Filmreflektion: Searching for Sugar Man

Förr eller senare skulle väl även jag få komma att se det påstådda mästerverket Searching for Sugar Man (Malik Bendjelloul, 2012). I och med Oscar-nomineringen har pratet om filmen återupptagits och det går inte en dag utan att jag ser någon som delar med sig av Spotify-länkar till soundtracket på sociala medier. Ja, jag har varit nyfiken på filmen sen jag först hörde talas om den, men som vanligt när det går en tid försvinner visst intresse och förväntningarna har sjunkit snarare än förhöjts, av egentligen oförklarliga anledningar. Inte helt oförklarliga dock. På vissa håll har man ifrågasatt filmen, som så ofta gällande dokumentärer, ur ett realistiskt perspektiv, en idé som jag uppenbarligen gått på även om alla andra talat väldigt varmt om filmen. Det var väl denna tvetydighet gjorde mig tvungen att till slut se filmen, och bilda mig en egen uppfattning.

Det finns ett par relativt stora problem med sanningshalten i filmen. Det första handlar om filmens grundtes, att Rodriguez misslyckades totalt med sin musikkarriär som lades ner helt och hållet efter hans andra album 1971. I själva verket var det inte bara i Sydafrika han började få uppmärksamhet under mitten och andra halvan av 70-talet, utan det gällde även Australien. Han turnerade där, både som huvudakt och tillsammans med bland andra Midnight Oil, vilket säger någonting om hans storhet och relevans. De Sussex-utgivna skivorna som var importerade från USA sålde slut och rättigheterna köptes upp för att ge ut en samling i Australien, och spelninar från nämnda turnéer blev till en live-skiva. Jag har svårt att tänka mig att Rodriguez själv skulle vara helt ovetande om detta, då han ju förmodligen var med på turnéerna.

Den anledning jag ser, till att man väljer att inte ta upp detta i filmen är förstås för att man vill förstärka berättelsen. Man vill få Rodriguez att framstå som den ultimate proletären som trots misslyckad musikkarriär kämpade på med byggbranschen utan att klaga minsta lilla. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att han är en fantastisk människa med genomgående sunda värderingar. Men ändå blir det tydligt när man väljer att inte nämna hans universitetsexamen, eller att han faktiskt fick sin beskärda del av kändisskapet, om än inte hemma i Amerika.

Trots att det bär stor relevans ser jag inte nämnda problem som nödvändigt negativa. En berättelsedriven dokumentär handlar alltid om att skapa bästa möjliga dramaturgi för att skapa största möjliga affektion hos tittaren. Även om man kan känna sig lite lurad när man vet om hur det egentligen låg till, kan man inte förneka att det gör filmen bättre att vissa detaljer utesluts. Det problem jag istället ser som verkligt med Searching for Sugarman är hur dess relevans försvunnit under de cirka femton åren som gått sedan berättelsen som berättas ägde rum. Man kan inte riktigt förstå att det kan vara så svårt för dessa journalister att få reda på information om Rodriguez, förrän man får veta att det rör sig om 90-talet, att det var så länge sen som 1998 som comeback-turnén i Sydafrika ägde rum. Hade dokumentären istället följt de här journalisternas sökande under den tid då de faktiskt sökte, och på så vis fått ta del av en förmodat betydligt mer mediaintresserad Sixto Rodriguez, så hade dokumentären dels blivit mer intressant men framför allt känts mer relevant.

Ändå är det förstås en fantastisk historia och välgjord dokumentär. Sett till förutsättningarna (att den görs alldeles för sent) kan man inte begära mycket mer, och jag får nog sålla mig till skaran som hyllar dess Oscar-nominering.