Tidskapseln som berättartekniskt verktyg

Det har gått lite mer än två månader sedan jag äntligen tog mig för att spela igenom Fallout 3. I dag påbörjade jag äntligen uppföljaren Fallout: New Vegas. Ett inslag som jag gillar förekommer både frekvent här och i många andra sammanhang i populärkulturen, det handlar om att fånga känslan av en tid för att kombinera med en annan och uppnå en både trovärdig såväl som tilltalande estetik.

Fallout-serien utspelar sig i en värld som gick under någon gång på 50- eller 60-talet. Atombomben föll och den resterande mänskligheten tvingades anstränga sig å det yttersta för att hålla sig i liv när denna postapokalyptiska tillvaro i sin tur drabbades av ytterligare världskrig. Samma slags idé återfinns i BioShock-spelen där undervattenstaden Rapture som bildades på 40-talet har kvar denna estetik även under spelens gång trots att de utspelar sig ett par decennier senare. Vad detta mynnar ut i är ett slags retrofuturistiska världar som tar det bästa av historiska science fiction-idéer och kombinerar dem med design och kanske framför allt musik från den gällande tiden. I Fallout: New Vegas handlar det om Rat Pack och Hank Williams-country vilket på ett perfekt sätt ackompanjerar västra Amerikas vidder och bergsområden. I BioShock är det tidstypisk 40-talsjazz som spelas i bakgrunden till Raptures steampunkinspirerade miljöer.

På sätt och vis kan man se detta som ett spelmediets motsvarighet till filmernas ständiga tidsresor, då sådana inte är alls lika vanligt förekommande i spelvärlden. De filmer som direkt delar estetik och teman med nämnda spel tenderar också att sakna tidskapselelementet. Både i gamla Westworld (Michael Crichton, 1973) och Firefly (Joss Whedon, 2002) uppnås liknande resultat genom western-inslag i en framtida värld, men känslan av tidsresa finns inte där.

Det finns säkert konkreta exempel på filmer där tidskapseln används även om jag inte kommer på någon på rak arm. När jag väl kommer på en får det bli ett nytt inlägg av det.

Eskapismens utopi

Det har nästan gått ett år sedan jag bestämde mig för att ta tag i mitt liv och en gång för alla fördjupa mig inom science fiction-genren, som jag haft en kärlek till sedan barnsben. Jag började med att se igenom milstolpar och klassiker inom filmsfären och har sedan sommaren i första hand ägnat mig åt litteraturen.

Efter att Fallout 3 tog slut (som jag ju spelade allt för långt i efterhand) kände jag två olika smaker i munnen. Den ena var av bitter förtret över det fruktansvärt dåligt skrivna slutet, som helt abrupt tvingade mig att sluta spela. Den andra var den så kallade mersmaken (inte saftdrycken) - jag villa snarast fortsätta med Fallout: New Vegas, men så blev det inte. För innan jag hann besluta mig för att lägga en beställning av spelet hann jag invigas i en annan dystopisk framtidsvärld, om än inte fullt så avlägsen, och betydligt tidigare uppdiktad.

Jag läser nu William Gibsons Neuromancer och kan omöjligt låta bli att fascineras något oerhört av den värld han spekulerar i, cyberpunkens urmoder (nåja, diskutabelt). Jag kan ju inte med rimlighet påstå att jag önskar mig den trasiga, dekadenta värld som Case hankar sig fram i, men jag kan inte heller med ärlighet påstå att jag den har ett enormt attraktionsvärde. Liksom Fallout, Mad Max, Firefly, In Time, Gattaca... ja ni fattar eventuellt vad jag åsyftar, beskrivs estetiken och ja, skiten som något väldigt fantastiskt (fantastiskt som i fantastik, inte underbart). Det är svårt att inte romantisera dessa skeva, förvridna samhällen. Genom att vara den utlimata eskapismen - den världen jag älskar att vistas i, om än bara i fiktionen - lurar jag gärna mig själv att det även är den ultimata utopin.