Punk in Africa: i Skuggan av Sugar Man

Jag gjorde i går en slående upptäckt på Netflix, nämligen dokumentären med titeln Punk in Africa (Keith Jones och Deon Maas, 2012). Jag ska inte gå in så mycket på filmen i sig mer än att kanske nämna hur den första halvtimmen är dess överlägset starkaste del, då det är i denna den äkta sydafrikanska punken presenteras. Utöver en våg av vita afrikandpunkband fanns där en särdeles unik akt som verkligen fångade mitt intresse, bandet National Wake från Johannesburg.

I Searching for Sugar Man görs påståendet att Sixto Rodriguez var den unika aktören i sin tids Sydafrika, att 70- och 80-talet inte hade någon proteströrelse men att det kring honom samlades som en gruppering av ställningstagande mot apartheid. Det jag verkligen reagerade på då var hur det i stort sett uteslutande var vita sydafrikaner som samlades kring honom. Det ska givetvis sägas att även detta förstås är lysande, jättebra att de ställer sig upp och säger ifrån trots att de är i en djupt privilegierad roll. Problemet är att svarta i detta avseende hålls utanför sin egen kamp för frihet.

Bandet National Wake vad Sydafrikas enda multietniska punkband, med två svarta och två vita medlemmar. Det går inte att hävda att allt de skulle ha gjort är punkmusik, trots att de bara existerade några få år kring decennieskiftet 1980, men attityden och essensen av deras uttryck hörde onekligen dit. Bandet la ner efter att deras enda album släppts 1982, efter många års musicerande. Det gick inte längre att hålla ihop för bandets vita medlemmar, då de två bröderna Gary och Punka Khoza båda hade dött. Den ena genom självmord som följd av psykisk sjukdom och den andra genom aids-relaterade åkommor. Det är en säregen berättelse, berättelsen om National Wake.

För att ens kunna spela ihop fick de vita medlemmarna dölja att de svarta bodde med dem, ibland kunde det göras razzior där de gömdes under sängtäckena. Bandet hade helt enkelt bestämt sig för att leva i en post-apartheid-värld, vare sig lagen tillät det eller inte. Det är ganska så vackert. I filmen gås det inte in i detalj på dessa saker, allt för mycket nämns mest i förbifarten. Men det gör den inte svalare rekommenderad av er tillgivne undertecknad.

Angående gårdagens guldbaggar

Egentligen har väl jag intet intressant att tillägga då jag över lag inte ser svensk film, åtminstone inte när den är ny och relevant i ett sånt här sammanhang. Men en trevlig gala tycker jag allt att det var ändå, även om jag bara såg andra halvan. Jag kom hem lagom till att hedersprisets mottagare skulle utlysas, och att Hasse Alfredson fick den för en livslång kulturgärning var väl liksom så välförtjänt som något någonsin kan bli. Jag ska inte låtsas vara någon expert på Alfredsons produktion, men jag har några favoriter som är väl värda att nämna, ej nödvändigtvis film.

Vissa barnböcker fortsätter att underhålla så länge man lever (och läser). Oz-serien är en självklar och Narnia förstås en annan. Sådan ungdomsfantasy gör sig väldigt väl även för mig i dagsläget då det blir ett slags lightfantasy som är väldigt lagom för någon som inte gillar just fantasy mer än så. Hur som helst, så finns det även böcker som Varför är det så ont om Q? som besitter en helt annan form av fantastik. Ett av mina absoluta favoritord, "presidentifikationsminister" förekommer i denna bok och bara det säger väl det mesta om dess briljans. Utöver att bara vara helt underbar är boken för mig starkt förknippad med min barndom, då jag hade boken inläst på kassettband. Denna kassett var ungefär den enda jag någonsin lyssnade på förutom Sune och Bert, åtminstone som jag minns det. Samma år som Varför är det så ont om Q? kom även en ännu mer vansinnig berättelse signerad Alfredson i och med F. En överdriven äventyrsberättelse som liknar något en skånsk Voltaire skulle skriva efter några absinthe för mycket. Så det säger väl säg självt att även den är en höjdare.

Jag har en annan barndomsfavorit av Hasse Alfredson som jag hade lyckan att återupptäcka bara härom året, då jag såg den för första gången på säkert upp mot femton år, nämligen Jim och piraterna Blom (Alfredson, 1987). Många gånger under min uppväxt, efter det att jag senast hade sett filmen, har bildfragment återkommit, besökt mina sinnen. Jag hade aldrig vetat riktigt vad det var, men bilden av de väldigt märkliga piraterna Blom med sina enorma huvuden var svår att glömma. En dag tog nyfikenheten övertaget och jag tog mig äntligen för att googla det hela tills jag fick klarhet i vad sjutton det var för något. När det gått upp för mig vad det rörde sig om, och jag hade sett filmen för första gången i mitt vuxna liv var jag smått lyrisk över hur bra den var. Den har sorg men är fylld av hopp, och den har ett äventyr som inte är att leka med. Kanske framför allt så lyckas den fånga den där känslan av att vara barn, som är ett måste för att den typen av filmer över huvud taget ska funka, och lyckas göra det så bra. Jag upplever det ofta som att detta är det mest underskattade och förbisedda stora verket när man pratar om svenskt barnfilm.

