Wienklassicism och romantik i Brev från en okänd kvinna

I dag såg jag vad vår föreläsare kallade en amerikansk klassiker i form av Brev från en okänd kvinna (Letter from an Unknown Woman, Max Ophüls, 1948). Det fanns en del att nämna angående genre och influenser och så vidare, men det jag fastnade för var användandet av musik, såväl diegetisk som icke diegetisk, såväl återanvänd Strauss-vals som originalmusik.

Det må inte vara ovanligt, men det är sällan så pass påtagligt som här, när man låter musiken sätta tonen för filmen. Det kändes som att det visuella i viss mån blev överflödigt när musiken målade upp samma bilder utan kamerans hjälp. Användandet av Mozart, Strauss och till och med Liszt som kunde urskiljas, och framför allt kontrasterna mellan dem kompletterades av originalmusiken komponerad av Daniele Amfitheatrof (vilket namn, va?) som i sin tur lät som allsköns kombinationer av tidigare nämnda kompositörer. Att höra vilken musik som är skriven för filmen och inte är inga problem att urskilja, Amfitheatrof använde sig av många drag typiska för den samtida Hollywood-produktionen, men influenserna från den övriga musiken i filmen gör gränserna mer otydliga, musiken kan användas nära på sömlöst och således anpassas i oändlighet för största tänkbara effekt.

Även om man genom wienervalser och Mozart lätt kan ana att det är i Wien filmen utspelas, så ska det väl sägas att filmen även formmässigt var oerhört tjusig, så det vore onekligen dumt att blunda och låta musiken tala för den. Dragen av den tyska traditionen som Ophüls tog med sig till detta amerikanska noir-melodram gör den till något skapligt unikt.