Filmreflektion: Hitchcock

Alfred Hitchcock gillar man ju, förstås. Det första jag såg av honom var Psycho (Hitchcock, 1960). Passande med tanke på dess succé och inflytande på senare filmhistoria. Gus Van Sants remake gillade jag också men det kan vi lämna därhän. I går såg jag den nya, snart bioaktuella filmen om Hitchcock, lämpligt nog kallad Hitchcock (Sacha Gervasi, 2012), som handlar om när Hitchcock skapade Psycho.

När jag först såg reklamer för filmen, för något halvår sedan eller när det kan ha varit, så tänkte jag att det här skulle bli en väldig storfilm med Oscar-anspråk och allt det där. Bortsett från att den missat typ alla nomineringar förutom smink (jag vet inte om den dyker upp i nästa års gala istället, förstår inte hur det där funkar riktigt och bryr mig inte heller) så har jag inte heller sett nån nämnbar marknadsföring för den, varför jag börjat förstå att den nog inte blev riktigt som jag väntat mig. När jag började se filmen blev det än mer uppenbart att så var fallet. Jag ser detta i stor mån som något negativt och tänker börja med de aspekterna.

Först och främst verkar filmen inte veta vad den vill berätta. Sällan lyckas tre tunnare trådar vara starkare än en tjockare, om man inte lyckas väva samman dem, i Hitchcock gör man inte det på ett smidigt sätt. Den ena tråden representerar produktionsprocessen. Hur Hitchcock söker efter den rätta berättelsen att berätta, hur Paramount inte riktigt går hans önskningar till mötes och hur inspelningarna går till väga. Nästa tråd är Alfreds äktenskap med Alma Hitchcock, svackan de hamnat i och hur de tar sig ur den. Slutligen finns det omotiverade sidospåret med Alma Hitchcocks eventuella utomäktenskapliga äventyr. Då denna teori är högst spekulativ visas den aldrig i filmen som någon otrohetsaffär, utan som strikt professionell, även om Alfred uppfattar den annorlunda. De två sistnämnda trådarna hör ihop genom att helt enkelt vara beroende av varandra. På samma sätt är äktenskapet mellan makarna Hitchcock högst relevant för berättelsen om produktionen, då den står och faller helt beroende på Almas inverkan. Problemet är hur den första och tredje tråden aldrig kommer i kontakt med varandra mer än ytterst indirekt. Scenerna när Alma dricker vin och skriver manus med Whitfield i hans strandhus är helt meningslösa och tar viktig speltid från de två andra berättelserna, i och med att filmen inte är längre än 98 minuter. Vad man borde ha gjort är att helt slopa denna distraherande sidoplot och fokusera på att berätta det relevanta, hade man gått mer på djupet så hade man på riktigt kunnat väcka känslor med filmen på ett sätt som man nu helt misslyckas med.

Det här var det stora problemet. I en större produktion hade man haft minst en halvtimmes längre speltid, vilket jag egentligen inte förespråkar, men för att berätta det man ville berätta hade det kanske varit ett nödvändigt ont. Alternativt hade man i den filmen jag föreställer mig lagt all fokus på personen Alfred Hitchcock, och således sållat bort det andra överflödiga, vilket kanske hade varit att föredra.

I all sin anspråkslöshet hade jag ändå stor behållning av Hitchcock. Vissa scener från den föreställda filmproduktionen är väldigt roliga att se, när Alfred själv demonstrerar hur han vill ha duschscenen lyckas man få den lika obehaglig som i den faktiska filmen. Anthony Hopkins och Helen Mirren är båda två strålande, och även övrig rollbesättning imponerar. Det viktigaste med filmen kan ändå vara att den själv gör sig viktig. Att Hitchcocks fru hade stort inflytande och stor betydelse för Alfreds produktioner var kanske ingen hemlighet, men det glöms lätt bort i fascinationen för Alfred Hitchcocks auteurskap. I Hitchcock betonas det som nyckeln till hela hans framgång, vilket det i själva verket kan anses ha varit.

Ytterligare en väldigt god kvalitet är Danny Elfmans soundtrack. Att han är rätt man för jobbet är uppenbart, så som han studerat Bernard Hermanns original innan han själv spelade in det inför Gus Van Sant-remaken, och så finns väl få filmkompositörer som är lika bra på att ge sina verk en musikalisk identitet. Synnerligen prima.

Vidare är filmen fantastisk som kuriosa. Smådetaljer såväl som helheten är intressant varenda en av de 98 minuter den pågår, även om vissa saker hade kunnat vara annorlunda för dramaturgins fördels skull.