital Era”, Popular Communication, 8, 2010, 86.

3 Scott Harrison, ”Star Trek Protest”, Los Angeles Times, publicerat 25 april 2011, http://framework.latimes.com/2011/04/25/star-trek-protest/ (kontrollerad 4 dec 2012).

4 Strage, 111.

5 Pearson.

6 Henry Jenkins, ”Do you enjoy making the rest of us feel stupid?: alt.tv.twinpeaks, the Trickster Author and Viewer Mastery”, i Full of Secrets: Critical Approaches to Twin Peaks, red. David Lavery, (Detroit: Wayne State University Press, 1995), 53.

7 Ibid, 55.

Att sätta skrattet i halsen och bli obekvämt ambivalent

Som tidigare proklamerats tog jag här om dagen tillfället i akt att se Argo (Ben Affleck, 2012). Från välförtjänt Oscar-vinnande manusförfattare i förtjusande fantastiska Will Hunting (Good Will Hunting, Gus Van Sant, 1997), via ett antal år som en av Hollywoods mest hånade skådespelare har Ben Affleck gått och skapat storverk. Vem hade kunnat ana (jag har alltså av oförklarlig anledning inte sett någon av hans två tidigare filmer trots dvd i hyllan). Utan några som helst förkunskaper om berättelsen hade jag inte direkt höga förväntningar, trailern utlovar i mina ögon något annat än vad som i själva verket levereras, och de överträffades med råge.

En av de uppenbara ingångarna i Argo är metainslagen. Förutom att de använder filmskapandet som täckmantel för sin politiska aktion så varvas under filmens gång den narrativa berättelsen med dokumentärt arkivmaterial i form av nyhetsinslag, politiska utlåtanden och dylikt. Greppet stärks ytterligare genom diverse referenser till en rad tidigare filmer. I en scen ringer Tony Mendez till sin son och frågar vad han ser på, han får Slaget om apornas planet (Battle for the Planet of the Apes, J. Lee Thompson, 1973) som svar, och knäpper på rätt kanal på sin tv för att se filmen tillsammans med sin son. Televisionen och filmen får en central roll både som kommunikationsmedel och nyckelredskap i den högst märkliga räddningsinsatsen.

En annan strålande scen är när det ska ske en uppläsning av det filmmanus som antagits för det fabulerade filmprojektet, där karaktärer går runt i sina kostymer och ser ut som pastischer på både aktade verk som Stjärnornas krig (Star Wars, George Lucas, 1977) och Stridsplanet Galactica (Battlestar Galactica, Glen A. Larson, 1978-1979), såväl som kejsare Ming i kultklassikern Blixt Gordon (Flash Gordon, Mike Hodges, 1980). Det briljanta i scenen sker när själva uppläsningen äger rum, och de läsande skådespelarnas repliker varvas med klipp från nyhetsuppläsningar där man ena sekunden blir full i skratt för att nästa sekund sätta det i halsen när man hör om läget i Iran och det hemska som händer.

Just den nyss nämnda scenen är bara ett koncentrat av denna känsla som genomsyrar stora delar av filmen. Det lustfyllda i filmskapandet påminner om motsvarande sekvenser i Be Kind Rewind (Michel Gondry, 2008) eller liknande metafilmisk komedi. Att växelklippa mellan detta och den betydligt allvarliga situationen på den kanadensiska ambassaden i Iran gör att man aldrig landar, man känner sig aldrig bekväm i filmens stämning. I och med att filmen är en thriller, och även tänkt som sådan, bidrar denna spänning mellan två lägen till en känslomässig spänning och en mycket välavvägd berättelseteknik.

Argo är inte helt utan nackdelar och problem, men ett väldigt gediget filmarbete tar tydlig överhand och jag måste säga att jag blev väldigt förtjust i denna film. Och Led Zeppelin i soundtracket gjorde ju inte direkt något sämre heller, så att säga.

Disney och Lucasfilm borde vara en matchning gjord i himlen

Det har väl inte undgått någon att Disney köpt Lucasfilm av George Lucas, och ämnar göra en tredje Star Wars-trilogi inom bara några år. Man kan ju spekulera i oändlighet kring om de kommer filmatisera redan skrivna berättelser och i så fall vilka, eller om det kommer skapas något helt nytt - liksom vilka som kommer bli inblandade som manusförfattare, regissör och så vidare. Det är onekligen spännande, men vad jag funderat på mer är diverse projekt som rent hypotetiskt skulle kunna komma att förverkligas. Sannolikhetshalten är förvisso försvinnande låg, men man får väl fantisera i alla fall.

Pixars Landet för längesedan

Jag älskar Landet för längesedan (The Land Before Time, Don Bluth, 1988), tycker den är alldeles förtjusande och en väldigt bra film. Tänk er en Pixar-animerad remake, bildruta för bildruta trogen originalet, fast med deras animatörers enorma talang för skapande. Låt dagens barn ta del av något vackert och faktiskt bra istället för de hutlöst dåliga uppföljarna originalfilmen fått.