Nåja, efter Alfredson fått ta emot sitt pris och hållit ett tal, berättat en anekdot och sjungit en sång så var det dags för nästa pris. Till viss glädje för mig var det då en skådespelare som belönades för en roll i en film som jag faktiskt sett, som fick priset. Johannes Brost kommer för alltid förknippas med Rederiet i första hand, av de flesta. Han är ännu Joker med blå glasögon och en galen vän som heter Uno. Och så må det väl vara, bara man inte förringar det han gjort på senare år. I Bröllopsfotografen (Ulf Malmros, 2009) såg man tendenser, ambitionen från Brost att jobba sig in i en ny sfär, ta bättre roller, spela dem bättre, få det högre anseende man nog kan påstå att han gjort sig förtjänt av. Om inte då, så har han det definitivt nu. I Avalon (Axel Petersén, 2011) gör han en helt enastående gestaltning och bidrar på egen hand till att göra filmen till det smärre mästerverk den ändå kan sägas vara. Scenen när hans karaktär Janne ensam går in på det tomma dansgolvet till tonerna av Roxy Musics låt med samma titel som filmen uppstår ett av de större ögonblicken i svensk filmhistoria.

Ja, sen blev det mycket Äta sova dö (Gabriela Pichler, 2012) som ju ska va hemskans bra men som jag inte tagit mig för att se ännu trots många funderingar på att kanske ta och göra det snart. Ett par filmer med viss anknytning till en viss gammal statsminister uppmärksammades också, såväl som Searching for Sugarman (Malik Bendjelloul, 2012) som jag skrev om här om dagen. Annars kan det väl sägas att Babbens sketcher inte var så jäkla illa och att jag förr eller senare vill se den där nya Sune-filmen också, för den verkar kunna vara rätt så rekorderlig ändå.

Filmreflektion: Searching for Sugar Man

Förr eller senare skulle väl även jag få komma att se det påstådda mästerverket Searching for Sugar Man (Malik Bendjelloul, 2012). I och med Oscar-nomineringen har pratet om filmen återupptagits och det går inte en dag utan att jag ser någon som delar med sig av Spotify-länkar till soundtracket på sociala medier. Ja, jag har varit nyfiken på filmen sen jag först hörde talas om den, men som vanligt när det går en tid försvinner visst intresse och förväntningarna har sjunkit snarare än förhöjts, av egentligen oförklarliga anledningar. Inte helt oförklarliga dock. På vissa håll har man ifrågasatt filmen, som så ofta gällande dokumentärer, ur ett realistiskt perspektiv, en idé som jag uppenbarligen gått på även om alla andra talat väldigt varmt om filmen. Det var väl denna tvetydighet gjorde mig tvungen att till slut se filmen, och bilda mig en egen uppfattning.

Det finns ett par relativt stora problem med sanningshalten i filmen. Det första handlar om filmens grundtes, att Rodriguez misslyckades totalt med sin musikkarriär som lades ner helt och hållet efter hans andra album 1971. I själva verket var det inte bara i Sydafrika han började få uppmärksamhet under mitten och andra halvan av 70-talet, utan det gällde även Australien. Han turnerade där, både som huvudakt och tillsammans med bland andra Midnight Oil, vilket säger någonting om hans storhet och relevans. De Sussex-utgivna skivorna som var importerade från USA sålde slut och rättigheterna köptes upp för att ge ut en samling i Australien, och spelninar från nämnda turnéer blev till en live-skiva. Jag har svårt att tänka mig att Rodriguez själv skulle vara helt ovetande om detta, då han ju förmodligen var med på turnéerna.

Den anledning jag ser, till att man väljer att inte ta upp detta i filmen är förstås för att man vill förstärka berättelsen. Man vill få Rodriguez att framstå som den ultimate proletären som trots misslyckad musikkarriär kämpade på med byggbranschen utan att klaga minsta lilla. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att han är en fantastisk människa med genomgående sunda värderingar. Men ändå blir det tydligt när man väljer att inte nämna hans universitetsexamen, eller att han faktiskt fick sin beskärda del av kändisskapet, om än inte hemma i Amerika.

Trots att det bär stor relevans ser jag inte nämnda problem som nödvändigt negativa. En berättelsedriven dokumentär handlar alltid om att skapa bästa möjliga dramaturgi för att skapa största möjliga affektion hos tittaren. Även om man kan känna sig lite lurad när man vet om hur det egentligen låg till, kan man inte förneka att det gör filmen bättre att vissa detaljer utesluts. Det problem jag istället ser som verkligt med Searching for Sugarman är hur dess relevans försvunnit under de cirka femton åren som gått sedan berättelsen som berättas ägde rum. Man kan inte riktigt förstå att det kan vara så svårt för dessa journalister att få reda på information om Rodriguez, förrän man får veta att det rör sig om 90-talet, att det var så länge sen som 1998 som comeback-turnén i Sydafrika ägde rum. Hade dokumentären istället följt de här journalisternas sökande under den tid då de faktiskt sökte, och på så vis fått ta del av en förmodat betydligt mer mediaintresserad Sixto Rodriguez, så hade dokumentären dels blivit mer intressant men framför allt känts mer relevant.

Ändå är det förstås en fantastisk historia och välgjord dokumentär. Sett till förutsättningarna (att den görs alldeles för sent) kan man inte begära mycket mer, och jag får nog sålla mig till skaran som hyllar dess Oscar-nominering.