Topp5-fredag #20: De som aldrig blev

Apropå att jag såg och skrev om Searching for Sugar Man (Malik Bendjelloul, 2012) i veckan tänkte jag ägna dagens topp5 åt andra band och artister som hade potentialen till, och borde ha blivit något mer än vad de blev. Nästan uteslutande svenska aktörer, den stora gemensamma nämnaren är annars att alla saknar Wikipedia-artikel.

5. Tapefly

Ingen har väl hört särskilt mycket om Tapefly, på sin höjd vet väl folk att de gjorde originalet av Håkan Hellströms För en lång, lång tid. Fast vänta, borde inte det vara tillräckligt egentligen? Ja man kan ju tycka det. När detta original (som Håkan var med och skrev) dessutom är långt mycket roligare än den svenskspråkiga tolkningen (till vilken jag dock föredrar texten) rent musikaliskt kan man verkligen ifrågasätta varför det inte blev mer än så här. Uppenbarligen besitter de förmågan att skriva en hitsingel.

4. Biljardakademien

Enligt vissa släppte Biljardakademien den bästa svenska singeln genom tiderna i och med sin låt Fallbilder, och nog fanns det någonting som aldrig tidigare eller senare skådats inom svensk popmusik i Biljardakademiens musik. Den enorma mängd av influenser bidrog till en eklekticism som dock ändå alltid höll ett rött popsnöre i fokus och i själva verket var det kanske bara lite för smart för gemene man.

3. Empire

När Bob Derwood och Mark Laff hoppade av Gen X innan tredje skivan bildade de tillsammans med Simon Bernal ett nytt band vid namn Empire. När man får höra att Stone Roses influerats mycket av deras enda album är det lätt att spåra Squires gitarrer ända tillbaka till Generation X första skiva, och jag har svårt att tänka mig Johnny Marr spela som han gjorde 1983 om det inte vore för Empire och Bob Derwood.

2. Moderna Män

Det är ett helt fantastiskt mellanting mellan Jumper och Kent, detta Moderna Män. De släppte en helt perfekt popskiva 2000 och sen hände inget mer. Stora stråkar och väldigt fina melodier står i centrum, det känns som att allt är precis som det ska vara för en succé. Fanns det inte plats för fler favoritlåtar än Musik Non-Stop? Eller hade vågen lagt sig? Miljonär minns väl av vissa, men i övrigt är väl Jumpers tredje album ganska bortglömt. För mig håller Moderna Män såhär tolv år senare också.

1. SeLest

För mig är det obegripligt hur SeLest inte kan ha uppmärksammats mer. Simon Ljungman gör dundersuccé i Augustifamiljen både som Håkan Hellström-musiker och varje fredag i På Spåret, men hans musik ter sig totalt ointressant för de flesta. Jag minns när jag hörde deras debutsingel Född den 4 juli för några år sen och föll pladask för den uppriktigt ärliga lyriken och det pretentiöst storslagna som kändes oväntat fräscht i en tid då det mesta allvarliga avfärdas som högfärdigt dravel. Låten ger mig ännu rysningar och SeLest förtjänar mer uppmärksamhet.

Spotify-lista med låtexempel!

Topp5-fredag #9: John Peel Sessions

I går var det åtta år sedan radioprofilen John Peel avled. Jag har förstås ingen relation till honom som radioman, men jag har tagit del av mycket av det livematerial som band spelat hos honom. Här följer därför en lista med mina fem favoriter bland Peel-sessionerna.

5. Dexy's Midnight Runners - Geno

Trogen originalinspelningen ges ändå Geno ett annat liv denna version. Och lika fantastisk som på album eller singel är den förstås i detta format. Förtjusande med andra ord.

4. The Housemartins - Happy Hour

The Housemartins gjorde en à capella-session där Happy Hour låter som Caravan of Love. Det säger förstås sig självt hur strålande det här är.

3. Thin Lizzy - Cowboy Song

Min favorit av Thin Lizzy är självfallet given på listan. Gitarrerna har en aning mer reverb än på skivan och basen har en torr powerpopig distorsion som ger låten ett nytt sken. Det finns över huvud taget något smått powerpopigt över inspelningen. Gitarrsolona som båda två är med på min topp3 världens bästa gitarrsolon ter sig nästan ännu bättre här än i vanliga fall. Ja, jag får gåshud lite titt som tätt här.

2. The House Of Love - Christine

Jag upplever det som att dagens ungdomar missar The House Of Love när de ska lyssna på den musikscen man kan tillskriva dem. Det kan väl ha att göra med att de på nåt sätt dök upp nånstans mitt emellan två generationer av band. I vilket fall är Christine i den här nedtonade tappningen och det blir nästan ännu mer uppenbart vilka efterföljande band som inte skulle ha låtit likadant om det inte vore för deras briljans.

1. The Smiths - This Charming Man

Den första Peel Session-inspelningen jag kom i kontakt med, och onekligen den jag främst förknippar med honom. Johnny Marrs gitarrslinga är helt utflippad och det är svårt att inte le jättebrett när man hör.

Och så Spotifylista till det.