Maniac Mansion på Disney XD

Det var min bror som invigde mig till den här idén, och jag måste säga att den förefaller mig väldigt lockande. Det finns förvisso redan en Maniac Mansion-serie som gick mellan 1990-1993 (Eugene Levy) som jag inte har sett, men jag kan inte heller tänka mig att den skulle kunna vara någonting positivt. Om man istället för en (förmodat) tafflig sitcom skulle göra en mystery/action-ungdomsserie så vore ju det råball. Ett så bra spel förtjänar även det att återupplivas.

Full Throttle: The Movie

Disney har visat fina ambitioner de senaste åren både när det gäller äventyrsmatinéer och mer actionorienterade filmer. En lagom mörk och dystopisk filmatisering av Full Throttle skulle få mig att skutta lite smått av exaltering, för det vore vråltufft.

Topp5-fredag #7: Uppgång och fall

Dagens filmvisning var episka Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962) som vi kom att diskutera utifrån representation av vithet, orientalism och liknande relevanta frågor. Vad jag själv mest har kunnat tänka på är hur den liknar en annan typ av filmer jag tenderar att uppskatta, med ett slags tematik kring en huvudkaraktärs uppgång och fall - ofta genom storhetsvansinne. Inte sällan är de dessutom cirka tre timmar långa, vilket är dubbelt så långt som en lagom lång film brukar va. Men detta är inte vanliga filmer. Hur som helst tillägnar jag därför dessa filmer dagens topp fem. Observera att det inte nödvändigtvis är den bästa filmen som toppar listan, utan snarare den film som anammar det sagda temat på bästa sätt.

5. Stjärnornas krig-hexalogin (Star Wars, George Lucas, 1977)

I fallet Stjärnornas krig kan man läsa denna tematik kring Anakin Skywalker och sedermera Darth Vader, där frestelsen för den mörka sidan av kraften, och det obligatoriska storhetsvansinnet leder den unge jedin i vad som småningom skall komma att bli fördärvet. Det är förstås en fantastisk berättelse, som dock i sin andra hälft fokuserar på Luke i första hand, vilket placerar filmerna på en i sammanhanget rimlig femteplats.

4. Lawrence av Arabien (Lawrence of Arabia, David Lean, 1962)

Ja, den var ju helt fantastisk i så många avseenden. Det dök i diskussionerna under föreläsningen upp flertalet faktorer som skulle skapa Lawrences motiv, hans drivkraft. Många var rimliga, exempelvis identitetssökande, men min teori är en annan. Jag såg det som att så fort han fått vittring för arablivet, blev det en fix idé att på något sätt fullfölja. När det börjar gå riktigt bra medföljer storhetsvansinnet och Lawrence blir rent av mer arab än araberna själva. Vad som förpassar honom till fjärdeplatsen är det (åtminstone indirekt) frivilliga avståndstagandet till arablevernet som medföljer när han inser sin vithet, det blir inte ett fall.

3. Boogie Nights (Paul Thomas Anderson, 1997)

Dirk Diggler alltså, den fiktiva porrvärldens motsvarighet till verklighetens John Holmes - som i sin tur får vara porrindustrins egen Scarface. Likheterna i filmerna är monumentala. Skillnaderna är inte helt få de heller. Nog för att sex och knark förekommer i båda, men omständigheterna är inte desamma. Storhetsvansinnet ligger i viljan att kulturförklara porrfilm genom sin egen storhet snarare än något annat.

2. There Will Be Blood (Paul Thomas Anderson, 2007)

Ja, Paul Thomas Anderson får givetvis med en till film på listan, eftersom att tio år efter Boogie Nights flyttade berättelsen ungefär ett sekel tidigare och bytte porr mot olja, därmed överträffande sin egen briljans. Medryckande och bara väldigt härlig första halva där entreprenören Daniel Plainview utvidgar sitt oljeimperium, tills världen vänder upp och ned, och den personliga undergången blir ett faktum. Storhetsvansinnet blir högst beklämmande när Plainviews son skadas som följd av det. Oerhört stark och jobbig film, en av de allra bästa.

1. Scarface (Brian De Palma, 1983)

Den klart mest obligatoriska filmen i sammanhanget. Tony Montanas uppgång och fall är kanske filmhistoriens mest klassiska sådana, och förmodligen det bäst porträtterade. Det går inte att undvika att själv beundra hans oerhörda målmedvetenhet medan han jobbar sig upp, förmågan att inte sky några som helst medel för att nå toppen. Samtidigt finns inte mycket sympatier kvar hos honom under hans stora fall tillbaka till botten, och det är inte utan en viss klump i halsen man ser honom skjuta sin enda vän på grund av sina sjuka perversioner inför sin syster. Sannerligen ett storhetsvansinne utan dess like.